Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

I åttonde huset

så kom vi dit till slut
inget du kunde säga
spelade någon roll längre
du slog igen dörren tre gånger
det var trots allt oktober

och jag hade inget mot smärtan
hade ingen åder att upplåta
för fjäderpennor och
bläcktransfusioner
inget metallsträngat nät
för en sval kemikalie

jag hade behövt dig när allt bara gick sönder
och tiden liksom dröp av mig
tills jag inte längre hade någon hastighet

nu sitter jag här
lutad mot dörrposten
varken ute eller inne
kramande en neutron mot bröstet

allt som blev kvar av din
långsamt imploderande galax