Linda är död

Varför ser jag inga flaggor på halv stång. Bara i mitt hjärta fladdrar sorgeflaggor. Jag skäms, som människa, som vuxen. Jag skäms över vår bristande omsorg, bristande respekt, vårt bristande föredöme, vår brist på vördnad inför livet. Så ogeneröst vandrar vi runt här på jorden. Ut i den ogästvänliga öknen kastar vi det käraste vi har...

I desperation, i smärta, flydde hon, försvann.

Vi behövde henne, vi behövde henne här hos oss. Hon var en av oss. Nu är vi fattiga. Hennes unika varelse kommer för alltid att saknas här ibland oss. Inget vi gör kan någonsin ersätta den förlusten. Men nu har hon gått, hennes rop ekar ödsligt i våra hjärtan.

När statsmän dör blir det landssorg. Men när våra barn tar sina egna liv skallar tystnaden mellan husen och vi slutar att se varandra i ögonen.

Jag vill hylla Linda, för den glädje hon skänkte oss, för den kamp hon förde och för det mod hon visade.

Landssorg, vi hissar gemensamt flaggan i topp för Linda, sänker den på halv stång, till eftertanke, till debatt. Vad är det egentligen vi gör med våra barn. Har vi har övergett dom. Har vi gjort dom till förövare och offer i ett spel där alla är förlorare.

Läs gärna om Linda i DN 050612

Av Catharina Sagborn 13 jun 2005 19:21