19 karameller

Det tar förstås lite tid och plats, om man ska få någonting av värde sagt, om var och en, så därför kommer nomineringstexten i flera delar. Jag slussar ut delarna pö om pö, allteftersom jag blir klar. I stundens ögonblick vet jag alltså inte vilka som ska nomineras! Den som bara vill läsa resultatet av alltsammans gör alltså bäst i att avvakta och invänta sista delen, för det är bara där som jag presenterar vilka som blir årets första nominerade kandidater. Det mesta fungerar alltså precis som förut, med det undantaget, att nomineringstillfällena kommer litet glesare i år, dvs. med två-tre månader per gång.
Vi kör igång genast:

Tobias Fasth:
Hej, Tobias! _wink_ Tobias uppger att han skrivit en "hej-samling", som säkert har ett intressant läsvärde, men jag har inte läst den samlingen. Bland de dikter som han ingivit den här gången, så förekommer bara en "hej-dikt" och den treradaren är väl i klämmigaste laget? // Hej/ta mig inte på allvar/ta mig på kuken//
Nå, med sådan framförhållning så känns mellersta raden ganska överflödig, man tar honom automatiskt inte på allvar, i alla fall. Däremot förekommer andra s.k. överglänsare här. Tex: "riktiga hjärtan, bakis-sentimentalitet, drömflickor, julen var här, Lördagsvänner, på alla hjärtans dags morgon, och: ibland är hon alldeles."

Den sistnämnda är till formen - för just mig - en typisk plåga, men det kunde man kanske räkna ut på förhand? Ni får inte glömma bort att jag granskar texter utifrån min egen smakinriktning, och det finns förstås många flera. Den här dikten är alltså oerhört lång, konversationsbaserad och innehåller både osymmetriska och ambitiöst läskrävande rader. Till mig talar den här dikten, följaktligen, inte i egenskap av en dikt - och jag tappar därför snabbt intresset. Om de första raderna, eller rubriken, inte fångar mitt intresse; då är generellt talat chansen att få resten läst - över huvud taget - nästan förbrukad hos mig. Innehållet är emellertid intressant, här finns en riktigt bra språkkänsla, men jag upplever att man kunde ha större utbyte av texten - och kanske göra dikten en tjänst - om den istället skrevs som löpande "brödtext"som en novell, eller ett kortare prosastycke istället?

Poetiken ! känns inte rätt alls här, även om det självklart inte finns bestämda regler för hur att skriva dikter. Personligen gör jag ändå ganska stor skillnad på prosalyrik berättande,obunden, "konverserande" lyrik och på vad jag uppfattar som poesins anlete: "less is more"; den skulpterade dikten som…. är litet av en konstart, den som går att insupa till glädje för både ögat och resten av våra organiska sinnen. Att läsa dikt är som att gå på restaurang och äta, för att inte tappa aptiten behöver också upplägget vara estetiskt tilltalande och planerat. Får man allt i en enda röra på tallriken så kommer smaken innehåll/budskap, om aldrig så utsökt och välsmakande, att förlora sin arom. Det här gäller förstås inte bara Tobias, även om utrymmet till detta togs upp i hans avsnitt. Man måste, i min mening, alltså välja sina texters genre med litet omsorg för att göra texten den mesta möjliga rättvisa.

Alla medaljer har både fram- och baksidor. Det ska man tänka på, helt oavsett om jag väljer att fästa avseende vid antingen eller. Det begränsade utrymmet gör det svårt för mig att ta upp poänger med båda delarna, hos varenda en, varje gång - även om jag försöker. Tobias skriver inte uteslutande som den senare dikten, vid vilken jag tog tillfälle att skriva lite mer allmänt omkring. Tobias har en pulserande och energisk berättarådra, den alstrar blod, svett och tårar. Men; den dikt jag tyckte bäst om bland den här omgångens bidrag var " riktiga hjärtan", som på ett kort och effektivt sätt bär fram en "tobiansk" visdom. // Sanningen lyder så här/att det är vi pojkar/som har riktiga hjärtan/som kan gå sönder/när en mjuk flicka/tafsar på det/med sina långa naglar/men det dumma med att vara pojk/är att oftast har vi bara ett enda hjärta/och inte som flickorna/som byter varje vecka// Bravo, Tobias!


Len Carlström:
Len, han har ofta en romantiskt rotad framtoning som jag finner ovanlig bland manliga poesikollegor, och det ligger ingen negativ värdering i det - tvärtom. Han ger nämligen litet av en berusande läsning, den känsla som lägger sig som bomull runt hjärtat, och vem kan stå emot det? "Förälskad, Maktbegär, ske din vilja, helvetet på jorden, Kärlek, och: Saknad", så heter de dikter som Len bidragit med. Kärleksdikter är Lens starkaste sida, där blommar en växtkraft ut och sprider en tydlig väldoft. Han skriver också koncentrerat och symmetriskt, med täta bilder som går i och ur varandra, vilket uppskattas. Den ände han tar upp, den fullföljer han och löper hela vägen ut. Det uppskattas också. Han klipper bilder som man klipper film. Han bibehåller det här mycket täta, när han ger sig på skildringar av livets mörkare sidor. Här bolmar vrede, besvikelse och han värjer sig mot riktigt smärtsamma företeelser, orättvisor och tillstånd av olika slag. Det är dikter som man känner i. Känner mycket. Men; när man läst några dikter, så upptäcker man att man att det saknas något, den där extra kryddan som dikter kan få, bara av att man väljer att luckra upp dikterna med användandet av mera överraskande, spännande algoritmer. Påfallande ofta hamnar man i en kliché- känsla. Det vore önskvärt, tänker man, om Len kunde konsultera sin metaforbank i lite vidare omfattning.
Dikten jag tyckte bäst om är därför utan tvekan "Förälskad": // Min själ du tog i virvlande mörker/Kval i drunkna ögonblick/Dunkla speglar ger ordlösa skuggor/Sanningen brinner slocknar och dör.// Övervägande beröm finns att dela ut till Len, bra!


Mirja Bergqvist:
Mirja har skrivit "Kosmos, Gränsdags, Till himmelen med telefonstolpe, och: Heroin". Det är inte så enkelt att hänga med i Mirjas tankegångar, det kan jag ju konstatera efter ett antal ambitiösa genomläsningar. Den senare dikten, pepprad med repliker mellan personer som man över huvud taget inte kan identifiera, tycks vara inspirerad av en surrealistisk tv-film. Dikten upplever jag som hopplockad av ett obegripligt gytter tillfälliga reflektioner som inte syns mig ha något inbördes sammanhang alls, även om jag inte för en sekund tvivlar på att tankarna känns tydliga för Mirja. Men vi som läser är i regel och tyvärr inte tankeläsare. Mirja tycks tala inåt mot sig själv, inte utåt, mot mig som läsare. Kontakten mellan skribent - läsare uteblir. Handen på hjärtat, jag beklagar, men det här faller mig inte alls i smaken. Jag vet nämligen inte vad det är jag läser och varför.

Tydligast är "Gränsdags", även om titelns korrelation med diktens innehåll inte är alltför uppenbar. Övertygelsen i dikten får sig en allvarlig törn, av en formulering som tex. "en het vals" - den tar ut sig själv, eftersom det inte går att föreställa sig hur en "het vals" kan se ut. En vals är i min uppfattning sval, behärskad, svävande och sofistikerad. "Het", det förknippar jag nog mer med bolero, flamenco eller tarantella. Den bästa dikten är "Kosmos", även om jag inte har den ringaste aning om vad den handlar om. Här finns nämligen ett stycke som jag tycker, rent språkligt, förtjänar litet uppmärksamhet: // I samma/ mjuka läge/ ser jag ut/ lugn och/nyvässad/i väntan på/ natten//. Mirja, du har talang, men du behöver kanske jobba litet mera på att förmedla dina intensiva budskap tydligare? Vad man kan tänka på, också när man skriver dikter, är att en dikt undantag finns förstås behöver får sina frågor eller gåtor besvarade, innan dikten kan upplevas som enhetlig. "vem/vilken-var-när-hur-varför". Påfallande ofta vacklar dikter omkull, för oss alla, utan att man kan sätta tummen på varför, därför att dikten saknar flera eller något av de nämnda frågornas svar. Observera: det här är ingen regel på något vis, men väldigt ofta kan just den här checklistan fungera som ett stöd.

Ladislav Capek:
Ladislav har skrivit "De fyra" och "till dig om du finns". Den senare lyder: // jag saknar dig/fast jag har inte sett dig/jag väntar/ och om du finns/kom till mig innan slutet kommer/det är svårare att hitta dig/än mitt eget skelett från förra livet/så snälla du/om du finns//
Ja….
Det vilar en aforism-känsla över det hela. Hur man än vänder och vrider på texten, så ser den likadan ut, eller: man kommer fram till exakt samma slutsats, dvs: ingen alls. För du:et finns inte, bara om. Och om du:et fanns skulle det egentligen inte innebära någon skillnad. Enda uppgiften detta du har, om du:et fanns, är att komma till berättarjaget, innan slutet kommer. Det känns inte så meningsfullt. Jag blir förbannad. Ändå blir jag imponerad av sammanvävningen, jag är nämligen övertygad om att en del av Ladislavs talang ligger i förmågan att formulera - just - aforismer och språkliga omöjligheter. För det här är inte alls illa! Det kan tyckas så, på det sätt jag gav uttryck för min åsikt, men när det gäller en aforism så är detta ett mycket positivt utlåtande - för det är så det ska vara: meningslöst. En aforism ska nämligen ha de här vanvettsdrivande egenskaperna av, att bara kunna leverera mer av tomhetskänsla och ytterligare frågeställningar. Göra en förbannad. Ladislav har alltså lyckats göra mig "konfysiskt" förbannad, och det -mina vänner - är ett gott betyg!

Av Isabella Mendrix 03 mar 2005 15:03