Reaktionärt har blivit positivt

En rad begrepp används idag för att tysta systemkritiker. "Reaktionär" är ett av de skällsord som används flitigt av samtidens så kallade progressiva, såväl liberaler som socialister. Enligt dessa är utvecklingen alltid linjär, där varje förändring på det stora hela anses leda till något bättre. Nostalgiska tillbakablickar, värnande av seder och traditioner anses däremot vara förkastliga. Att hävda att det var bättre förr gör man bara inte.

Även sådant som fungerar bra ska numera ändras, i utvecklingens namn. Annars är man gammalmodig, reaktionär. Förändringarna gäller alltifrån banaliteter till för samhället grundläggande element. Exempel på det senare utgörs av Gudrun Schymnas utropande av kärnfamiljen död häromåret, något som blivit allt populärare.

I Aftonbladet den 2 februari 2005 spann ledarskribenten Åsa Petersen vidare på det temat under rubriken En reaktionär familjepolitik. Hon ondgjorde sig över ett uttalande från moderatlederan Fredrik Reinfeldt som talat om att föräldrar borde få större "utrymme för att vårda kärleksrelationer och samtidigt ta föräldraansvar".

Anhängarna av kärnfamiljens död framkastar dock inga rekorderliga alternativ till vad som skulle vara bättre än att barn får växa upp i kärleksfulla och harmoniska förhållanden med sina biologiska föräldrar. Deras syn på utveckling får på så sätt en klang av att förändring är ett mål i sig, ett självändamål.

Ledarskribenten PM Nilsson skrev i Expressen den 5 juni under rubriken Reaktionär ungdom. Han hyllade ungdomars rätt att göra revolt mot det etablerade, det invanda. Därefter ställde han sig oroande frågan: "Men vad händer med legitimiteten i ungdomsupproret när det etablerade inte är förtryckande utan står för sådana värden som tolerans, mänskliga rättigheter, öppna gränser och demokrati? Är ungdomsupproret då fortfarande gott i sig?"

Som exempel på detta att ungdomar gör revolt mot vad Nilsson betecknar som goda värden anger han det "rungande nej som nu skakar EU" eftersom det är ett "ungdomens nej mot den rådande ordningen". I de franska och holländska folkomröstningarna sa nämligen majoriteten av 18-24-åringarna nej.

Han fortsätter:

"Just vad gäller det europeiska projektet kunde man ju annars tro att ungdomar skulle älska det. Frihet att röra sig över hela kontinenten, att fritt ta jobb i 25 länder och plugga överallt är ett, ja, varför inte säga - radikalt projekt. Och att förkasta detta projekt, dess frihet, mångkulturalism, tolerans, dess garantier av lika rättigheter oberoende av om du är polack eller svensk eller muslim eller holländare, är inte det i grunden reaktionärt? Kan ungdomen vara reaktionär i sitt uppror? Ja, absolut, särskilt i dag."

Nilssons syn på demokrati och frihet handlar om att det anses reaktionärt att inte ställa upp bakom upplösandet av natinonalstaten den arena inom vilken demokratin bäst kan förverkligas, nedmonterandet av den offentliga välfärden och urholkandet av kärnfamiljen som samhällets grund till förmån för s k kallade alternativa livsstilar. Hans syn på tolerans och mångkultur inbegriper att invandringen ska vara fri där arbetare ställs mot varandra med lönedumpning och försämrade livsvillkor som följd. Ställd mot dessa fakta framstår begreppet reaktionär i positiv dager. Vilket förstärks av de progressivas tolkande av allt traditionellt som varandes ont.

Nilsson redogör sedan för flera globala exempel på vad han anser vara reaktionära uttryck. I Rysland tågar ungdomsrörelsen Nasij. Men den riktar inte ett uppror mot Putins nyauktoritära stat utan tvärtom mot strävan att göra Ryssland till "en normal europeisk demokratisk stat", skriver Nilsson. Rörelsen är patriotisk, den vill återupprätta Rysslands nationella ära och bekämpa liberaler. Den samlade 60 000 ungdomar vid firandet av andra världskrigets slut i början av maj.

Nilsson jämför dessa uttryck med de västeuropeiska ungdomarnas och menar att det finns "ingen anledning att friskriva just de unga från den europeiska nationalismens återkomst".

Det nationella är alltså ont, reaktionärt. Vad Nilsson inte förtäljer är att ungdomarna vid det ryska firandet hyllade de miljontals ryska soldater som slogs mot nazismen, ett faktum som i sig visar att nationalism inte är synonymt med nazism. Men sådana nyanseringar passar inte Nilssons världsbild enär han, i ett slags revisionistisk anda, anser att det var USA som befriade Europa.

Detta är i konsekvens med hans och de nyliberalera och de nykonservativas synsätt, att USA idag därför har rätt inleda krig för att "befria" andra länder från vad man definierar som despotiska, dvs länder som inte ställer upp på USAs syn på demokrati. Denna syn går hand i hand med den kapitalistiska globaliseringen som alltmer likformar världens kulturer och nationer, dvs suddar ut den kulturella mångfalden, på samma gång som den traditionella demokratin och politikens spelregler urholkas. Samma globalisering reducerar också världens nationer till en enda gigantisk arbetsmarknad där strävan efter ökad konsumtion är det primära, och där uppdelningen av fattiga och rika sannolikt kommer att öka. Det bör framhållas att nykonservatismen har föga med traditionell konservatism att göra.

När Nilsson kritiserar de ryska ungdomarna för att de inte vill förvandla Ryssland till en "normal europeisk demokratisk stat" inställer sig frågan om vad han menar härvidlag. Visserligen finns det skäl att kritisera Ryssland, där sådant som exempelvis valen inte tycks vara helt fria, enligt nyhetsrapporteringarna.

Men är det så mycket bättre i Sverige och övriga EU på denna punkt? I Belgien har en rad åtgärder vidtagits för att kväsa det största partiet Vlams blok, som tvingats byta namn till Vlams belang se artikeln 9 november under Diverse. Och i Sverige har det största partiet utanför riksdagen, Sverigedemokraterna, utsatts för en rad politiska attentat. Varken PM Nilsson eller andra ledarskribenter har reagerat på något av detta. Inte heller har en endaste riksdagspolitiker reagerat. Tystnaden och passiviteten legitimerar våldet.

Till detta kommer att tusentals EU-medborgare varje år kastas i fängelse för sina åsikters skull. Fler kommer det att bli om EU-parlamentet lyckas driva igenom sin nya s k ramlagstiftning som medför att yttrandefriheten stryps än mer. Inom EU sparkas duktiga arbetare för att de hyser åsikter som av EU-eliten stämplats som misshagliga. Är det denna sorts "normala" europeiska demokrati som Nilsson vill att Ryssland ska efterlikna?

Liberala och progressiva krafter hävdar att utvecklingen inte går att hejda, att den är nästintill determinerad. Nästan all utveckling i modern tid bygger emellertid på politiska beslut varför det resonemanget inte håller. Tron på att utvecklingen är determinerad går stick i stäv med den demokratiska tanken enligt vilken beslut ska fattas på rationella och sakliga grunder, och inte utifrån tron att förändring i sig är bättre, att det är ett självändamål att förändra.

Begreppet reaktionär har vissa likheter med skällsordet konservativ. Den kanske största likheten gäller motståndet mot snabba förändringar. Istället krävs eftertänksamhet för att säkerställa att kaoset inte tar över.

Det finns dock avgörande skillnader mellan den reaktionära och konservativa attityden. Den största torde vara att den konservative vill bevara det befintliga systemet, oavsett hur det ser ut. Den reaktionäre förkastar detta då det i princip innebär att ett struktur- och normlöst samhälle ska bevaras. Den reaktionäre blickar tillbaka och tar med sig det bästa av det gamla in i framtiden. Det är inget självändamål att bevara allt bestående.

En fransk tänkare från 1800-talet lär ha sagt något i stil med, att inte vara reaktionär är ofrånkomligt eftersom endast ett lik kan undgå att reagera då maskarna förtär det.

I vår tid förtärs rekordeliga normer, principer och värderingar i rasande fart. Ett axplock visar, att här och nu handlar det reaktionära därför om att värna traditionell demokratisyn där saklighet och rationalitet ska prägla de politiska besluten. Att vara reaktionär handlar om en tro på meritokratiska principer där individens kvalifikationer och meriter premieras framför exempelvis kvoteringsliknande åtgärder.

Reaktionär är att ta avstånd från absurda tolkningar av de mänskliga rättigheterna där skyldigheterna har definierats bort, och där i princip allt kan tolkas som en kränkning med följden att det fria ordet och det fria sanningssökandet kvävs. Värnandet av yttrandefriheten har på så sätt blivit reaktionärt. Liksom det blivit reaktionärt att ta ställning mot att människor ska slippa tvingas förlora sina arbeten och fängslas för sina åsikters skull.

Att vara reaktionär berör viljan att bevara nationen som den arena inom vilken dess folks intressen tillvaratas på bästa sätt. Reaktionär blir därmed ett ställningstagande mot det centraliserade och elitistiska EU-projektet som i grunden är okontrollerbart och frodar nomenklatura av gammalt Sovjetsnitt.

Att vara reaktionär är att omhulda traditioner och seder såsom värnandet av den traditionella synen på famljekonstellationen mamma-pappa-barn. Det handlar om att se män och kvinnor som unika i sin biologiska särart. Att se könsskillnader som något berikande och kompletterandes varandra i livet, inte som stridande motsatser.

Att vara reaktionär är att vårda begrepp som lag, ordning och trygghet vilka i sig är förutsättningar för frihet; ty utan trygghet på gator och torg - ingen frihet. Andra begrepp tillika egenskaper i det reaktionära bagaget utgörs av stolthet, mod, ansvar, ärlighet och hederlighet.

Att vara reaktionär är att reagera.
Det är att leva.
John Järvenpää, www.resonproduktion.com där en fullständig version av artikeln finns utlagd

Av John Järvenpää 22 jun 2005 18:47