sourze.se

Kärlekens huvudstad

"Ska han bli trebarnsfar nu? Tre barn? Hoppla. Han är ju ett barn själv. Går det verkligen att bygga någonting på den här bräckliga grunden av totalt kaos?"

De sitter där kompisarna Edwall och Conny och kontemplerar sakernas komplicerade tillstånd. Han trallar och Conny är tyst. Han är död och Conny lever, eller snudd på... men de är kompisar ändå. Conny är i Kärlekens huvudstad för att träffa sitt livs kärlek. Efter många om och men kom Marja och hälsade på vid Valborg hemma i Sverige. De sågs och älskade varandra några dagar innan det var dags för henne att åka tillbaka. De har nu pratat om att hon ska flytta hem tillhonom. De har pratat om familjebildning och framtid. Jag och Du ska bli Oss. Äntligen. Hårt arbete och äkta kärlek kommer ros i hamn. Det finns hopp för mänskligheten ty trägen vinner, alltid. Vad fint.

Deus ex machina. Har ni träffat den lede fan? Inte har han mycket att göra. Kanske sitter han på arbetsförmedlingen som alla andra och bidar sina dagar. Kanske har han sjukskrivit sig och ligger och knaprar ångestdämpande piller. Klart han måste ställa till med lite djävulskap ibland, visa a-kassan att han ändå är på G så att de inte drar in understödet alldeles. Det kan man förstå, men just den här gången kommer Conny inte ha särskilt mycket förståelse för sysslolösa maskingudar. De kan gott knapra på sina piller och jämra sig i sitt personliga elände.

Efter en uppklarnande eftermiddag med urladdande samtal om både det ena och det andra och en på följande afton med den förbindlighet som brukligtvis är deras blev det så morgonen av alla morgnar. Morgonen med positivt teste de la grossesse. Veklagan, gråt och alla tillbehör. Positivt med andra ord. Positivt? Hmm... påpassligt nog ringde hennes mor mitt i det hela och naturligtvis skulle ju hennes inneboende kompis stövla in och störa något som mest angick dem båda. Här måste man ställa sig följande fråga om man nu råkar vara Conny: Hur många mödrar ringer sin dotter i Paris klockan nio på morgonen, just den fredagsmorgon då hon av alla möjliga jävla morgnar inte bör ringa? Om man då tillägger det faktum att Conny svartmålats från första stund av just denna dominanta mor som han aldrig har träffat, men som utnämnt honom till mindre önskvärd svärmorsdröm, börjat paranoida föreställningar ges på stadens samtliga teatrar och ett nervöst fnitter börjar kittla... klia... krampa hela kroppshelvetet.

"The show must go on" bullrar den fetlagde regissören i sin trattmegafon väl tillrätta i sitt kungasäte till fällstol. Det häringa jävla teaterspektaklet som gör en illa plitad såpopera av allt det Conny värdesätter högst i sitt liv... "must", tydligen, "go on", ty den gudomlige allhärskaren har så bestämt och så skall det då vara.
Marja kommer ut från toaletten med graviditetstestet i hand. Av allt att döma är hon inte gravid. Nej, just det... Av de svällande brösten att döma. Av hennes hormonstinna stormvindar att döma . Av den långt om länge försenade mensen att döma är hon inte gravid. Låtom oss då läsa bruksanvisningen på franska vi som inte kan. Conny som inte har bott här i sju år kan ju göra det med sina bristfälliga språkkunskaper. Vi kan då tillsammans med Conny uttyda att det var just blått det skulle vara om man nu var gravid. Han förklarar sakernas tillstånd för henne och polletten trillar ned. Pling, låter det. Men den verkar ha fastnat halvvägs och ligger och skaver i bland gränslinjelandet. Illvarslande. Någonting har hänt därinne. Den spritt språngande galenskapen har skördat ännu ett offer, kanske två, möjligtvis tre...

Marja drabbas av panik trots telefonmoderns för en gångs skull välkomna goda råd att hon inte ska låta sig drabbas av just panik. Hur kan man vara så oansvarig? En bra fråga för de har varit det om och om och om igen. Det är som om oansvarigheten är det banér hela deras generation drar ut till fält under. Generationen som hårdnackat vägrar växa upp. Connys liv är en fallbeskrivning av oansvarighetens symptom och följdverkningar och nu skulle ju allting bli rätt. Han försöker få henne att stanna hem från jobbet. Idag av alla dagar kan det vara läge för en sjukskrivning, inte sant? De skulle kanske behöva tala lite om den här "saken"? Marja är dock snabbare än blixten på att komma iväg. Men med flyktinstinktens Marja som han ju känner henne sedan några tidigare kullerbyttor på den kringelkrokiga väg fram hit idag finns ingen rim och reson. Han låter henne gå. Hon glömmer naturligtvis mobilen, eller stängde hon bara av den? Tydligen bäst att vara på den säkra sidan. Man ska nog förresten alltid vara på den säkra sidan. Det är där människan hör hemma.

Själv vet Conny inte riktigt hur han ska förhålla sig till det hela. Ska han bli trebarnsfar nu? Tre barn? Hoppla. Han är ju ett barn själv. Går det verkligen att bygga någonting på den här bräckliga grunden av totalt kaos? Ska han kasta sig in i ett arbete han inte vill utföra för att jobba ihop till föräldrapenning och börja ännu en förhållanderesa som kraschar om sisådär fyra- fem år liksom alla andras? Överlever människor det? Men ändå... Det är ju Marja. Och det är ju ändå hans och Marias potentiella barn som ligger inbäddat i hennes livmoder. Det är ju per definition förvisso inte liv ännu, om man då inte definierar som kristna abortmotståndare gör... Men det kanske man gör... Hmm? Han älskar ju denna kvinna som inte är av denna värld över allting annat i denna värld. Kanske är det just precis på grund av den orsaken att hon inte är av denna värld som han älskar henne så? Han vill aldrig någonsin förlora henne. Han har upplevt det ett flertal gånger tidigare redan. Hon måste fly... för att snart komma tillbaka. Fly. Komma tillbaka. Fly. Komma tillbaka. Varje gång emellan var som att vandra levande död fram i det vissa kallar för livet. Nyligen trodde han det var för alltid.

För två dagar sedan var de på serveringen vid parken där Marja brukar jogga. I uppsluppenhetens skimmer på vägen därifrån blev det naturligtvis ett stjärtnyp, och som svar på tal försökte hon klacka till Conny i ändan. Som det nu blev genom en kombination av olyckliga omständigheter föll hon riktigt illa. Med händerna i byxfickorna blir det platt fall. Hon var märkbart chockad och omtumlad. Efter några meter blev hon yr och satte sig ned på en trapp. Snart förlorade hon all färg i ansiktet och han såg hur henne liksom försvinna ut ur ögonens kammare till en liten prick för snart inte mer. Andhämtningen blev tung och hon började rossla som en uppvärmning för det sista andetaget. Det hela gick mycket snabbt samtidigt som det gick i ultrarapid, märkligt nog, och Conny blev helt ställd.
Slutscenen.

Conny sitter där på gatan med en snart död Marja mitt i en främmande stad. En snart död livskärlek i sin famn. Gärna i famnen, men helst inte snart död.

Just när hon klackade till honom snavade han till lite på sina trasiga byxor. De är sönder nedtill. Han skämdes redan som det var över sina bristande resurser när han skulle resa till henne. Han ville ju vara fin, ståtlig och vacker. Han ville vara en riktig, redig karl med tummen på skruven för en gångs skull, eller åtminstone till synes, om det nu var vad som stod till buds. En man med resurser är ju den enda mannen värd namnet. Han ville ju kunna veckla upp Livsplanen där på köksbordet med karta, kompass... ja, rubbet, med viss trovärdighet. Han måste få henne att tro. Tro ska ju förflytta berg. Hon tror aldrig på någonting. Och nu? Med döden och allt?

Skyldig. Det tycks visst vara så i livet att man inte har en chans. Inte Conny i alla fall. Han föddes att drömma vackra drömmar, inte att kunna hantera livet; brutalt, rått och hänsynslöst, som det nu verkar vara.

Man styr sin skuta efter bästa förmåga fram där längs utstakad kurs, nu när man för en gångs skull har funnit den utstakade kursen, och man tänker att det här går ju bra. Kanske funderar man på om man ska grilla lite lammkotletter när man kommer fram. Han och Hon på bryggan i kvällssolen? Trevligt. En flaska gott vin och lite skön kärleksjazz som viskar känslostråk i en ens öron medan det talas om de fantastiska böcker som just håller på att skrivas. Författarparet. De avundsvärda tu. Damtidningarna står i kö för hemmahosreportage. Paparazzifotograferna hänger som julgransbelysningar i träden. Kanske låter hennes mage ana en rundning och kanske lägger han sin trygga hand på den. Där vilar deras dotter Nadja. Nadezjda betyder hopp på ryska. Vi behöver ju alla Hopp, inte sant? Ja, det låter bra, nickar man instämmande där i sina drömmars domän. En mikrosekund senare har man gått på grund och snart ska man drunkna i isvällingen som visst var vad som var. Kanske tänker man likadant då? Det är ens eget fel? Vems fel skulle det annars vara? Stå och drömma vid rodret? Skärpning, unge man.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 05 apr 2005 17:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: