Dumskallarna på Sourze

Det flesta offentligt kända personer i Sverige bjuder på sig själva mest i utförandet av sina arbeten. Det kan vara en politiker som säger vad han tycker i TV eller en artist som visar sin exhibitionistiska sida på scenen. Men utanför offentligheten håller de flesta ett visst avstånd till allmänheten. I det jantelagsdrabbade Sverige kan det bli jobbigt för en känd person att stå "ansikte mot ansikte" eller "ord mot ord" i kontakten med allmänheten. När då offentligt kända personer skriver debattartiklar brukar de säga sitt i texterna och sedan hänvisa till texter utan att kommentera dem ytterligare. Det är ytterst sällan att en känd person i Sverige ger sig in i debatt eller ett ordkrig med vanliga okända medborgare på ett "one to one" basis i ett offentligt medium. Jag tror att jag är en av de få s.k. kända personerna som brutit mot denna trend. Genom att svara på kommentarerna här på Sourze har jag försökt visa en öppenhet - en slags "visst-svarar-jag-dina-kommentarer-därför-att-jag-tror-inte-att-jag-är-bättre-än-du-och-jag-vill-möta-dig-på-samma-nivå-och-visa-att-jag-är-en-vanlig-snubbe-precis-som-du" inställning. 90 procent av läsarna begriper och uppskattar detta - det märks på antalet läsarna jämfört men antalet dumma kommentarer som kommer efter en artikel här på Sourze. Men det finns alltid en mindre procent av läsarna som inte fattar vitsen med öppenheten. Istället för att kommentera artiklarnas innehåll med kritik eller åsikter, väljer de att angripa mig genom att ständigt hänvisa till mitt rättsliga förflutna. En del av dem är så inihelvete korkade att de skriver kommentarer om mitt gamla våldtäktsmål i anslutning till artikeltexter som handlar om helt andra ämnen! De tror att de är smarta, men de är de inte. Den större läsargruppen består av intelligenta människor som tycker att en del av dessa kommentarsskribenter är rena dumskallar som bara vill ställa till bråk och tjafs.

Jag har ett budskap till dessa "dumskallar" - Jag tänker fortsätta skriva mina artiklar, och jag tänker fortsätta visa öppenhet genom att svara på intelligenta kommentarer som är relevanta till mina texter. Oavsett de flertal provocerande kommentarer som jag fått stå ut med nyligen, är jag inte ett dugg rubbad. Jag förlitar mig på de läsare som uppskattar min närvaro här på Sourze - och från läsarsiffrorna och de antal positiva mails jag ständigt får att döma är de rätt många.

Det som många inte vet och bör kanske veta är att jag är en anlitad skribent på Sourze. Jag ingår inte i redaktionen utan jag har ombetts av redaktionen att skriva artiklar med jämna mellanrum. Jag tar inte betalt för mina artiklar och under de senaste två åren har jag blivit ganska engagerad i Sourze därför att jag ser denna nättidning som en slags föregångare till framtida nättidningar. Jag tror på konceptet Sourze och det är därför jag skriver här. Jag vet också att många makthavare läser Sourze. Flera har hört av sig till mig och visat uppskattning för mina artiklar. Detta gäller allt från politiker till chefredaktörer på några av landets största tidningar.

Dumskallarna dyker upp då och då med jämna mellanrum. För ett tag sedan var det America Mike, som numera försvunnit från Sourze under mystiska omständigheter, och Per W förstås som just nu ligger lågt och lyser med sin frånvaro, troligen för att jag nyss avslöjat att han är en B-journalist som utger sig för att vara vanlig läsare. Sen kom Michael Lundahl och nu är det en viss Nartin som härjar på kommentarssidorna till mina artiklar - några av dem ställer frågor som, även om svaren är självklara, ändå måste besvaras om jag nu ska visa den öppenhet som jag lovat. Ett bra exempel var häromdagen när Nartin retade upp sig över min text om kändisar. Han skrev så här på kommentars sidan "Varför berör alla dina artiklar att du är kändis? Varför berör alla dina artiklar att du träffat kända personer eller att du känner kända personer?" Tacka fan för att jag skriver om kändiskap - Jag är ju kändis! Karln fattar inte att det är just det faktum att jag är en känd person med ett förflutet bland kända personer i musikbranschen och det faktum att jag varit föremål för en tveksam dom som har gjort att Sourze redaktion ansett att jag ska skriva här! Om jag vore en telemontör skulle jag troligen bli ombett att skiva om telefoner, men nu råkar jag vara en s.k. kändis vilket betyder att jag råkar ha en del erfarenhet av vad det innebär att vara kändis. Tänk om alla andra kändisar i Sverige skulle visa den öppenheten som jag visar genom att bjuda på mig själv såsom jag gör här på Sourze och särskilt i just denna artikeln? De flesta läsare uppskattar detta. Det är när sådana som Nartin och den provokative Michael Lundahl mfl. sätter i gång med deras ältande att jag känner jag måste bemöta dem på deras egna låga nivå och ge svar på tal. Om jag slutar svara dem blir jag anklagad för att inte visa öppenheten som jag lovat. Det är en slags moment 22 situation.

En sak som genomsyrar dumskallarnas kommentarer är att de är så himla dåligt informerade när det gäller mig. Det vet bara en sak: Jag har dömts i ett uppseendeväckande sexbrottsmål för hundra sen. Det tror att det är detta som jag är känd för. De som vet bättre vet att jag var känd i Sverige under tio år innan våldtäktsmålet på grund av mina musikframgångar. När jag då skriver om musik påstår Nartin & sin maffia att jag inte har några meriter i den branschen. Vad många av dem inte vet är att troligen deras barn och över 70 av Sveriges skolbarn i dag sjunger mina jullåtar vid skolavslutningar strax före jul varje år och att jag står bakom en hel del musik som de själva går och nynnar på utan att veta vem som upphovsmannen eller producenten är. Det här fenomenet har jag stött på flera gånger genom åren. För några år sedan var jag i en kyrka i Norrland en vecka före jul. Alla stirrade på mig , en del med konstiga blickar - fem minuter efteråt stal de allas hjärtan när de sjöng låten "Julen är Här", en låt som de älskar, men inte visste att jag har skrivit! Snacka om paradoxala situationer!

Många som läser mina artiklar hör av sig till mig och beklagar dumskallarnas kommentarer. De tycker att jag bör ge f-n i dem och ignorera dem, men själv tror jag på öppenhet till 100 eller ingen öppenhet alls, och öppenhet till 100 innebär att även att svara dumskallarna. Det finns intelligenta människor och dumskallar. Det är inte politiskt korrekt att kalla någon för dumskalle, men vi kan ju inte blunda för det faktum att sådana finns. Jag för min del tycker att de som beter sig som dumskallar ska få svar på tal, och då får de intelligenta läsarna avgöra vem som var dum - jag eller dumskallen som jag gav svaret på tal. Många intelligenta läsare kan tycka att jag är dum som överhuvudtaget bryr mig om dumskallarna - sanningen är att jag inte bryr mig om dem, men de förtjänar att besvaras precis som alla andra.

Det intressanta med dessa dumskallar är dock att de knappast skulle reagera om mina texter signerades "Jan Svensson" eller "Eva Lindberg". Det är namnet "Billy Butt" som retar. Å missförstår mig inte! Jag förstår att jag retar många och alla har rätt till deras åsikter, men när åsikterna spårar ur, som exempelvis i fallet Nartin och Michael Lundahl och en del andra då är öga för öga, tand för tand det enda språket som de förstår.

Och så länge de fortsätter bete sig på ett korkat sätt, d.v.s. att angripa min person istället för att ge intelligenta åsikter om mina artiklars innehåll kan de räkna med fler kalla duschar i framtiden!

Av William Butt 29 jun 2005 15:57