Resa från en dagbok III

Helgen summeras. Läggs ihop. Helgen betyder något när veckorna blir allt längre. Så man summerar den och spelar upp en bit för varje timma. Det är måndag och man tänker på helgen. På lördagen då man jobbade. Då man sprättade kartonger för 250 kronor i timmen. Man tänker på när man går hem efter den där lördagen. Med fickor fyllda av frihet och framtidstro. Man väntar på bussen i solen och är hemma utan en enda vision har ramlat ut från fickorna. Man kommer hem och duschar och hoppas på en kväll som skjuter högre än drömmarna. Duschar av sig babylons damm och tittar upp i det smutsiga kökstaket. Man sitter där i tankar och tittar på ölburkarna som står uppradade på köksbordet.

Lägenheten är tom när man stänger dörren och möter den solvarma asfalten. Människor, skratt, röster. Man lyssnar. Tittar extra noga för att påminna sig om att man egentligen inte är en maskin. T.o.m klackarna som hugger i asfalten påminner om en människa. Oslo lyser med all sin prakt i den tidiga kvällsolen och man går till den vilsesprunga tjejen som tittar i taket. Sitter på en filt och låtsas att allt är normalt. Men allt är inte normalt. Hon drunknar i tabletter som man själv sorterar. Men man låtsas och dricker öl på en grön gräsmatta för att åka vidare. Vidare till musiken, kvinnorna och tequilan.

Tunnelbana, pissa i buskarna, mer öl och vi är dær. På filten allihopa och talar flytande. Om annat. Om det som inte är jobb. Vi kommer bort från varandra. Man ramlar vidare i det oranga ljuset. På väg någonstans. Man går på trötta ben förbi ansikten man aldrig sett eller kommer märka att man ser igen.
- Hej!
Fast henne har man att man sett förut.
- Hej!
Man blir två. Fyra trötta ben. Mot underjorden. Febervandringar utan feber. Hennes ögon glänser gröna mot den sömniga himlen. Vi går i varandras tunnlar utan att se vad som finns bortom. Man hamnar på en klubb. Med handen fångad i dom gröna ögonen. Ett övergivet parkeringshus med graffiti, rasslande skivtalrikar och skuggfigurer i stora luvor. Man står där och trycker handen hårdare. Och känner att någon förstår. Tar emot raseriet innom en. Haschdoften sticker i näsan. Man är hög på gröna ögon och att hålla någons hand. Att få betyda något.

En vän kommer. Vi går alla tre. Nu i gryningen och bland dygn som övergått i andras. Vi sätter oss i parken. Någon röker en joint. Någon tittar mot himelen. Någon försöker fånga verkligheten. Vi går hem til tekopparna och hungersutbrottet. Man sitt i samma kök som tidigare. Utan ölburkar men med kryddor och halvkokt pasta bredvid en uppåtgående sol.

Man vill svälja månen och bli galen. Men man somnar bredvid gröna ögon. Galen fast med förståndet i behåll. Och drömmer om ingenting. Vaknar. Trycker sig nærmare. Smeker nacken med läpparna. Somnar om. Vaknar och och åker till havet. Man träffar vænner och bränner axlarna. Man har huvudvärk och kastar sig i det friska vattnet. Pratar med nya ansikten man kanske har sett tidigare någon annan gång. Grillar och har frossa över dom brända axlarna. Läser tidningen och stegar in i världen. Allt med gröna ögon bredvid sig.

Alla går och man rullar in sig i filten och läser Fucking Sverige och får ont i magen. Börjar gå hemåt men man går vilse bland alla tankar. Man går fel och har sån värk att man vill skita ner sig. Magen krampar och man har gått ännu mer fel. Tillslut står man i ett buskage med byxorna nere. Göran Greiders sidor faller till marken. Fucking sverige blir liggandes i ett nyskitet norge. Och man går hem och lägger sig.

Nu står man vid bandet och lådorna igen. Averkar timmarna. Man skriver på en kartong för hälsotvål i glappet från en låda till en annan. Och tänker på helgen då man pusslade i hop sig själv och blev människa igsen.

Av Jacob Zocherman 04 jul 2005 10:49