Stödboende för hemlösa gapar tomt

Socialen tror att det beror på att platserna är för dyra och att informationen varit dålig? Margareta Olofsson sjunker ännu djupare in i sitt försvar och säger: "Det är för tidigt för en utvärdering, men visar det sig att det inte finns behov av en sådan här inrättning får vi hitta på något nytt?" FY FAN!

"Vad var det vi sa" "Har vi hör det förut." Samma visa. Där sitter hjälparna som förvridna frågetecken skyddade bakom sina stora skrivbord, livrädda för att se vad det egentligen handlar om. Att det bara handlar om deras egen trygghet, inget annat. Deras egen trygga självbild. Vi var på det högtidliga öppnandet tillsammans med alla de inblandade som nu säger sig inte ha blivit informerade av varandra. Vi åt och snodde en näve reklampennor och drog därifrån. Vi hade ett halvår innan undrat varför "Hållpunkt Maria" som nu skulle kunna remittera hur många sjuka som helst till Ersta inte kunde samarbeta med Enheten för hemlösa. Det finns ingen stol till den för uppgiften avlönade tjänstekvinnan blev svaret. En kommunikationsbrist som per automatik verkar leda till att en hemlös blir dubbeldiagnostiserad. På grund av att två "hjälpare" landsting och kommun inte kan samarbeta med varandra ger man en hemlös människa som redan tidigare blivit belastad med diverse problem ytterligare en diagnos som ingen vill hantera av olika anledningar. Något som beror på att ingen egentligen kan sätta fingret på innebörden av denna diagnos. Ingen vet vad de ska göra och kan i och med detta luta sig tillbaka i väntan på att någon annan ska komma med lösningen.

Nu står de där som vanligt och ser förvånade ut. "Det kommer ingen till vårt sjukhem" oavsett dubbeldiagnos eller inte så beror det här på att människor som säger sig vilja hjälpa bara är intresserade av att skaffa pengar och jobb till sig själva. De styrs av rädsla för att förlora detta. Hur ska man kunna hjälpa någon utifrån ett sånt harigt beteende?

Av Rolf Nilsson 07 jul 2005 12:33