sourze.se

Kärlekens huvudstad del 2

"Han lämnade sin familj för henne utan en sekunds tvekan och hans mindre planerade liv blev ett mindre planerat helvete. Normalno."

Andra scenen. Omtagning.

Hon dör där mitt framför ögonen på honom och han försöker förtvivlat erinra sig hur man ropar på hjälp och ambulans på franska. Man känner sig lagom tafatt och allmänt dum i en sådan situation för det ingår liksom inte i franskaboken på gymnasiet. Där talas det om chokladbaguette och glas med vin. Oh,lala. Funkar det? Hur var det man gjorde, förresten? Skulle göra? Framstupa viloläge? Mun-mot-mun-metoden? Vad heter det på franska då? Ja, vad gör man? Andas hon? Hoho? Franskafröken? Ser du inte att han räcker upp handen?

En monsieur passerar förbi och Conny försöker få hans hjälp. Desperation strålar som himlens alla solar ur hans ögon.
- Har hon tagit en spruta eller, eller?
- Non, elle a tombée...
Storstadens medmänsklighet gör en rörd ibland. Det känns fint att veta att människorna alltid finns där för varandra. Ju mer vi är tillsammans...
Han drar upp henne i sittande ställning och lyfter till som man gör när någon har satt i halsen. Hon återfår medvetandet och kommer snart till sans. Man lär sig ändå nyttiga saker på film ibland. Conny är livräddare nu.

Hur tomt och meningslöst blir resten av ens liv utan Henne. Hur blir livet utan Kvinnan som genom någon slags ömsesidigt verkande magi får vartenda föremål i världen att besjälas och finna sin meningsfullhets plats? Långt tidigare låg Conny en gång och såg henne i ögonen på det sätt man bara kan med någon man verkligen älskar. Där i den situationen finns inga barriärer som ni kanske förstår och för första gången i livet känner man att man inte är ensam. Det är en vacker upptäckt. I det ögonblicket hoppades han att han skulle dö innan henne för vad skulle återstå av livet utan dem? Det slog honom att det var en egoistisk tanke, men han tänkte att hon nog skulle klara det bättre än honom. Det där att leva utan... Conny är en blödig jävel, inte sant?.

De går hem och Conny är nog mer chockad än Marja. Hon viftar bort det hela skrattande.
- Conny, det heter faktiskt; elle est tombée. Rörelseverb, du vet.
Han visste ju faktiskt det. Rörelseverb. Hrmph. Han älskar henne.

Från första stund visste han att han ville tillbringa hela sitt liv med henne. Han visste att han ville åldras med och genomföra allt det där som ännu inte blivit av tillsammans med just, just henne. Tidens hets stannar upp när man finner frid i en annans ögon, vyssjad av dennas röst och eftersinnande tankar. Det kunde för övrigt vara en ganska god idé att aldrig någonsin lämna den där sängen. Varför skulle man det? Vilken urbota dum idé.

Men nu är det bara på det viset att vädersystem byggs upp av fler än en anledning. Fråga jordbävningsoffren, orkanoffren eller vilka offer som helst om rättvisan i det hela. Du kan inte utkräva rättvisa lika lite som de eller någon annan här på jorden. Vetskapen därom, vetskapen om din litenhet och maktlöshet inför livets allvar, tar andan ur dig. Du tänkte dig stark där bakom kontrollbordet. Om det lyste en varningslampa så kunde du ju alltid bara trycka på rätt knapp så skulle allting bli bra igen. För skojs skull kunde man under lättsamma dagar testköra systemen, kolla upp hur långt man kunde maximera effektiviteten, som i Tjernobyl ungefär. Mmm - som i Tjernobyl ungefär.

Dagen innan kom hon från jobbet med den väl upparbetade negativism som hade blivit en naturlig del av deras obalanserade dynamik. Med sorgset bedjande blick lät hon undslippa sig "Vi gör bara varandra illa...". Den store regissören satt och drack hinkar med rödvin dagen innan och ville spetsa denna historia med lite dramatiskt yviga gester för att tilltala den kvinnliga delen av publiken. Det måste vara härligt att vara kvinna och alltid kunna gömma sig bakom en slöja av emotionell förvirring. Om kvinnorna styrde världen skulle det inte finnas några krig för samtliga människor skulle ligga inlagda på psyket just på grund av denna emotionella förvirring. Kanske lika bra.
Men hur många gånger ska de behöva gå igenom det här? Kan de inte ta steget över den där tröskeln hon tvingar dem snubbla över gång på gång på gång på gång? De har gjort det om och om igen under ett års tid. Här är de äntligen på väg någonstans... ända upp till andra trappsteget och det är ju där ett förhållande börjar bli intressant.

Graviditeten finns förvisso där, men än så länge låtsas de inte om den efter bästa förmåga. Ibland är det lättare att bara låtsas. Conny hade dagen ifråga stressat som ett svin med översättningen som skulle levereras. Han hade letat internetcaféer i främmande stad. Han hade suttit om kämpat med infoga symbol för att få ned dessa satans å,ä,ö i texten och även han är trött. Han skulle göra allt för Marja, men det finns gränser även för hans tålamod och han kan inte trolla. Hon trycker på knappar som inverkar på hans självkänsla och han kan fortfarande inte trolla. Han vill vara mannen för henne, men kommer nog aldrig att duga. Ingen kommer förmodligen någonsin duga. Kanske om han kan trolla?

För att ta sig till Paris har Conny fått slita som ett djur, byta pass och barndagar och det sjuhundrade med det nittioelfte därtill som hör den separerade föräldern till. Han lämnade sin familj för henne utan en sekunds tvekan och hans mindre planerade liv blev ett mindre planerat helvete. Normalno. Han skulle dock göra det om och om igen tvärs genom universums existens, om och om igen, om hon nu ville det. Normalno. Om man nu älskar någon som man aldrig älskat någon annan så finns det bara ett spår och det går rakt fram. Genom murar med dunder och brak. Pang. Bom! Över tunna isar. Knaak! Över allt. Självklart! Det förstår väl alla? Eller gör det inte det? Tyvärr lever han inte i en drömvärld i Paris väl underhållen av sin mammas önskan om att realisera det hon själv aldrig kunde göra, eller vågade, eller hur det nu var. Så vad är det här för lek? Livet är på allvar. Han har fått lära sig det den hårda vägen nu. Lyckan drömmer man inte fram. Man arbetar hårt och man kämpar för den.

Han blir förbannad. Vem skulle inte bli det? Han vet att hon gör det på ren reflex i självförsvar. Det finns förståelse. Hon har aldrig kunna hantera en relation tidigare. Det finns förståelse. Han har haft ett nioårigt förhållande. De utgör en osannolik kombination det är sant. Hon ett bortskämt ensambarn i en kälkborgerlig miljö. Han näst äldst i en stor barnaskara med en fader på klassresa. Men än sen då. Det finns ju förståelse. Det är; Normalno!

Ibland när man är vred är ens tankar så klara och finstilta och man kan lägga ut texten som Förenta staternas talskrivare bara kan våtdrömma om. Kroppens körtlar utsöndrar droger av den mest delikata förfining och det finns ingen klarare insikt i allt och alla än då. Conny vänder på steken som nyss verkade vara en helt förlorad festmåltid och se där! Det går ju att äta trots allt, även om kanske svärmor rynkar på näsan över bristen på perfektion. Hon inser saker och ting när han med den mest yttersta vältalighet förklarar för henne vad hon gör och varför hon gör det, hur hon förmodligen alltid har gjort och om hon inte ser saker och ting klarare, alltid kommer att göra det. Hon vet ju egentligen hur hon fungerar. Det är bara att hon väljer sina tillfällen att veta det med yttersta omsorg. Hennes självinsikt är som en Av/Påknapp. Händigt att ha, ibland. Hon förstår. Det lättar och de lättar. Snart skrattar de igen. Vad fånigt allting är. Vad fåniga vi människor är. Varför skapa problem där det inte borde finnas några. Har vi så tråkigt?

Så här är det. Varenda gång de ses så är allting liksom det mest självklara av självklara och hennes upparbetade tvivel och problematiseringar faller platt till marken när de väl har talat om saken, om hon nu för upp den till samtal. Det är mellanrummet som är problemet och mellan Stockholm och Paris ligger många mellanrum. I det längre perspektivet ter sig ju allting svårt. I det längre perspektivet är man dock död och universum upphör existera, så vad ska vi med det till?. Marja bygger i mellanrummen upp en hel sinnrikt konstruerad djungel med rovgiriga bestar och branta stup och raviner som Conny får kryssa igenom med risk för livet. "Vad är meningen med livet" och "Vad är egentligen Kärleken" är populära teman i hennes inre persons mediebrus. En annan favorit är att det inte finns någon sanning på jorden. Conny ber försynt om lite tid. Lite mer tid än några dagar kanske vill till om man nu ska avgöra Stora Frågor. Men kannibalerna bankar på stor bongotrummor och demonerna fnittrar hysteriskt i hennes brunn allt medan skeletten i garderoben spelar xylofon på varandras revben.

Den sagan inte har med verkligheten att göra eftersom verkligheten egentligen bara är vad två människor känner för varandra när de befinner sig intill varandra. Det är ett relativt enkelt koncept. Det finns faktiskt en sanning på jorden och det är den som bor i ditt hjärta, men alla vill inte veta av den. Det finns gott om tid och utrymme för kannibaler i vilket fall. Och nu då med graviditetsbesked och allt?

Det är trots allt en vacker vårdag i Paris och Conny får allt ta sig för någonting att göra mitt i hela stora bryderiet. Han skriver en dikt om tillförsikt och mejlar henne. Hon svarar ju inte i telefon. Kanske kan lite poesi hjälpa? Som om.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 14 apr 2005 12:38

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: