Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

19 karameller del 2

Del 2

Johannes Jakobsson,
han presenterar sig som en julfilur. Det hänger med stor sannolikhet samman med att hans enda bidrag "Högt över trafiken en fjäder från ditt änglahår", publicerades den 22 december 2004. Jag försöker ha det i åtanke, i annat fall förefaller detta bli ett inopportunt besök i skrivarverkstaden av tomten själv. I mars. _wink_
Personligen tycker jag att Johannes resonerar litet för mycket i den här dikten. I slutdelarna angriper han innehållet med att söka samla sina intryck och förklara sina efterreflektioner, med tex. "sen kom", "för att", "senare:" "sen när", osv. Dikten tappar tempo och koncentration. Det finns flera berömvärda vändningar och språkliga uttryck i den här texten som förtjänar att lyftas fram, men det helhetsintryck som jag får, är att Johannes trevar efter en ordentlig slutsats. Vad jag tyckte väldigt mycket om här, var raderna: // vi, som var barn av våra andetag// ..// med oktobers frost som månen sått i gräset//…// du spände dina vingar//… Det här kanske verkar en aning nedslående, men till saken hör att jag läst ett flertal andra dikter av Johannes, tidigare, som håller hög och genomgående kvaliteten. För oss alla som skriver gäller tyvärr en trist verklighet; vi presterar sällan eller aldrig lika bra som vårt allra bästa - jämt. Och faktum är, om vi gjorde det, så skulle utmaningen i -, och nöjet med att skriva tyna bort.

Ambjörn Madegård:
Han kunde antas vara en självklar vinnare av poesiskolan 2004, detta med tanke på hur mycket jag uppskattar hans alster och berömmer dem. Många dikter är enastående, lika många andra suveräna, men det stora flertalet har inte den kvaliteten, och dessa "av de sämre" har jag kanske ägnat alltför litet uppmärksamhet, för balansens skull? Han är en säregen språk-, och berättarbegåvning, som man gärna läser. Nu är det inte riktigt så enkelt i slutbedömningen av en tävlingssituation, då är det inte utvalda alster som får glänsa över, utan helhetsintrycket av den samlade produktionen som ligger till grund inför det slutgiltiga avgörandet. I det skedet kommer också konkurrensfaktorn med i spelet på ett helt annat sätt. Att läsa alltför många dikter på en gång av Ambjörn blir lätt och fort energidränerande, han slarvar nämligen lite med kompositionerna. Långa och bildrika dikter som Ambjörn ofta skriver kräver exempelvis en del pauseringar mellan varven styckesindelningar för att man - symboliskt talat - inte ska kvävas, och styckesindelningar är kanske inte Ambjörns styrka, eller, om man hellre vill: stil.

"På sin kantelikant", heter ett av Ambjörns tre bidrag, den här gången. Bästa avsnittet här finner jag i:// Panikångest, min vän/motar du inte med/lyckta dörrar/med säkerhetslås/i grind/oavsett vittnesskydd/och ny identitet/Och det värsta av allt/är väl/att just, just då/slår dig/tanken/ganska blodig…..// Dikten förlorar inte på att jag ryckt stycket ur sitt sammanhang, för det är vid det här som koncentrationen i min uppfattning borde ha uppehållit sig. Resten upplever jag mest som utfyllnadstext. De två andra bidragen heter "Fattiga riddare, och: Med andra ögon". Den senare i ordningen är en smakfull dikt, som bör läsas i helhet. Gör det. Ni kommer inte bli besvikna!

Lena Knås:
"Min skyddsängel, Tårens tröst och Förändring". Så heter Lenas första bidrag i år och det är hemskt trevligt att ha henne tillbaka igen. Jag undrade en stund vart hon tagit vägen? Mot Lena har jag varit litet åsiktskärv tidigare, men det behöver jag inte vara nu. Lena skriver rappt, kort och löpande som en hind. Det är lättläst och medryckande, varför jag finner anledning att sätta fina stilpoäng för framförandet, eller snarare för: formen och uppställningen. "Förändring", med sitt lågmälda uppmaningstema, är i mitt tycke den bästa av de trenne alstren. Vad som grep mig mest var följande stycke: //Flyg/med drömmen/under/vingen //Låt ske//. Bilderna är klara, eftertänksamma och inger både mod och förtröstan. Lena är helt på det klara med vad hon vill förmedla vilket jag värdesätter och hon lyckas med det. "Tårens tröst" skulle jag gärna vilja läsa, utan att behöva återkomma till den kroniskt genomgående uppmaningen "Gråt", vilket gör kompositionen litet ryckig, den bromsas upp hela tiden. Jag tror att dikten skulle får bättre genomströmning om inte ordet upprepades i samma flitiga omfattning. Många gånger har upprepningar effekten av att fungera som ett mantra, eller ett slags välbefinnande och suggestivt inslag, men lika ofta kan greppet få helt motsatt effekt och istället bli tröttsamt. I just det här fallet blev det tröttsamt, och jag tror det beror på att dikten i sig självt innehåller så få ord att själva gråtordet fått övertaget och styr/bestämmer dikten, snarare än understödjer den. På det hela taget tycker jag det här är tre små karameller som smaken varar länge i, så tack för dom, Lena!

Gun Lundberg:
Gun har hittills visat fram ett mycket behagfullt tonläge i sina dikter, och hon avviker inte från det i detta bidrag. "Sand Martini du går." Dikten förtjänar att reciteras i sin helhet, helst skulle jag alltså vilja läsa högt för er, men ni får försöka föreställa er detta istället:
//Din vända rygg ser på mig/som en handske i sin sömn /tyst och vänd ifrån/utan blickar/stumt och kallt/jag ser /att du går // Mina drömmar rör sig/ändå mycket nära dig/i skuggan av dina steg /vakna och trogna /följer dig på avstånd /men de ser /att du går // Spårlöst vill jag ana /den kärlek som du lämnar/tyst och tom /i leendet jag inte längre får/på läppar utan krön /för du ler /mot en annan // Jag går till baren /under en parasoll /där jag beställer in /smaken av dina spår /doften av din Cologne /och smuttar långsamt /på en /"Sand Martini"//
Mild och stämningsfull som ett levande ljus, är denna lilla skapelse. Formen är bra, varje paus finns där dom bör finnas, som en ödmjuk nigning, och innehållet doftar av den där dova, sövande indigofärgade aromen som från viol. Det är kort sagt en lyckad dikt, helt i min smak. Dikten är helt lagom på så sätt, att man känner att man inte behöver tolka texten, men man behöver heller inte vara utan guldkanterna som färgas av de "obegagnade" språkliga jämförelserna heller. Här blir det också stilpoäng, kanske i form av en rad Sand Martini-drinkar och cologne?

Johan Rydén:
Överraskningarnas man i positiv mening. Johan har skrivit två dikter: "pip, ideligen" och: "via color och blod" och han lyckas göra mig intresserad av båda två. Titeln i den första väckte per instinkt mina omedelbara dubier, men det var bara falskt alarm och ordnade upp sig. Skönt. Det mest påfrestande i den här arbetsuppgiften är nämligen att behöva delge sina mindre positiva åsikter! Sådant bär mig verkligen, verkligen emot, och jag blir lika lättad varje gång jag inser att jag faktiskt slipper fundera över att göra det. Som nu.
Det gör mig riktigt ont om den stackars tuppen i "pip…", bilderna attackerar mig skoningslöst och det som gör dem så framträdande, att de faktiskt växer vidare inom mig som läsare, är att de skildras helt osentimentalt. Detta grepp innebär att jag som läsare, automatiskt, själv blir erbjuden att ersätta den här typen av informationsbrist med det som stämmer bäst överens med mina egna värderingar, referensramar och minnesbilder/föreställningsscenarion, och på så sätt blir dikten perfekt - för just mig. Detsamma upplever nästa läsare, fastän vi kanske har helt olika relationer till dikten. Mycket bra, Johan! Du når verkligen fram till en öm punkt, som kan vara ganska svår att hitta. Samma sak manifesteras i "via color och blod". Överraskningseffekten i det s.k. stilbrottet, med ett platoniskt "för fan" som slutkläm, det gav dikten ett extra jävlaranamma, en sorts vädjan med eftertryck som man inte kan göra annat än försöka tillfredsställa. - Ok, jag drömmer inte bara då, jag lever lite också. För fan.

Weronica Persson:
Weronika är de låååånga meningarnas moder. Dikten "Fast i ett glas mellanmjölk" tycker jag förlorar på det. Innehållet, fyra jämt indelade stycken, är ett slag filosofiskt resonemang som inleds med:// Föredrar lättmjölk, men är fast i ett IKEA glas med mellanmjölk i/Lätt att prata om cirklar utan att tänka på att fyrkanten är ramen runtomkring/Enkelt med visionerna om de fina orden,/ desto svårare att sätta teori i praktik och inse att det är mest floskler allt handlat om.// Dessvärre har jag svårt att sätta ett samband mellan mjölkglasen ifråga och resten av resonemanget. "Vad har de med varandra att göra", tänker jag förbryllad. Begränsningen, bristen på fantasi kan finnas hos mig själv, men jag kommer faktiskt inte på det. Det måste finnas ett mer övertygande sätt att beskriva tex. skillnaden mellan teori och praktik, samt fina ord jämte floskler på?
Inget i de följande raderna har heller så mycket med mjölkglasen att göra, och det är ju dessa glas som utpekas ha en vägledande betydelse för diktinnehållet - både till titel och inledning. För min del skulle dikten bli bättre, om man drack upp den här mjölken och tog bort glasen från läscentrum helt. Jag funderar nämligen på det filosofiska värdet i de olika mjölksorterna här och som måste antas ha betydelse för hela dikten. Jag kommer fram till att: om det var sanning för alla och envar att lättmjölk hade ett mer-, eller mindrevärde jämte mellanmjölk, så hade resten framträtt litet självklarare. Att tvingas nöja sig med det sämre, fastna i det mer begränsade. Skillnaderna. Men: Weronica resonerar här som om att mellanmjölk rent faktiskt har ett sämre värde och då i synnerhet om det finns i ett IKEAglas, som per se, också ska avisera ett mindrevärde. Det blir inte trovärdigt. I vart fall för inte för den som föredrar standardmjölk och tycker att IKEA har förträffliga glas. Jag gissar att jag har fått fram det väsentligaste i min ståndpunkt här. Det är det här med mjölken som i min uppfattning undergräver en annars mycket väl genomtänkt dikt med angeläget innehåll. Dikten har verkligen en poäng.