Ensamhet

Jag älskar dom stunder då du kommer över till mig. Men jag hatar väntandet. Blir glad när du kommer, känner mig hel då.
Det enda jag vill är att vara dig nära. Vill krypa in i dig så att jag blir helt omsluten av dig, men det är omöjligt. Jag får sitta här bredvid dig där du ligger i soffan helt utmattad. Jag kan sätta mig i fotöljen som bara är en meter men den metern känns som flera mil så jag sitter helldre bredvid dig i soffan.

Sen dyker frågan upp "Tycker du om mig?" inom mig, kanske jag säger det men det är inte alltid jag gör det men frågan finns hela tiden där. Försöker tyda dina ansikts uttryck. Vad säger dom? Vad betyder det där?. Snart blir jag galen det känns så i hela kroppen, galen, madness. Men så ler du mot mig och säger att jag "är det bästa som finns". Då blir jag så upprymd att jag glömmer min längtan att komma dig nära för nu känns det som om jag kommit fram. lycka, happiness.

Sen försvinner det och jag är åter som ett asplöv som försöker läsa av ansiktsuttryck och förstå vad du gör och säger. Det är som ett brev på posten, här kommer det igen salut; ensamheten och med den ångesten och oron, duger jag?

När vi inte är tillsammans längtar jag efter dig. Tiden går ut på att vänta på dig även om jag har saker att göra upptas mina tankar av dig.

Av Jonas Lindman 07 jun 2005 14:24