Religiösa friskolor - Ringqvist oroar sig i onödan

Lena Ringqvists dom över friskolor med religiös grund är hård SvD 2005-04-03. "För mig är det obegripligt att de religiösa friskolorna stöttas av staten. De innebär ett intrång i den framtida vuxna religionsfriheten. Någonstans måste de kristna barnen få ett andrum från det religiösa.", skriver hon. Bakgrunden till utspelet är hennes självterapeutiska bok som beskriver hur hon lämnade sin frikyrkliga uppväxt i Småland utan att bryta med familjen.

Själv tillhör jag samma generation som Lena Ringqvist och har liksom henne gjort en liknande resa bort från frikyrkan. Det är vi långt ifrån ensamma om. Sveriges frikyrkor har uppenbara problem att klara generationsskiftet och börjar man leta lär man hitta en nästan obegränsad mängd halvfärdiga manus runt om i landet som beskriver det Lena Ringqvist lyckats formulera i "Som en tjuv om natten".

Men hennes personligt färgade slutsatser om religiösa friskolor förtjänar en motbild. Ringgqvist slår fast att religion är något vi måste skydda barnen ifrån. Som om religion vore av ondo. Därmed sätter hon sig till doms över alla föräldrar, inte bara sina egna, som vill förmedla den religion de själva tillhör till sina barn. Vi har här att göra med ett klassiskt upplysningsideal; att människor blir fria först när de tvingas att bli fria. I detta fall är det barnen som ska befrias från religiösa normer och värderingar. Men till vad? Till en värderelativistisk människosyn? Till en ateistisk?

Hennes förslag om "etiska friskolor" lämnar för många frågetecken efter sig för att kunna tas på allvar. Etik kan man inte förhålla sig till om man inte först bestämmer sig för vilken etik man pratar om. Det räcker inte långt att exemplifiera med det schemalagda ämnet "veckans etiska handling", som går ut på att skriva brev till ett fadderbarn eller vara snäll mot de som utsatts för mobbning.

En förutsättning för att en friskola ska få offentliga medel är att den är öppen för insyn i verksamheten och följer angiven läroplan. Att en fristående skola har en konfessionell inriktning får givetvis inte heller inkräkta på den allsidighet som uttrycks i skollagen. Ringqvist har på denna punkt oroat sig i onödan över att det religiösa släpps in i klassrummet. Undervisningen ska vara av ickekonfessionell natur. Att vi i Sverige ger stöd till religiösa friskolor ligger dessutom helt i linje med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, där det tydligt står att föräldrar har rätt att ge sina barn en uppfostran och undervisning som överensstämmer med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Själv gick jag i en kommunal skola. Det var ingen frizon för mig. Vid upprepade tillfällen häcklade olika lärare kristna i allmänhet och pingstvänner i synnerhet. Min klassföreståndare brister ut i ett halleluja, lyfter armarna och låtsas tala i tungor. Hela klassen skrattar. Det är inte ens religion på schemat, det är matematik. Läraren vet att jag tillhör en pingstförsamling. När vi läser om evolutionsläran ställs frågan om det finns någon som är kristen i klassen. Jag är tyst. Jag vet hur det går annars. På rasten blir det en eller annan knuff in i skåpsdörren med kommentaren "Du måste ju ändå vända andra kinden till, annars är du ju inte kristen och då kommer du inte till himlen". Varför påminna sina plågoandar om att man går i kyrkan på söndagarna?

Ofta höjs röster mot friskolor med argument att de skapar segregering i samhället. Men då har man missat något väsentligt, att det är den redan existerande mångfalden av språkliga minoriteter och religiösa grupper ur vilka friskolor växer fram som är samhället. Det samhälle vars gemensamma bästa staten är till för att främja.

Visst kan man ställa sig frågan om det är bra eller dåligt med religiösa friskolor. Valet står mellan pluralism eller ett likhetsideal med totalitära drag.

Av Marcus Svensson 14 apr 2005 13:40