Främling i samtiden

Som modern människa har jag fler problem än jag hade som omodern människa för tjugo år sen. Det är själva samtiden som trasslar till det för mig.

På bordet står den nya datorn, rödlackad, glänsande, vacker och svindyr.

Ska vara enkel att börja surfa med. Fäller upp locket. Trycker in installations-cd och följer anvisningarna. Där tar det roliga slut. Inte kommer jag ut på nätet, inte.

Ringer Telia. Det är nittiotre före i kön. Lägger på. För tjugo år sen hade detta kallats dålig service. Spelar Hjärter och vinner tre gånger på raken.

Då slocknar fanskapet. Kolsvart. Slår över till växelström. Tar upp datorn och håller den intill örat. Inget hörs. Ringer försäljaren. Det är åttioåtta före i kön. Lägger på.

Ringer tillverkarsupporten. Som svarar omedelbart! Då brakar helvetet löst. Husets hantverkare startar ett infernaliskt oväsen. Man borrar i den moderna betongkonstruktionen, ljudet fördubblas i styrka på vägen hem till mig. Mögel? Okänt fenomen på den tiden husen hade självdrag, men numera vanligt förekommande. Supporten och jag kan omöjligt höra varandra, det är som om borren fanns i telefonluren. Jag lovar återkomma.

Går ut på gatan. Andas in den fuktiga sommarluften, ljuvliga dofter av hägg och nyklippt gräs får cellerna att spritta till av välbehag. Citerar Fröding för mig själv. "Jag skiter i varmt, och jag skiter kallt, jag tror tamejfan jag skiter i allt." Promenerar vidare till affären.

I mina kvarter har Hemköp nyligen blivit ensam herre på täppan. Man har köpt upp alla butiker i området utom den privatägda servicebutiken på hörnet. Konkurrensen är alltså satt ut spel. Trots att alla påstått att i den nya ekonomin ska det vara tvärtom, konkurrens, valfrihet och prispress. Här liknar det mest monopol, alla kapitalisters hetaste dröm, och jag anar att vi är på väg att bli blåsta igen.

Det händer att jag förvandlar mig till iakttagare. Om jag då går genom kvarteren, ser människorna i ögonen flertalet undviker ögonkontakt, eller studerar dem i lönndom, kan jag inte låta bli dra slutsatsen att de inte mår bra. Okej, man ser inte på utsidan hur en människa egentligen mår. Men förgrämda ansikten avslöjar att det var längesen deras ansikten sprack i ett leende. Aggressivt plöjer de sig genom folkmassorna. Till och med flertalet barn har en bekymrad eller ilsken rynka i pannan. Eller också skriker de hysteriskt. Jag är en främling bland dessa människor, förstår mig inte på dem. Skulle jag bege mig till Afrika söder om Sahara, blev resultatet ett annat. Överallt skratt, öppna anletsdrag och närkontakt. Det förstår jag inte heller. Varför där och inte här?

Inne i affären vandrar jag mot mejeriavdelningen i min vanligtvis fåfänga jakt på en god och vällagrad ost. Då brakar någon in i mig bakifrån. Smärtan sprider sig längs hälsenan upp i benet. En morsa med barnvagn smiter snabbt förbi utan ursäkt.

"Du körde på mej", säger jag. Inget svar. Jag upprepar, lite högre. "Du körde på mej."

Hon vänder sig om, blicken är liksom rösten likgiltig och tom när hon svarar: "Du gick för sakta."

Nästa gång sitter hon säkert bakom ratten i en bil. Då kommer jag inte undan med en öm hälsena. Hänger man inte med får man skylla sig själv.

Min diagnos blir att hon drabbats av individualitetssjukan, en åkomma som brukar leda till nervöst sammanbrott före fyrtio. Det ligger något i snacket om karma, tänker jag illasinnad.

Längtar efter en Jaques Tati.

När jag kommer hem lägger jag mig på soffan och läser Carl Henning Wijkmarks senaste "Samtiden bakom oss". Wijkmark är en de få återstående borgerliga humanister som fortfarande sköter sitt intellektuella uppdrag. Givetvis är han alldeles för kunnig och bildad för att ha något inflytande i den svenska tankevärlden.

Men ändå - läsning - denna ljuvliga, urgamla syssla! Bestämmer mig för att resten av dan ligga kvar på sofflocket.

Av Roger Lord 30 maj 2005 06:40