Begrav mediaspöket och tänk själv!

Jag är avundsjuk på Malin Johansson. Hon har svar som jag inte har. Hon har belägg för att utseendefixeringen ökar. Hon vet att det är medias fel och bara regeringen inför förbud mot smala modeller så är saken biff. Då kommer vi lättledda virrpannor börja omvärdera våra ideal och tycka att Big is Beautiful. Bara så där. Bilder på magra kroppar pumpas ut och vi blir "helt enkelt hjärntvättade så att vi upplever dem som behagliga. ... Om vi istället ständigt matades med feta människor dagarna runt skulle vi tycka att det vore snyggt." Kan man använda samma metod för att till exempel få miljonprogrammets betongkomplex att uppfattas som vackra?

Jag är avundsjuk på Malin för att hon verkar ha en sån tilltro till medias makt, att hon har så klart för sig vilka som bär skulden till att det ser ut som det gör. Reklamfirmor och veckotidningar till exempel. Malin menar att "det är dags att enskilda människor tar ansvar och inte bara ser sig som offer för vår tid." Där håller jag fullständigt med, men frågan är vilka som bidrar till uppfattningen att vi är offer? Malin verkar övertygad om att det är bilderna omkring oss. "De dränker oss och det blir omöjligt att värja sig, såvida man inte bestämmer sig för att blunda resten av livet." Och där blev vi offer.

Malin har hört en copywriter i ett UR-program berätta hur man tänker när man gör reklam. "Det gäller att fånga folks uppmärksamhet. Det gäller att vara tydlig." Naturligtvis, det är inga konstigheter. Det är grundläggande för all kommunikation. "Därför förenklas och förenklas det intill förbannelse." Inte heller det är särskilt konstigt. Det är ingen tvekan om att ju fler budskap du klämmer in på en gång, ju svagare blir varje enskilt budskap. Men att "reklamfolk" av den anledning skulle använda "enkla könsstereotyper" för ett de är "särskilt bra för reklam" är en ganska mossig uppfattning. Jag har större tilltro till oss konsumenter. Vi köper inte vad som helst. En producent som använder sig av stereotyper riskerar att bli placerad i facket "Hur jävla dum tror de att jag är? Den produkten/tjänsten tänker jag aldrig köpa!"

Malin konstaterar också att "alla arbeten har en deadline och det finns sällan tid till några djupare filosofiska funderingar." Därmed underkänner hon en hel yrkeskår. Det ligger självklart en massa arbete bakom en reklamkampanj. Och erfarenhet. Kunden, alltså producenten av varan/tjänsten, vill naturligtvis tjäna pengar på sin verksamhet. Kunden ställer krav på sin reklamproducent i fråga om deadline och kostnad. En modig, kunnig reklamproducent säger ifrån om kraven är orimliga och står på sig om kunden tycker att en dubbad version av den tyska reklamspoten funkar, när den riskerar att sänka varumärket till Marianergravens djup. Det är klart, det finns fega, inkompetenta reklamproducenter också, men varför generalisera?

Malin har en viktig poäng. Det är synd att den försvinner i all PK-sörja och antaganden som framställs som sanningar. Naturligtvis ska vi tänka själva. "Skriv till tidningar och reklambyråer och säg vad du tycker om deras produkter!" uppmanar Malin. Jag tycker snarare att du ska skriva till producenten av tjänsten/produkten i annonserna. När du ändå håller på kan du skriva några rader till skolministern och kräva att han inför mediakunskap och kritisk omvärldsanalys redan i första klass. Det ska böjas i tid.

Av Anna-Carin Collin 10 maj 2005 13:15