Det nya Irak

Efter ca 30 års maktinnehav är Saddam Hussein och hans släkt avlägsnade från makten i Irak. Ett Irak där miljontals människor knappt kunde andas utan att bli trakasserade och förföljda av diktatorns söner och vänner. "Slaktaren från Bagdad" tog makten med våldsamma tillvägagångssätt och behöll den med brutala och hänsynslösa metoder. I spåret av hans grymheter och hämndhunger på minoriteter och åsiktsmotståndare lämnades kaos och förödelse, hundratusentals föräldralösa barn, hundratals massgravar, tusentals brända och raserade samhällen, och återigen hundratusentals människor som fått genomlida omänskliga kränkningar och tortyrmetoder - ofta inför ögonen på sina barn och familjer. Diktatorn vände sina skräckinjagande vapen - oftast kemiska och biologiska - mot sitt eget folk araber i söder, men framförallt mot kurder i norr. År 1988 mördade hans kusin och medbrottsling, "Kemiske Ali", fem tusen barn, gamla, kvinnor och män i den kurdiska staden Halabja med just dessa vapen. Detta lär ha tagit endast ett par timmar, vilket den blodtörstige envåldshärskaren lär ha tyckt var alldeles för lång tid ... Saddam Husseins viktigaste uppgift i livet var - enligt honom själv - att antingen assimilera och arabisera kurderna eller att begrava alla i en och samma grav.

Men tiderna har förändrats. Drastiskt. Ett nytt Irak börjar ta form och den inspärrade diktatorn sitter nu bakom galler och - som vi kurder säger - "rensar linsen ärtväxten från grus". Därifrån har han också kunnat bevittna i olika tevekanaler hur hans mångåriga mardröm blir verklighet, nämligen att hans värsta fiende sedan 30 år, kurden Jalal Talabani, utses till Iraks nye president. Talabani är därmed den förste kurden som blir statschef i ett land utan att behöva ta avstånd från sin kurdiska identitet, något som 35 miljoner kurder länge har väntat på. Det är en historisk händelse, men framför allt en upprättelse för det länge förföljda och plågade kurdiska folket.

Talabani är född 1933, utbildad jurist och har de senaste fyrtio åren fört ett oavbrutet "mänskligarättigheterkrig" mot makthavarna i Bagdad. Med sin organisationsförmåga, politiska kunnighet, diplomatiska erfarenhet är han omtyckt och respekterad bland araber och älskad av kurder. Hans dröm är att skapa ett Irak som skyddar och garanterar trygghet, glädje och frihet åt alla människor, oavsett etniskt och religiöst tillhörighet. Tillsammans med kurdledaren Massoud Barzani har han byggt upp det av Saddam Hussein raserade Kurdistan från grunden och gjort det - enligt många bedömare - till ett blomstrande föredöme för resten av Irak. De två ledarna har också kunnat handskas moget och sakkunnigt med den oerhörda pressen från grannländerna, Iran, Syrien och Turkiet, som alltjämt envisas med att förneka "sina egna" kurders existens och/eller mest grundläggande mänskliga rättigheter. Men plötsligt står makthavarna i dessa tre länder öga mot öga med det faktum att demokratiseringsprocessen i granlandet har resulterat i att just en kurd har utsetts till statsöverhuvud. Ett ytterst besvärligt scenario naturligtvis, eftersom ledarna i dessa stater under ett sekel har vilselett sina egna folk om kurdernas vara eller icke vara ...

I Turkiet, som den största kurdiska minoriteten lever, stoltseras det plötsligt och friskt i media att de minsann har haft presidenter, premiärministrar och generaler av kurdisk härkomst långt innan Irak. Och det är riktigt, många kurder har nått höga positioner i den turkiska politiken. Men ! detta har varit - och är - på villkoret att kurder tar avstånd från sin kurdiska identitet och förnekar sin existens och kultur; att de medger att kurder "egentligen" är bergsturkar och att det kurdiska språket "egentligen" är en dialekt av turkiskan; att de beordrar kurdiska barn att vid varje morgons skolstart skrika för full hals att "EN TURK ÄR VÄRD HELA VÄRLDEN" och "VILKEN LYCKA ATT VARA TURK". Vill man inte sprida detta "budskap" runt om i världen och istället envisas med att vara kurd så finns det bara ett alternativ: fängelse och tortyr.

Med förhoppning att även det vilseledda turkiska, syriska och persiska folket någon gång får demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet i sina länder önskar jag kurder och araber all lycka i det nya Irak!

Av Josef Kurdman 02 maj 2005 17:59