Heroin

det är som att han plötsligt stannat tiden och fallit sönder där på gatan, stannat min tid om mig själv,

solen lyser hans fotsulor mot himlen,
helvete, det var inte så här livet skulle vara...

sagan tog så abrupt slut, ja, naiva barndomsdrömmar om barn som får vara barn kraschar mot den hårda asfalten, river upp sår inombords som grävskopor äter gröna ängar,

ja nästan så att nålen tar tag i min arm rycker mig till verkligheten,

fan, barn ska leka tafatt, kurragömma,
gärna skratta, så vi andra slipper gråta,
så vi slipper tänka de där tankevarven en gång extra,
...oss själva i allt det där stora,

ja, en tolvårig pojke spelar repriser i mitt huvud,
ett dåligt slut om och om igen,

ja, sprutan låg där på gatan, nästan lite overkligt vid sidan om allt, allt det lilla liv som kanske en gång fanns där bakom glansiga ögon,

ville nästan inte tänka de där stora tankarna,
nej, men jag tänker för stort ändå, tänker mig själv allt för stor i det sammanhanget vi kallar världen,

tänker struntproblemen mindre,
... tänker, tänker, tänker,
försöker skriva bort...

försöker sudda bort ett stort sår i armen, samtidigt synliggöra det för hela världen,

det lyser rött, flugorna surrar omkring, människor tar senvägar för att kanske slippa tänka, slippa hantera något inombords,

kanske bara har blivit en rutin?

men jag kände mig smutsig, i-landssmutsig,
undrade vad min del av det här var,
varför man vandrar förbi fortare än hjärtat tar sig ett extra slag,

... så rädd om sig själv i första hand,

jag man kastar ibland bort skulden på något större,
något onåbart, abstrakt och kanske till och med

...politik,

det är ju inget jag kan rå för,
jag, jag, jag,
hela jävla tiden,
fan...

jag?
alla andra då?

sedan sitter vi på café,
dricker kaffe i alldeles för små koppar,
ja, barnen har ingen mat och sprutor i armarna,

...och vi dricker kaffe i alldeles för små koppar,

alldeles för dyrt också påpekar
några i hörnet,

vi vandrar runt i staden, dubbeldäckare och brittisk arkitektur, äter mat och skrattar,

och jag har en liten pojke i mitt huvud,

de tystar ner mig, pratar sig själva och mig ur hela sammanhanget, ja, de är ju så jävla
erfarna nu så de inte bryr sig längre,

... som att det skulle vara något att vara stolt över,
att sluta känna,

... ja jag är väl känslig då,

- och förresten så har de pengar till heroin,
lite lyxigt för att vara gatubarn...

säger hon, känsligt men bestämt,

jomenvisst,
som att du kan föreställa sig någon verklig smärta?
något som bara kan dövas av heroin?

kan jag?

egentligen...

nä.

Av Johan Åkesson 13 jul 2005 12:10