Klämd i en förbannad gråzon. Del 1.

Psykiatrins totala haveri kan knappast ha undgått någon enda människa. Alltför uppenbart är det faktum, att våra folkvalda politiker ännu inte tycks ha börjat inse situationens allvar, att det inte längre går att bara lappa och laga på befintliga system, och hoppas att de håller ytterligare en tid, utan att det krävs djupgående reformer, såväl inom vården, som inom socialpolitiken. Man kan undra hur många gånger våra folkvalda inom regering och riksdag måste få konsekvenserna av en havererad psykiatri och socialpolitik brutalt uppspydda rakt i ansiktet, för att man ska vakna upp, och inse hur pass svårt klämda vissa människor blir, på grund av felkonstruerade socialförsäkringssystem, med en ogenomtränglig djungel av rigida regelverk, som vore de gjorda för att låsa in människor i omöjliga livssituationer, i socioekonomiska "järnburar", ur vilka man inte gärna väljer att krypa ut, om man har fått chansen att få krypa in, vill säga. Somliga faller mellan trygghetssystemen, och vad värre är, helt ur denna påstått generella välfärd, som, helt uppenbart, icke alls är generell!

För att inte falla ner i rännstenen, blir vissa människor tvungna att påbörja en patientkarriär, exempelvis inom psykiatrin, av krassa överlevnadsskäl, inte för att de har någon psykiatriskt definierbar och verifierbar problematik, utan snarare har fått s.k livsproblem på halsen, av existentiell natur, eller inbyggda tillstånd av stress, oro och rastlöshet, oftast orsakade av långvarig psykosocial stress i en känslig fas av livet, främst uppväxtåren, då hjärnan håller på att utvecklas. Dessa människor har råkat hamna i en, ur social och ekonomisk synvinkel, mycket svår gråzon, med problem som ligger helt utanför psykiatrins kompetensområde, och skulle i de allra flesta fall inte behöva hamna där, om det inte vore för det tragiska faktum, att våra sociala trygghetssystem de facto förutsätter
att man är: antingen frisk, det vill säga fullt arbetsför, eller sjuk, vilket kräver läkarintyg med diagnos som grund för sjukskrivning. Dessutom krävs det, att man har etablerat sig i arbetslivet, och har en sjukpenninggrundande inkomst, vilket kan vara alldeles omöjligt för exempelvis en människa, som på grund av psykosocial stress i barndomen, har en inbyggd uppväxtrelaterad oro och stress inom sig, och därmed en inbyggd sårbarhet och skörhet beträffande sömnen, men lik förbannat är helt frisk, såväl fysiskt som psykiskt, och i förekommande fall, exceptionellt psykiskt stark! Frisk och stark, men sömnlös!

En gråzon, vilket i klartext betyder: Klämd i vården, klämd i systemet tills man släpper taget! Att tvingas valsa runt i den psykiatriska öppenvården, vilket innebär att bli kränkt, ifrågasatt och misstänkliggjord, eftersom ens problem ligger i en gråzon, och i enlighet med detta, inte passar in i psykologiska förklaringsmodeller, och därmed inte kan verifieras i psykiatriska termer, ja, det är en omöjlig psykosocial livssituation, som kan driva vem som helst in i en svår livskris, eller en stressutlöst depression, eller både, och. Då blir man en "riktig" psykpatient!? Fast egentligen inte. Allt blir helt fel!

Det är livssituationen klämd i en gråzon! som är absurd. Ett utmattningstillstånd pga. långvarig svår sömnbrist, rotad i inre stress, är definitivt ingen psykisk sjukdom, utan en helt normal och sund reaktion på mental förslitning, under en lång period utan återhämtning via sömnen. En normal reaktion på en alldeles omöjlig livssituation. Förutsatt att ingen psykisk störning ligger bakom det hela.

Man har tömt ut hela systemet på energi, inte fått någon påfyllning via sömnen, blivit mentalt nedsliten, nervtrött!
I motsats till begreppet nervklen, vars innebörd är en helt annan, nämligen psykiskt klen och kanske psykiskt sjuk.
Utbrändhet mental förslitning! drabbar företrädesvis oerhört starka individer med stor inre potential! Man måste hålla isär begreppen nervtrött, resp. nervklen i debatten. Det råder ofta en skrämmande begreppsförvirring här.

Psykiatrin fungerar så här: Allt vad patienten lider av, måste utgöra symptom på psykisk störning, dvs. utgöra ett underlag för en psykiatrisk diagnos. Man måste som patient
passa in i förklaringsmodeller. Man har anmärkningsvärt svårt för att utreda och förstå de patienter som har hamnat i en gråzon, dvs. haft oturen att utveckla tillstånd, som inte går att definiera och verifiera i strikta psykiatriska termer, som exempelvis sömnproblematik, relaterad till inre stress, utan sjukdomsbakgrund, hos fysiskt aktiva individer med goda sovvanor, märk väl!

Friska och starka individer, som på grund av långvarig svår sömnlöshet, relaterad till kronisk inre stress, drabbas av stressutlöst utmattningsdepression, drivs in i psykiatrin, av krassa överlevnadsskäl, väl medvetna om att de inte alls lider av någon psykisk ohälsa i rent psykiatrisk mening, får en felaktig diagnos, tvingas underkasta sig felaktig behandling psykofarmaka, samtalsterapi m.m, vilket försäkringskassan oftast kräver, men som inte hjälper vid tillstånd av mental förslitning, vilar sig och sover sig ur det tillstånd, som ju inte är någonting annat än en normal reaktion på en orimlig livssituation, som har uppstått pga. att återhämtningsfunktionen varit utslagen under flera års tid. Uttömning av energi, utan påfyllning via sömn! Man kommer ut ur den stressutlösta depressionen, full av energi och livskraft, starkare än någonsin, men då visar det sig att grundorsaken finns kvar, nämligen den svåra sömnproblematiken! Djupt rotad i inbyggd stress! Gråzon!
En sårbarhet, som tyvärr byggs in i psyket, i livets känsliga inledningsskede, särskilt hos de exceptionellt starka barn, som genom sin inre styrka, begåvning och överlevnadsförmåga, osynliggör sig själva och sin sociala utsatthet, och inte blir sedda som annat än välartade, starka och duktiga, men som i själva verket, under hela sin uppväxt, utsätts för svår psykosocial livsstress, med inbyggd stress och underminerad sömn, som logisk konsekvens. Inbyggda sårbarheter hos psykiskt oerhört starka och friska maskrosbarn, som aldrig har blivit sedda av vuxenvärlden!

Mentala förslitningsskador och inre stress, pga. svår livsstress social utsatthet utan vuxenstöd i barndomen, ligger långt bortom psykiatrins föreställningsvärld, trots att kopplingen till en kroniskt skör sömn i vuxen ålder oavsett psykiskt hälsotillstånd!, är minst sagt glasklar,...för den som vill förstå och inte är en fullkomlig idiot!

När man väl är inne i en utmattningsdepression, kan man sova hur mycket som helst, i det likgiltiga och avtrubbade tillstånd man då befinner sig i man skiter i allt!,...även om man i vanliga fall har exceptionellt svårt för att sova.

Fast allt är ju individuellt i dessa sammanhang, vilket tål att poängteras. Man kan sova sig ur det depressiva stress-
tillståndet, komma ut full av livskraft och energi, för att återigen bli sömnlös !, just därför att tillstånd som inre stress och existentiell rastlöshet oro, avsevärt förvärras av ökad mental kraft och livshunger! Ett psykiskt välbefinnande och inre styrka kan alltså avsevärt förvärra en stressrelaterad skörhet beträffande sömnen, och paradoxalt nog, driva en tillfrisknad patient tillbaka in i stressutlöst utmattningsdepression! Ond cirkel upphöjd till kubik, omöjlig att bryta! Gråzon Rejält klämd! Paradox!? Motsägelsefullt, säger en psykiater. Alls icke!
Stresskadade mentalt förslitna individer med extrem livs-
hunger och en inre styrka av sällan skådat slag, som inte passar in i ett snävt normalitetsbegrepp, som är dömda att bli missförstådda, livet igenom, pga. sitt annorlundaskap originalitet, och i vissa fall genialitet i kombination med ett särpräglat och känsligt själsliv, får lätt en skör sömn.

I ankdammen Sverige, där lagom är upphöjt till norm, där medelmåttighet är att föredra framför genialitet, där udda individer lätt får en psykstämpel, skall vilsegångna med-
borgare rättas in i leden på någon sorts "korrigeringsenhet"
typ AMI eller AGAN vuxendagis, ledda i "sele och stryp-
koppel". Vore inte nackskott billigare? Än denna eviga rundgång av pysselsättningsåtgärder, till intet ledande.
Människor kan gå själva, utan en trång sele! Man behöver inte få sitt liv tillrättalagt av socialkäringar, AMSeriet och sosseriet snott uttryck! i åtgärdshelvetet Ankdammen Moder Svea AB , där alla standardiserade ankor förmodas kvacka i samma tonart, och simma i samma tempo, eller att inte kvacka och simma alls! Korrigerande pysselsättning för dem, från lagomnormen avvikande, i dagverksamhet.
Psykiatrin utgör en annan typ av "korrigeringsenhet" och "sorteringsmaskin", där de som anses avvikande i betydelsen: onormala och psykiskt sjuka, och följaktligen inte passar in i normalitetsbegreppet, gallras ut, och hänvisas till just pysselsättning i lämplig dagverksamhet.
Lagomtvångströjan för medelmåttor rymmer inte de udda, ofta felaktigt psykstämplade, vilsegångna och vinddrivna existenserna, som i vissa fall snarare är missförstådda, och fullt mentalt friska, snillen... förr inlåsta på mentalsjukhus!

Varken snillen eller original sammanfaller ofta!, anses vara mentalt normala och friska, i Lagomriket. Hellre låta människors potential helt gå förlorad, om de har råkat hamna i en gråzon än låta dem lunka på i sitt eget tempo, bygga upp sin kompetens, och bidra till vår välfärd,
efter förmåga, med en ekonomisk bastrygghet. Det är tydligen bättre att långsamt mala ner en människa, tills hon släpper taget helt, ger upp och blir förpassad till sop-
tippen pension. Var ligger det ekonomiskt lönsamma i denna hantering av sköra och udda individer? Kan någon förstå logiken i regeringens socialpolitik? Jag gör det inte!

Fortsättning följer....

Av Mona Nilsson 20 mar 2005 22:33