Islamismen stärks av debatten i EU

Reaktionerna efter terrorattackerna i London var lätta att placera, liksom de var efter 9/11. Terroristerna har lyckats, åtminstone delvis. Vi är idag rädda att sprängas i luften av suspekta grannar och medtrafikanter. Och rädslan får oss att tappa förståndet.

En del reagerar med att fara ut mot islam och muslimer. Islam är en våldsreligion och muslimer potentiella terrorister, hävdar man, och citerar löst Qur´aniska satser om våld.

Man missar härvidlag det mest uppenbara, att judendom och kristendom är i så fall lika brottsliga. Att de delar samma ideologi, med anspråk på en enda gudomlig sanning. Alla de brännmärker på samma sätt tvivlet som heresi. Att åtskilliga miljoner har fått dö, från Inkvisitionen ända till Hitler, Milosevic och Rwanda, mot en kristen folklore i bakgrunden. Man skulle således enligt samma logik kunna genmäla, att de vidrigaste blodbaden i världshistorien har begåtts av kristendomen och de kristna!

Islamofoberna utelämnar förstås också att Qur´aniska våldet gäller självförsvar, liksom de utelämnar dess omfattande begränsningar "inte bryta en kvist i onödan". Samt glömmer bort en lovvärd historia av tolerans som också är islam. Hade kaliferna önskat, så hade de kunnat utplåna andra religioner från Spanien, Balkan, Kaukasus eller Mellanöstern, lika lätt som Ferdinand och Isabella körde ut muslimerna från Spanien, som Louis XIV förbjöd lutheraner, eller som Englad bannlyste judar i 350 år.

Faktum är att islam i sig inte räcker som instrument för att förstå islamisternas terror. Den ensam duger inte ens för att förstå deras motiv.

De stora världsreligionerna, islam inklusive, strävar ju främst efter att vårda det ädlaste hos människan, hennes djupa behov av transcendens. De ser sig främst som väktare av en helig upplevelse. I den mån som våld påbjudes, så är det för att värna om den. -Vem har någonsin hört Usama tala om sin heliga upplevelse?

Åter andra hänger sig åt en annan förenkling, den om terroristen som ensamstående, outbildat och vilset fattighjon, som rekryterats i en dammig casbah och hjärntvättats till att bli en brutal massmördare.

Den åsikten botas när man läser Understanding Terror Networks, skriven av Marc Sageman. Han är rättsläkare, fd CIA officer och professor vid University of Pennsylvania. Sageman nagelfor 382 kända ledare för islamistnätverken och fann idel gifta, välutbildade, mångspråkiga och kosmopolitiska yrkesmänniskor utan någon svår barndom eller mentala sjukdomar.

Sagemans studie visar att 72.5 procent av islamisterna kommer från sina respektive hemländers överklass alt. medelklass och att 90.6 procent dem har sekulär utbildning, varav hela 71.1 procent universitets- eller postdiplomstudier. 42.5 procent hade ett högstatusyrke läkare, lärare, ingenjörer osv och ytterligare 32.8 procent hade kvalificerade förvärvsjobb, innan de lät sig rekryteras till terrornätverken. 73 procent av dem är gifta, de allra flesta har barn. Färre än 10 procent av dem hade en svår barndom alt en död eller frånvarande förälder under uppväxten.

"Det är lätt att se terroristen som ´Den Andre´, men det stämmer inte. De liknar mycket några av oss", säger Sageman.

"De är globala medborgare som är beresta och påfallande ofta har levt i väst", säger han. "Det här ambitiösa och socialt rörliga människor, som kan konversera i fyra eller fem språk."

C:a 10 procent av de ledande islamisterna är "andra generationens invandrare" födda och uppväxta i Västeuropa. Resten rekryterades till drygt 70 procent efter längre vistelse i ett västland. De flesta av dem inte bara rekryterades, utan också radikaliserades i väst.

Attentatet mot WTC 1993 organiserades av Ramzi Ahmed Yousef, en 25-årig pakistanier som läst på college i Swansea i Wales, och som hjälptes av personer som han träffade i en moské i New York. Mohammed Atta var medlem i Muslimska Brödraskapet redan i Cairo, men sysslade inte med terror - ända tills han radikaliserades i Hamburg. Zacarias Maussaoui, han som "missade" kapningen 9/11, föddes i Frankrike och radikaliserades i en moské i Brixton i södra London, som också konvertiten och "skobombaren" Richard Reid besökte. Britten Ahmed Omar Sheikh, som dömts för mordet på den amerikanske journalisten Daniel Pearl, läste vid London School of Economics. Listan kan göras flera sidor lång.

Enligt Sageman hade de flesta inte rekryterats aktivt av islamistiska hedhunters, utan råkat "på fel plats i fel tid". De sökte sig till moskéer för att umgås med landsmän och mötte hatiska budskap mot väst, som satte ord på deras känsla av utanförskap.

"Det handlar inte om bara hemlängtan, man behöver också en skripta. De kände sig kränkta och utfrysta och fick höra att det berodde på västvärldens maktbegär, dekadens och korruption. Samt att det var deras rättighet, ja skyldighet, att kämpa", säger Sageman. I den här miljön "radikaliseras rotlösa individer och börjar skapa en klick som tar avstånd från samhället och utvecklar sin egen mikrokultur".

Ett komplext sammanhang således, där civilisationskritik och rotlöshet utgör viktiga ingredienser. Det är framförallt intressant att notera att terroristen, som många föredrar att beskriva som ett "amerikanskt Frankenstein", bär snarare stämpeln Made in EU. Det inte är bland USA:s 7 mil egna muslimer som de flesta av de ledande terroristerna rekryterats, utan i Västeuropa. Beror det månde på att USA ändå är bättre än Europa på att integrera sina muslimer?

Den kosmopolitiske terroristen Made in EU riktar dock sitt hat mot USA eftersom landet, i kraft av sin militärteknologiska, ekonomiska och kulturella dominans står garant för vad han ser som demokratiernas hyckleri. I hans ögon är demokratin ett korrupt system som lockat honom med medborgarskap och individuella rättigheter, för att beröva honom sina rötter och döma honom till att för evigt förbli "Den Andre". Det är ett samhälle som han lärt sig att bittert förakta och avsky.

Terroristen är övertygad att när USA faller, så drar det med sig i graven alla andra västsamhällen, vilket är hans hämnd och främsta mål. Hans språkbruk är, såsom bl.a. arabiska språkforskare påpekat, mindre påverkad av Quran och mer av befrielseretorik inlånat och anpassat från 1950- och 1960-talets befrielserörelser i tredje världen. Därför är han helt oförsonlig och låter sig inte påverkas av, säg, den amerikanska policyn gentemot Israel/Palestina eller Irak. En ideologiskt övertygad terrorist har ett kraftigt kognitivt filter som endast släpper igenom sådant som stärker honom i sin primära övertygelse.

Därmed inte sagt att USA:s policy inte spelar roll, i varje fall vad gäller att minimera nyrekryteringen till terrornätverken. Denna påverkas dock allra mest utav hur den muslimska världen reagerar under åren som kommer. Demokratiernas enda vinnande chans, som USA och Storbritannien visat kurage att ta ensamma, är att föra kriget till islamisternas hemländer, att med morot och piska tvinga de muslimska staterna till konfrontation med de islamistiska nätverken och i riktning mot liberal demokrati. Om det sker och man får de muslimska folkgrupperna med på tåget det senare genom inhemska aktörer, så tappar man till slut vattnet ur det badkar som islamisterna simmar i.

Det är synd och skam att USA och Storbritannien står ensamma i den kampen. Man ska inte hålla med i allt som den enda supermakten kan få för sig; men här hade vi alla demokrater, såväl kristna som muslimer, ett starkt gemensamt intresse.

Dessvärre hämmas kriget mot terrorns flexibla och sofistikerade nätverk av den inavlade debatten om islam samt av den antiamerikanska kriticismen i Europa. Det stärker terroristen i sin ideologiska övertygelse att han har rätten på sin sida, samt att han har en chans att vinna om han agerar ut. Det stärker också Mellanösterns diktatorer i policyn att stödja rebellerna i Irak, i hopp om att behålla makten fram till nästa presidentval i USA. Det utgör till sist en ohygglig politisk blockering på hemmaplan, där man i stället bör jobba för att ytterligare förbättra sin egen demokrati.

I mytbildningen kring kriget mot terrorn, liksom i all mytbildning, så avslöjar det man utelämnat långt viktigare saker än det man nämnt. Européernas onyanserade schablonbild av terroristen är typexempel på en myt som envist överlever förståndet. Huruvida den vittnar om en fördold penisavund mot USA, eller en ovilja att inse den egna rollen, ja det får de lärde träta om. Förhoppningen är blott att de börjar snarast, innan fler bomber hunnit explodera.

Av Shqiptar Oseku 25 jul 2005 21:44