Sportpressen säljer på våld medan fotbollen dör

Det är faktiskt så att vi länge har haft misshandel, skadegörelse och gängbråk i Stockholm. Det är fortfarande förbjudet och det finns lagar och rättsväsende som tar uti med detta. Precis som dessa bråk inte har på en sportarena att göra, så har de det inte på sportsidor. Bråken från Heysel och Hillsborough har flyttat ut till gatorna och avlägsna platser. Likväl har inte skriverierna om firmor och huliganer upphört.

Så varför skämmer reportrarna på Aftonbladet ut sig med att tuta i sina läsare och sig själva att det är firmor som är hotet mot fotboll? Jag tror vi får söka förklaringen lite bakåt i tiden och då till 80-talet. Hulligankulturen växte sig stark under 80-talet och den blev just en kultur. Jag gick då i gymnasiet och lade märke till just hur intresserade huliganerna var av att titta på sig själva eller andra huliganer.

Videoband med läktarvåld cirkulerade runt gymnasiepolarpöbeln och verkade ha samma pubertala laddning som något nyknäckt C64-spel eller en p-rykare. Det här behovet av uppmärksamhet är centralt samtidigt då huliganer då som nu inte vill ha uppmärksamhet av fel sort. Man kan ju bli igenkänd. Dock är det så att de yngre huliganerna älskade att titta på andra huliganer och jämföra. Ungefär som när yngre män tränar kampsport och därefter tittar på andra som är duktiga på att ge folk på käften. Under samma period kämpade även huliganerna med att få någon slags allvarlig stämpel på sig. I ett par debattprogram uppmärksammade man just att svenska huliganer var tonåringar emedan deras engelska motsvarigheter var betydligt äldre, bittrare och farligare. Dock gjorde Aftonbladets sportsidor och andra medier huliganerna en tjänst: De skrev om de.

Tiden gick och Huliganismen ändrade på sig och det är rättvist att säga att huligankulturen muterade som mycket annat när det nya Europa öppnade sig och då ordet globalisering faktiskt innebar någonting annat än kosmodemoniska företag som har en spädbarnsgrillaragenda. Subversiva huligangrupper blev firmor, influenser och kommunikation utifrån. Precis som Tifogrupper samarbetar och tävlar med andra länders klubbar om Tifo så började huliganscenen samarbeta. Under sent nittiotal var grupperingarna fortfarande små och relativt okända men fotbollen stod i en hausse efter att de tre Stockholmslagen nått allsvenskan och Landslaget hittat ut ur Tommy Svenssons saltgruva. Det var dock inte bara huliganerna som omgrupperade. Engelska klubbars avstängning från de Europeiska cuperna hade tvingat fram en hårdare politik med bevakare och bevakningskameror. Huliganerna drog till gatan och ordet "läktarvåld" började vittra bort. De sammandrabbningarna på gatorna som skedde vid derbyna runt -97 och -98 hade föregåtts av en upptrappning av våld som nu blivit råare gymnasiepolarn hade blivit äldre och att vara 30 och att tillhöra ett kriminellt gäng var inte lika otänkbart eller absurt som på 80-talet Slagsmålen fick dock nästan lika mycket utrymme som matcherna. Aftonbladet blev rosa sidor och sydde kejsarkläder och burberrykepsar på löpande band.

I dagsläget klarar varken Aftonbladet eller någon annan tidning att ställa sig upp och säga att kejsaren är naken, att fotbollen det senaste året är på väg ned i publiksiffror och kvalité, att allsvenskan faktiskt är en djävligt sunkig liga.

Då blir nödventilen "firmorna". För den av fotbollshaussen skapade Rosa Sidorna måste ju fyllas men det blir svårt att vara Gazetta när fotbollen gasar på ettan. Tjänsten återgäldades. Nu behövde Aftonbladet firmorna och det rosa armbandet föddes. Fotbollens egen "rör inte min kompis" märke var fött. Det är ingen slump att upphaussningstricket nu överförts på hockeyn. Det är
bara det att denna gång ska firmor fördömas hårdare och målas upp som hot mot fotbollen. Detta när tidningarna med Atonbladet i spetsen närt dessa grupperingar och gett dem den uppmärksamhet de är beroende av och själva spätt på problemet.

I tidningen FourFourTwo läser jag förslaget att hulliganjournalistik ska förbjudas. Försök överföra exemplet på att skobombaren i USA får ett hjärtinnerligt "hemma-hos" reportage för att vi ska förstå terrorism. Det är att gå för långt men kontentan i resonemanget är att om de nu är sådana idioter, vad vinner vi då på att förstå och fördjupa oss i käftsmällandets värld? Folk som slår varandra på käften utanför en arena har inget i sportsidor att göra. Det rapporteras parallellt i de vanliga nyheterna och det är där hör hemma. Till vems nytta ska vi läsa om allt detta? Av vad består nyhetsvärdet?

Ingen annan avdelning på en tidning kan hux flux börja skriva om ett par personer som står helt utanför deras arbetsdömäner. Tänk en ekonomijournalist som skriver om en kulturprofil eller tvärtom. Går inte. Nej, hotet mot fotbollen har helt andra former.

Bara ur två dagars axplock hittar vi:

Hur debatten om hur klubbarna ska få betala för polisskydd vid matcher, vilket alltså är att läsa att fotbollsarenor inte är en del av samhället. Vad blir nästa steg? Ska restauranger få betala vid polisutryckning vid krogbråk?

Vi läser även om den bortsprungne nigerianske 18-åringen från Lyn Norge. Här har två skarpsinniga journalister på Expressen skrivit en bra artikel från Sverige då Aftonbladets i London baserade Bjärreborn skrivit av Engelska tidningar mellan gymmet och pubben i West End. 18-åringen Mikel verkar ha blivit offer för rätt påtryckningsglada agenter och profithungriga klubbdirektörer. Chelsea betalde deras utbildning och klubben sålde honom till United. Han vill nu till Chelsea. Alla bråkar med alla och ingen frågar Lyns fans hur de känner sig att bli av med en stor talang.

Om Chelsea och Manchester United hittar vi även nästa axplock:

Vi läser om hur Malcolm Glazer håller på att göra klart med de sista aktierna i ett köp av Manchester United. Vid en första anblick kan detta liknas med Romans miljoner som köpte Chelsea men den liknelsen är farlig. Chelsea hade enorma ekonomiska problem tack vare Ken Bates arrogans och fiffel. Manchester United är en skuldfri och lönsam
klubb och Glazers köp av aktierna sker av belånade pengar då Roman bara tömde månadens lönekonto för Chelsea. Roman har även ett genuint intresse, lär sig fotboll och frågar José för att hela tiden lära sig mer när Glazer på sin höjd kommer gå på massage parlour i Manchester. Vad händer när det går dåligt för Manchester United eller Glazer? Vad kan fansen göra då?

Från de ilskna agenterna, de sjövilda klubbdirektörerna, policyn om polisbevakning, oseriösa investerare och UEFAs nya förslag. Här finns ett verkligt hot mot Fotbollen.

Det kan låta urtjatigt att yla om kommersialismen och NHL-fieringen av fotboll. Det finns fanzine som inte gjort annat i ett kvarts sekel men där FINNS det verkliga hotet. Det som hotar arbetarna, fotfolket och gräsrötterna i i deras egen sport och sista tillflyktsort från en tillvaro allt mer nedsmutsad av samma faktorer som nu tränger sig på.

Någon dag kanske arbetarnas tidning Aftonbladet kommer skriva om det verkliga hotet mot fotbollen.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 16 maj 2005 12:42