Ändamålet helgar medlen i Irak

Strax efter att George W. Bush vann presidentvalet i november förra året, sprängde han återigen gränsen för trovärdigheten när han hävdade att USA:s trupper i Iraq hade blivit ditbjudna. Uttalandet var knappast förvånande i och med att det kom från chefen för en regering som inte känner behovet av att vara verklighetsbaserad såsom en rådgivare i Vita Huset skröt för journalisten Ron Susskind. Men många av oss här i Sverige skulle förvånas över att få veta att Göran Persson har en lika livlig fantasi. Den svenska regeringens officiella ställning är att amerikanska, brittiska och andra utländska trupper i Irak har blivit ditbjudna. Av vem? Iraks interimregering förstås. Det är helt logiskt egentligen; invadera, ockupera, utse själv en regering och sedan ta emot dess inbjudan.

Hur är det möjligt att svenskarna också följer denna cyniska logik? Förklaringen är att FN legitimerade ockupationen av Irak när den formellt accepterade den av amerikanerna utsedda interimregeringen. Från den ena dagen till den andra hade en krigsmakt, som invaderat och ockuperat Irak utan stöd av någon FN-resolution och i strid med internationell lag, blivit inbjuden. Sveriges utrikesminister gick ännu längre sedan när hon i riksdagen uttryckte sitt stöd för de amerikanska och brittiska trupper som höll på att "passivisera" Fallujah. Det skäl som hon uppgav var behovet av att återskapa ordning.

Sedan dess har ett internationellt uppmärksammat val genomförts. Att irakier gick ut och röstade trots hot och våld blev visserligen inspirerande, men det nämndes knappt i media att de allra flesta väljare var shiamuslimer som främst lydde den religiösa uppmaningen av sin andliga ledare, Grand Ayatollah Ali al-Sistani. Ett annat förbisett resultat av valet är programförklaringen hos det parti som vann de flesta rösterna, United Iraqi Alliance shia, som förordar en bestämd tidsplan för att kasta ut ockupationsmakten. Både Bush och Blair har avvisat tanken på en tidsplan.

Ett av deras bekymmer är att Iraqs shiamuslimer tillsammans med Iran ska utforma en halvmåne av makt över regionen, som skulle kunna hota amerikanernas politikiska hegemoni. Fast skulle den mäktiga amerikanska ambassaden i Baghdad störst i världen ha begränsat shiamuslimernas inflyttande i landets nya styrande koalition, skulle många av dem sannolikt slutat upp med det beväpnade motståndet, som främst utgörs av sunnimuslimer. Därför valdes till slut en kompromiskandidat till statminister, Ibrahim al-Jaafari.

Som ledare för Dawa-partiet är Ibrahim al-Jaafari en gammaldags fundamentalistisk muslim som ämnar etablera Koranens lag över stora delar av irakiernas liv. Eftersom han tillbringade 80-talet i exil i Iran är det också mycket sannolikt att Irak under al-Jaafaris ledarskap politiskt kommer att närma sig Iran. Alltså är al-Jaafari knappast amerikanernas första val, även om det är högst osannolikt att de inte i förväg godkänt hans utnämning.

Vad valresultatet visar är att amerikanernas egna planer för Irak fortsätter att misslyckas. Istället togs dessa första staplande steg mot demokrati tack vare två helt andra faktorer: Den första var FN-säkerhetsrådets avvisande av ett amerikanskt förslag på att ockupationen skulle kunna fortgå utan vare sig tidsbegränsning eller en tidtabell för fria val. Den andra faktorn var den demografiska styrkan hos Sistanis folk, som demonstrerade för att få valet till stånd.

Den enda motvikten till shiamuslimernas politiska domination blir nu kurderna, vars långsiktiga intressen främst är kontroll över de oljarika trakterna kring Kirkuk och ett självständigt Kurdistan i norra Iraq. Jalal Talabani, en Marxist-Leninist, har utsetts som Iraks nya president. Denna hjälte bland Iraks kurder har länge överlevt som ett slags politisk kameleont under sina dryga 30 år som politiker. Själv har han uppgivit att han tagit betalt från inte mindre än 12 olika länders underrättelsetjänster. Talabani förhandlade direkt med Saddam Hussein 1991 och syns kindpussa Saddam i en bild ur boken Desert Shield, Desert Storm, av Dilip Hiro.

Kurderna har således fått en vågmästarroll i den nya koalitionen. Den kommer med stor sannolikhet att sättas på prov när Sistani och al-Jaafari börjar etablera ännu en islamisk teokrati i regionen.

Hur det än blir framöver, kommer våldet med all säkerhet att fortsätta. Dessvärre antar striderna ett alltmer etniskt prägel, efter ett val där folk huvudsakligen röstade enligt etnisk tillhörighet, hellre än för idéen om ett enat Irak. Den sunnimuslimska motståndsrörelsen utför regelbundna och mycket blodiga attentat mot shiamuslimer, som hämnd för deras höga valdeltagande och medverkan i polisen och försvarsstyrkan. Senast blev också kurder utsatta för självmordsbombarna när 50 personer dog i en explosion i kurdiska Irbil. Nu riskerar det ökade våldet cementera acceptansen i omvärlden för Bush-regeringens ställning om att USA:s trupper finns i Irak med stöd av sin "inbjudan".

Men innan man ger moralföreträde till Iraks inbjudna gäster, vore det nyttigt att än en gång belysa bakgrunden. Trots ett ihålligt och manipulativt försök, fick USA och Storbritannien aldrig någon FN-resolution för att invadera Irak. Således var invasionen och ockupationen olagliga, enligt de internationella riktlinjer som etablerades i Nurenburg. FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, har offentligt uttalat sig så. Också Göran Persson sa att invasionen stred mot folkrätten - strax före Sverige skrev under ett särskilt regeringsavtal med USA för att underlätta svensk-amerikanskt militärt samarbete.

Amerikanerna drev sin lögn om massförstörelsevapnen eftersom inte ens USA får invadera andra länder endast för att åstadkomma en ny regim. USA:s försvarspolitik om "preemptive war" gäller främmande makter som utgör en omedelbar fara för Amerika. Irak ansågs i verkligheten inte ens längre kunna hota sina närmaste grannländer. Onekeligen var Saddam en grym och brutal diktator som bar skulden till tortyr och massmord. Men moraliskt sett borde det rimligen krävas ett större ansvar av hans avsättare. Bush och Blair har istället orsakat ett fortsatt lidande för det irakiska folket.

Invasionsstyrkorna räknar inte döda irakier, men enligt den ansedda medicinska tidskriften The Lancet har cirka 100,000 Irakier - mest civila - dött sedan invasionen. Juridiskt sett är det definitionen av ett monstruöst krigsbrott. Tortyren som ägde rum i Abu Ghraib-fängelset bleknar i jämförelse, men också det var ett krigsbrott, liksom USA:s hemliga transportering av fångar till länder där tortyr rutinmässigt tillämpas där även Sverige medverkat.

I Kanada, har det publicerats en uppmärksammad kolumn som
reste frågan om att åtala George Bush enligt kanadensk lag. Åtal om krigsbrott förbereddes mot Donald Rumsfeld i en tysk domstol. Men i Sverige teg pressen när själva utrikesministern försvarade den brutala attack som just då riktades mot Fallujah. Många tidningar i Sverige publicerade sedan TT:s spekulationer om ökade möjligheter för ett demokratiskt val till föjld av Fallujahs utplåning. Det som läsarna inte fick veta var att 70 procent av husen i Fallujah hade gjorts obeboeliga och att stadens vattenreningsverk, dess elnät samt dess avloppssystem hade satts som specifika militära mål.

Vi har hört samma saga tidigare; liksom så många byar i Viet Nam, valde amerikanerna att förstöra Fallujah för att kunna "rädda" det. Nu kontrollerar amerikanska soldater den bråkdel av stadens tidigare 250 000 invånare som vill återvända dit. Varje stadsbo blir fotograferad, deras fingeravtryck och ögon blir elektroniskt registrerade och de tvingas bära legitimation när än de lämnar sin bostad.

Så långt från Olof Palmes modiga retorik, som fördömde den tidens olagliga bombningen i Sydostasien, har den nuvarande socialdemokratiska regeringen irrat. Nu delar utrikesministern Laila Freivalds Vita Husets inbillningar om att skapa demokrati med kanoner. Men de nyvalda politikerna i Irak kommer att fortsätta sakna all väsentlig makt. Utan tungt beväpnade vaktstyrkor kan de inte ens lämna Baghdad utan att bli offer för motståndsrörelsen. Dessvärre är deras mandat oklart, eftersom den överväldigande majoriteten av Iraks sunnimuslimer, som utgör en tredjedel av de röstberättigade, avhölls från att rösta I den sunniska provinsen Ambar, där Fallujah faktiskt ligger, röstade endast 2 procent. Frågan är om medlemmarna i den nya styrande koalitionen vågar stå emot amerikanerna.

Det vore kanske nyttigt för dem att minnas exemplet i Fallujah. USA:s första respons på irakiers politiska protester mot attacken mot Fallujah var att arrestera ledarna för två partier och genomföra en razzia hos ett tredje parti, där två partimedlemmar dödades. Före attacken mot Fallujah hade det arabiska TV-bolaget Al Jazeera förbjudits att sända från Irak och en arabisk journalist i Fallujah som valde att inte förankras hos ockupationsstyrkorna arresterades. Samtliga publikationer i Irak hade tidigare varnats för att inte hänvisa till motståndsmännen i Fallujah som någonting annat än "terrorister". Men trots massiv propaganda om att motståndsrörelsen leddes av utländska "oinbjudna" islamistiska terrorister, medger amerikanerna att endast ett fåtal bland något tusental fångar från Fallujah inte är infödda irakier. Dessutom har sjuk- och bårhusen i Fallujah rapporterat att så gott som alla de döda var irakier. Amerikanernas allra första mål i Fallujah var faktiskt sjukhuset; TV-tittarna fick se trupper binda fast läkare och patienter på golvet. Detta uppenbara brott mot Genevekonventionen rättfärdigades genom att anklaga sjukhuset för att ha varit en källa för propaganda - dvs. dess rapportering om antalet döda och skadade bland den civila befolkningen.

Politiska opponenter fängslas, pressen censureras, en lokal motståndsrörelse krossas brutalt och en stad utplånas på bekostnad av många döda civila. Det är denna typ av demokratisk process som leds av Iraks "inbjudna gäster" och som försvarats av Laila Freivalds i den svenska riksdagen.

Av Patrick Gallagher 09 maj 2005 17:52