Från ordbajs till adekvat kunskap

Nu kan ni tycka att jag är snobbig och dryg och elitistisk men tro mig, och jag vet att det är många som håller med, den här sajten är i skriande behov av lite insikt om kritisk analys. Alltså tänker jag hålla en liten snabbkurs.

Dagens ämne är kritiskt tänkande.

Med kritiskt tänkade är det lätt att tro att det skulle betyda att man, i största allmänhet, är kritisk till saker och ting. Att man granskar en företeelse och sen säger vad man tycker om den. Att man ifrågasätter vad någon sagt och sen spinner loss i ett galet ordbajsande där man uttrycker sin mening, utifrån sin synvinkel. Visst, inga problem, så kan vi säga om vi vill göra det enkelt för oss och inte vill behöva ifrågasätta våra egna värderingar. Vi kritiserar utifrån oss själva och det är rackarns smärtfritt.

Men vi kan också göra det svårt för oss. Ifrågasätta våra egna värderingar, ifrågasätta sättet på vilket vi igenom dem analyserar saker och ting och framförallt kan vi fråga oss varifrån våra värderingar egentligen kommer. Vi kan söka oss bakåt. Vi kan sätta in våra egna värderingar i en sociopolitisk och historisk kontext.

Om man skulle göra på detta viset istället skulle naturligtvis saker och ting plötsligt börja bli besvärande. Våra egna bestämda åsikter kanske visar sig inte vara våra egna. Vår orubbliga tro på vårt analytiska skarpsinne kanske kommer att luckras upp och vi kanske kommer börja se på samhället på ett mer övergripande vis. Vi kanske kommer att kunna dra obehagliga hisnande paralleller och slutsatser vi inte alls ville dra. Vi kanske kommer se samband. hemska tanke


Här är ett exempel på hur detta skulle kunna gå till:

1.Ponera att jag gillar att sminka mig, att jag gillar att vara kvinnlig, att jag gillar att klä mig kvinnligt. Hmm.

- Hur anser jag det då vara om man är kvinnlig då?
- Jag tycker att sexiga underkläder, separerade ögonfransar och inget kroppshår utom en liten tuss på murvan är kvinnligt.


- Varför tycker jag det då?
- Låt mig tänka...
Hur har kvinnor runt omkring mig sett ut under mitt lilla liv här på jorden? Tja, många har väl sett ut just så och andra inte.


- Men varför väljer jag då att se ut som just dom?
- Tja, det var ju dom som sades vara kvinnliga och jag är kvinna och vill också vara kvinnlig.


- Så är inte jag kvinnlig bara för att jag har en fitta, två tuttar och en livmoder? Är det som är kvinnligt något jag istället ska tillföra min kropp och inte något jag fötts med?
- Hmm, konstigt. Vad mer tycker jag är kvinnligt? Ett moderligt omhändertagande sätt, att vara mjuk liksom, att vara förförisk kanske.


- Varför skall just alla dessa saker anses vara kvinnliga?

Jag börjar blicka bakåt mot åren innan jag föddes och åren innan det och åren innan det och för varje år jag backar desto mer finner jag min kvinnlighet kringskärd av åtskilliga attiraljer.


- Men vad nu då, kanske jag tänker, var det kvinnligt att svimma och dåna förr? Var det kvinnligt att ha små ihopsnärjda fötter? Var det kvinnligt att inte ha rösträtt, det hade ju inte kvinnor, jamen då måste det ju varit något man kan känna igen en kvinna på? Var det kvinnligt att läsa på universitetet och var det kvinnligt att inte arbeta? Varför fick inte kvinnorna göra det? Vilka var det som sa det?
- Nämen, upptäcker jag efter lite efterforskning, var det männen som sa det?


- Varför i hela friden då? Ja här fastnar jag! Varför sa dom det?

Omöjlig fråga, om jag inte då i min nya sökande anda höjer blicken lite från det långa led jag följt och ser på allt som på en stor karta.

- Va! Dom verkar ju bestämt hela tiden, männen, varför ska just dom bestämma, nämen titta dom är ju starkare än oss ja dom är ju fysiskt starkare, ska dom bestämma därför, är det därför dom alltid tagit sig rätten att bestämma?


Nu blir jag lite sur måste jag säga. Det känns orättvist. Jag vill veta mer om det här. Men nu känner jag att jag måste ha konkreta fakta på hur detta egentligen kunnat hända.

Tja, och så kan man börja söka fakta, kanske går man till bibblan och läser böcker och kanske går man en massa kurser för att lära sig mer och för att ytterligare kunna se saker ur olika perspektiv och vinklar och så kanske man en dag läser Foucault och inser att ja, jävlar jag måste nog ifrågasätta även alla de här metoderna jag just använt för mitt analyserande och alla kurserna och framförallt alla böckerna för vem är det som bestämt att det är just dom här böckerna som ska ges ut om det här ämnet och vem har bestämt vem som ska hålla i den här kursen och hur den ska ha utformats och så vidare.

Och någonstans så plötsligt har jag kommit en bit på väg. Jag har lärt mig att i viss mån tänka och analysera kritiskt. Och så genom mödosamt arbete fylls mitt huvud av adekvat kunskap och jag kan på ett djupare plan förstå mig själv och min omgivning. Och jag kan på ett djupare plan utveckla mina idéer. Jag kan på ett djupare plan börja bestämma över mitt eget liv och bestämma hur jag vill att det ska se ut. Och hur jag vill att samhället runt om mig ska se ut. Jag kan göra skillnad på riktigt.

Och jag inser skillnaden i att bara gapa utifrån mig själv istället för att se alla de system och processer som format just mig och hur mitt jag, som utgångspunkt är ganska indoktrinerat. Vilken enastående grej att inse!

Lycka till allesammans!

Av Emma Färnström 01 mar 2005 13:19