Girl power, made in Israel

En stereotyp TV-bild av den israelisk-palestinska konflikten visar israeliska soldater som skjuter på stenkastande palestinska ungdomar... män, alltså. Kvinnorna, både de israeliska och de palestinska, syns oftast endast i rollen som offer för konflikten. Men när det handlar om civilt motstånd är situationen annorlunda. Välkomna till Gush Katif.

Hört talas om den planerade israeliska reträtten från Gaza i sommar? Klingar säkert ljuvt i svenska öron. Militären drar tillbaka sina jeepar och vakttorn, bosättarna flyttas mer eller mindre frivilligt, Abu Mazens ställning stärks och nya fredsförhandlingar enligt den amerikanska "Färdplanen för Fred" upptas i september. En palestinsk stat utropas, och äntligen, äntligen får vi slippa alla obegripliga reportage och TV-program om Mellanösternkonflikten. Halleluja! Problemet är att det här scenariot inte klingar lika ljuvt i allas öron - och många av de öronen tillhör kvinnor. Företrädesvis religiösa judiska kvinnor som förväntas lydigt packa ihop sina ägodelar, stuva in barnen i bilen och lämna sina hem i Gazaremsan, för det har regeringen beslutat. Motståndet mot Sharons plan tar sig olika uttryck: ledarna för den judiska bosättarrörelsen organiserar massdemonstrationer, medan de som föredrar mer action bränner bildäck och spärrar motorvägen utanför Tel Aviv i rusningstrafik. Andra hakar ihop sig till kilometerlånga mänskliga kedjor, sjunger och tänder ljus i traditionell vänsteranda - många av dem unga religiösa judiska tjejer med långt hår och långa kjolar. Men borde inte just kvinnor vara för fred? Jovisst, men inte den fred ni menar i Sverige...

Racheli Yehieli, 18, från en av de judiska bosättningarna i Gush Katif i södra Gazaremsan, är aktiv i ungdomsrörelsen och ansvarig för att sprida information till ungdomar över hela Israel om Gush Katif. Hon är just på väg tillbaka hem från ett aktivistmöte, och äktheten i hennes entusiasm och motivation kan inte ens den krassliga mobiltelefonen ta kål på.

Racheli - Vi är inte alls emot fred, förtydligar hon. Tvärtom, vi är lika mycket för fred som alla andra. Vi vill inte heller att våra bröder och fäder ska behöva bli soldater och delta i strider. Men vi tror inte att Sharons plan om en ensidig utrymning av Gaza kommer att bidra till fred, utan snarare till mera krigföring och till mindre säkerhet för Israel. Planen är inte en del av fredsprocessen. Ett ensidigt tillbakadragande, utan någon överenskommelse och utan att få någonting tillbaka, bidrar bara till att uppmuntra terroristerna att fortsätta med Qassamraketerna och självmordsbomberna. Varför skulle de inte göra det, när det uppenbarligen lönar sig?

Anna - Ändå visar otaliga opinionsundersökningar att runt 60 av den israeliska befolkningen stöder Sharons plan om ett ensidigt tillbakadragande... hur förklarar du det?

Racheli - Det beror på att många i Israel inte vet vad Gush Katif står för och vad bosättningarna betyder för statens säkerhet. Vi har inte gett upp hoppet om att kunna tränga in i folks medvetande och få dem att förstå att den här planen är katastrofal.

Anna - Hur ser du de ungas roll i kampen om bosättningarna?

Racheli - Det är vi som leder kampen, konstaterar Racheli förtjust. Vi har inga barn, jobb eller familjer att ta hand om. Vi kan hålla fast vid våra ideal utan att hindras av annat som vi måste göra. Till exempel när vi organiserade en marsch från Gush Katif till Jerusalem för att protestera, eller när vi demonstrerade 24 timmar framför Knesset. Vi har uppfostrats till att bry oss om vårt land och om Israel som den enda judiska staten i världen, och vi tänker inte sitta tysta och se hur judar drivs bort från sina hem.

Anna - Påverkas inte skolarbetet av alla aktiviteter? De flesta ungdomarna på demonstrationerna är ju fortfarande i skolåldern.

Racheli - Visst. Det är flera som jag känner som inte är säkra på att de kommer att få ut sina studentbetyg i år eftersom de har för mycket frånvaro. Vi försöker också att stötta varandra och fortsätta vardagen som vanligt så mycket det går. Men en reträtt från Gaza påverkar vår framtid, och staten Israels framtid, minst lika mycket som en studentexamen. En examen kan man göra om nästa år. Kampen om Gush Katif måste vi föra nu, innan det är för sent.

När Sharon för ett och ett halvt år sedan började tala om en ensidig israelisk reträtt från Gaza trodde bosättarna först att han skojade och att hela idén bara var en ploj för att blidka amerikanerna. Men sedan Sharon visat att han menar allvar, och som den bulldozer han ofta beskyllts för att vara lyckats driva igenom beslutet både i regeringen och i parlamentet, inser nu de flesta att reträtten från Gaza är ett faktum. I den här situationen är det mer än tänkbart att judiska extremister, som inte skyr några medel för att förhindra att ens några futtiga kvadratmetrar av Landet Israel lämnas över till araberna, beslutar att göra något lite mer uppseendeväckande än fredliga protestmarscher och folkliga massdemonstrationer. En av deras favoritplaner - som samtidigt är den israeliska regeringens och säkerhetstjänsternas mardröm - är att spränga någon eller helst alla moskeer på Tempelberget i Jerusalem i luften, vilket troligtvis skulle sätta igång en kedjereaktion i hela arabvärlden med förnyade terroranslag och kanske också ett regionalt krig med Iran och det libanesiska Hizbollah som potentiella deltagare. Shin Bet, den israeliska säkerhetstjänsten, beräknade i början på april sannolikheten för en sådan attack till 8 på en skala från ett till tio. En annan möjlighet innebär att extremister utifrån blandar sig med lokalbefolkningen i Gush Katif och försöker provocera fram en konfrontation med den israeliska polisen och militären. Deras förhoppning är att utrymningen av Gaza ska urarta till ett smärre inbördeskrig mellan militären och civila beväpnade israeler, vilket utan tvivel skulle framkalla kraftiga protester mot regeringen och en ännu större splittring i det israeliska samhället.

Anna - Hur sannolikt är det att det civila, legitima motståndet urartar till våldsaktioner?

"Gush Katif är inte Hebron", säger Racheli avvärjande och syftar på rapporterna om att bland annat flickor i 11-12-årsåldern från den judiska bosättningen i Hebron nyligen kastat ägg och stenar på de israeliska soldaterna och kallat dem nazister. De flesta familjer i Gush Katif är visserligen religiösa, men de tillhör inte de stenhårda ideologerna. De kom för att göra den israeliska staten en tjänst och leva ett bra liv. De har bokstavligen fötterna på jorden. Många är lantbrukare och upplever en kris när de nu i 50-årsåldern ska lämna det de har byggt upp i årtionden. De känner att de inte orkar börja om igen från scratch. Men det betyder inte att vi stöder våld mot våra egna. Soldaterna i armen är våra bröder, våra grannar, våra klasskompisar. Skulle vi kasta stenar eller skjuta på dem? Aldrig. Men det civila motståndet är legitimt och måste fortsätta.

"Möjligheten att utrymningen blir en våldsam konfrontation är det vi diskuterar mest och är mest rädda för", säger Tom Branowski, en tjej på 19 år som är aktiv ledare för en ungdomsgrupp i Tel Aviv och som deltar i att sprida information om Gush Katif. Soldater kan man kommendera upp på en lastbil och köra iväg, här handlar det om familjer med barn. Många har drabbats av terrorn och har döda släktingar och vänner begravda på kyrkogårdarna. I en sådan laddad situation, när poliser och soldater kommer för att hämta ut familjer ur deras hem, räcker det med att någon tror sig se ett vapen, känner sig hotad och kanske skjuter ett varningsskott för att det ska bli total panik. Men jag hoppas att det inte händer. Att alla inblandade inser sitt ansvar. Att det här inte är en lek.

Medan jag skriver det här meddelar den israeliska radions nyhetssändning att 25 högeraktivister som åter bränt bildäck på Ayalonmotorvägen utanför Tel Aviv arresterats. Tempelberget har stängts för alla judar inklusive parlamentsledamöter efter att en högerextrem organisation meddelat att tiotusentals judar ska försöka ta sig in på området hittills handlar det mer om ett par dussin, varav några redan arresterats av de 3,000 poliser som patrullerar gränderna i gamla staden och bevakar alla ingångar. I moskeerna på Tempelberget har tusentals palestinska ungdomar övernattat, och en och annan Hamasledare tycks också ha lyckats ta sig dit. För att tända eld på denna högexplosiva blandning behövs inte mycket. När Yitzhak Rabin mördades i november 1995 talades det mycket och hoppfullt om "ljusens ungdom", en beteckning på dem som tände ljus till hans minne på alla torg och lovade att fortsätta hans arbete på vägen till fred. Men när intifadan bröt ut år 2000 försvann de spårlöst. Frågan är om nationalistiskt sinnade men ändå ickevåldsförespråkande tjejer som Racheli och Tom kommer att kunna göra sina röster hörda i den nationalreligiösa bosättarrörelsen, eller om de ultranationalistiska grupperna lyckas ta över? Svaret på den frågan får vi när reträtten börjar i slutet på juli.

Av Anna Veeder 11 apr 2005 15:31