Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Zombiemakaren

Medea från ingenstans
vinkar han åt dig
tvärs över ingenting
du önskar han inte fanns alls
eller att han var mindre
en droppe att gömma i havet

Du vet var det här dog
man kan följa fläckarna från soffan till köket
men han reser dig upp och får dig att dansa
långsamt igen tills ormen rest sitt huvud

Din fnittrande zombiemakare
han tror han är den första
som skurit sönder fingertopparna
på nedstämda strängar
och han kan dansa han kan skuggboxas till rytmen
av ett bultande aneurysm

Det finns inget att vara rädd för
han tror han vet vad kärlek är
och sträcker fram
en rodnande bukett neuroser för ditt piano

Och han håller dig hårt om livet
som om livet var svårt att hålla om
när det äntligen hittar nerven
som får honom att skrika
är hans självmordsbrev inte längre till någon tröst

Om han skäms bara lite
för att han inte släpper taget
då har du gjort dig så gott som förstådd

Med händerna över hans slutna ögonlock
kan du känna hur drömmarna rör sig oroligt
om du pressar lite hårdare blir han stilla
men han kan bara inte låta något vila

Det finns alltid någon trasighet
där man kan tränga in handen i dockan
Ömheten är en fruktansvärd kollateral förlust

Han säger det här är din askungenatt
men du har en arg fot för glasskor
och som du dansar
du kommer att skära dig så illa, min Medea
Min Medea från ingenstans