Falska våldtäktsanmälningar

Att ta upp till diskussion frågan om falska polisanmälningar av våldtäkt är inte något som direkt gör en person mer populär. Det är en känslig fråga där många omedelbart hävdar att den, som pekar på att det görs ett inte försumbart antal av falska anmälningar, försöker misstänkliggöra kvinnor som utsatts för ett hemskt brott som märkt dem för livet. Vad dessa människor inte tänker på, är att den som falskeligen anmälts för våldtäkt likaså utsätts för ett hemskt brott, nämligen falsk tillvitelse, samtidigt som den som gör anmälan inte är ett offer, utan förövare av brott.

Alltför få undersökningar har gjorts om hur stor andel av anmälningar av våldtäkt som är falska. Sannolikt beror detta på att den som genomför en sådan undersökning kan räkna med repressalier och hot främst från feministiskt håll. I Sverige finns ingen studie tillgänglig. I USA däremot genomfördes en undersökning av 556 fall av påstådd våldtäkt vid flygvapnet. Där erkände 27 procent av kvinnorna, antingen före eller efter att ha genomgått lögndetektortest, att de hade ljugit om våldtäkten. Vid genomgång av de övriga fallen kom man med noggrant uppställda kriterier fram till att ytterligare 33 procent av anmälarna hade ljugit om våldtäkten. Man kunde dra slutsatsen att sammanlagt 60 procent av de studerade anklagelserna var felaktiga.

Eftersom man misstänkte att resultaten bara gällde för militära sammanhang, gjorde man en likadan studie i två städer i USA. Även där kom man med samma metoder fram till att 60 procent av anklagelserna om våldtäkt byggde på lögner, men i de städer där undersökningarna genomförts begärde man att deras namn inte skulle nämnas av rädsla för politiska återverkningar. En annan studie genomförd av Washington Post i städerna Fairfax och Prince George gav liknande resultat. Där erkände 30 respektive 40 procent av anmälarna att de hade ljugit.

Ännu en utförlig studie gjordes vid Purdue University av 109 påstådda våldtäkter under en tioårsperiod i ett amerikanskt samhälle på 70.000 invånare. I 45 fall - eller 41 procent - hade kvinnan till polisen erkänt att hon ljugit ihop anklagelsen och att någon våldtäkt aldrig ägt rum. Mot den självklara invändningen att kvinnorna kan ha valt att ta tillbaka anklagelsen för att slippa en plågsam utredning och rättegång anförs flera argument. Kvinnorna som tog tillbaka sina historier hade faktiskt inte utsatts för någon hårdför utfrågning och deras historier hade också från första början väckt misstänksamhet. Dessutom stämde den nya beskrivning av vad som hänt, som kvinnorna gav, väl överens med vad de utpekade männen angivit till sitt försvar.

Den enda uppgift om andelen falska anmälningar från Sverige kom för några år sedan från polischefen i Skaraborg. Han menade då att av det gångna årets 21 anmälningar hade hälften visat sig aldrig ägt rum. När man jämförde fakta, som till exempel skador, med kvinnornas berättelse, visade de sig inte stämma överens. Han menade att dessa falska anmälningar, som måste följas upp av polisen, tog resurser från undersökningar av de våldtäktsfall som verkligen inträffat. Som en jämförelse till våldtäktsbrott kan ställas att för andra brott, som till exempel inbrott, rån och stöld, ligger andelen falska anmälningar på mellan 1 och 5 procent.

Men falska anmälningar är inte bara ett problem såsom slöseri med polisens resurser. Det finns också ett offer när någon begår brottet falsk tillvitelse, nämligen mannen som beskylls och utpekas som våldtäktsman. I föreställningen att kvinnor aldrig ljuger om den här typen av brott, är poliser ofta övernitiska i sin strävan att sätta dit en påstådd förövare.

Artonåriga Kirsty Moir i Durham, England hävdade att hon blivit släpad in i en park och våldtagen av en man hon träffat utanför en nattklubb. Nittonårige James Alleyne pekades ut, fick sin dörr insparkad av polisen som gjorde husrannsakan, hölls inlåst och tvingades genomgå medicinska undersökningar. Hans advokat sa att han kunde få livstids fängelse. I tre månader var hans och hans mors, hos vilken han bodde, liv uppochnervänt, tills Kirsty erkände att hon ljugit och att hon haft sex under samförstånd med James både i en park och hemma hos honom. När 800 polistimmar och 100.000 pund lagts ned på undersökningen av det påstådda brottet, kunde kvinnan berätta att hon gjort en anmälan för att det sexuella äventyret inte varit helt enligt hennes önskemål och att hon ville ha lite uppmärksamhet.

I den ovan nämnda studien vid USA:s flygvapen tillfrågades också kvinnorna som erkänt sig ha ljugit om varför de gjort detta. De vanligaste anledningarna, som stod för 20 procent vardera, till att göra en falsk anmälan visade sig vara hämndlystnad och som ett sätt att handskas med känslor av skam och skuld. Omkring tio procent vardera angav som skäl misstankar om graviditet, vilja att dölja otrohet, vilja att pröva makens känslor och psykisk eller känslomässig störning. I övrigt kunde en anmälan göras som ett sätt att slippa eget ansvar eller att utöva utpressning mot en man. En kvinna angav till och med att hon gjort en anmälan eftersom hon behövde en ursäkt för at ha kommit för sent till arbetet. Även de andra studierna har kommit fram till att orsakerna oftast är en kombination av vilja att hämnas, att skaffa ett alibi och att få uppmärksamhet och sympati.

Från feministiskt håll hävdas ofta att falska anmälningar av våldtäkt över huvud taget eller nästan inte förekommer. Vissa menar att föreställningen om att vissa anmälningar skulle vara falska kommer sig av att polisen misstror den anmälande och vill lägga ifrån sig fallet. Andra menar att det innebär en form av diskriminerande trakasserier av kvinnor. Den siffra över omfattningen av falska anmälningar som brukar redovisas i feministisk litteratur, till exempel vid genusutbildningar, är på 2 procent. Siffran har inget vetenskapligt stöd, utan är en uppskattning som Susan Brownmiller en gång gjort utifrån vad vissa poliser och advokater i New York har berättat. Något försök från feministiskt håll att på ett grundligt sätt undersöka saken och kritisera ovan redovisade resultat har inte gjorts.

Feminister menar också att det innebär ett misstänkliggörande av kvinnor som verkligen blivit utsatta för grova övergrepp och vågat anmäla att prata om att falska anmälningar görs. Men när så många som 30 till 40 procent av anmälande kvinnor själva erkänner att deras anmälan byggde på lögner, så ligger inte problemet hos den som redovisar dessa förefintliga fakta, utan hos de kvinnor som utnyttjar rättsväsendet för sina privata syften. Det är dessa kvinnor som både misstänkliggör verkliga våldtäktsoffer och de män som felaktigt utpekas som sexbrottslingar.

Det hävdas ofta som ett slags motargument mot antalet falska anmälningar att antalet kvinnor som blir våldtagna, men aldrig anmäler saken, är större, eller att en kvinna aldrig skulle kunna göra en falsk anmälan av något så hemskt när hon kommer att tvingas genomgå undersökningar av både polis och läkare. Det är visserligen sant att fler kvinnor underlåter att anmäla våldtäkt men det har inget med saken att göra, precis som de två grupperna kvinnor inte har något med varandra att göra. I ena fallet har en våldtäkt ägt rum och någon anmälan aldrig gjorts, medan i det andra fallet en anmälan görs trots att kvinnan inte utsatts för någon våldtäkt. Argumentationen bygger på ett slags tänkande i könskollektiv i krig, där ett mindre antal brott från den ena gruppen vägs upp helt av ett större antal från den andra. De kvinnor som inte utsatts för det förnedrande brottet har heller inga starka skäl mot att göra en anmälan, även om den leder till att hon utfrågas om en traumatisk händelse som aldrig ägt rum.

Nyligen kom statistik som visar att det förra året gjordes 2.600 anmälningar om våldtäkt i Sverige; det innebär en ökning på över 40 procent från hur det var för tio år sedan. I samband med att sådana siffror redovisas brukar man också hävda att mörkertalet av våldtäkter som aldrig anmäls är stort. Att så är fallet är begripligt med tanke på att bara mellan 100 och 130 - eller 5 procent - av anmälningarna årligen leder till fällande dom. Om resultaten från ovannämnda studier kan generaliseras och sägas gälla också Sverige, så är uppskattningsvis mellan 1.000 och 1.500 av dessa anmälningar rena lögner, där den utpekade mannen är offret och kvinnan är förövare - dessutom en förövare som oftast slipper sona sitt brott.

Från feministiskt håll hörs ofta krav på åtgärder som ska göra att vi får fler fällande domar i våldtäktsmål; allt från ändrad lagstiftning till sänkta beviskrav och till och med omvänd bevisbörda föreslås. Betänker man att omfattningen av falskanmälningarna kan vara så stor som hälften, framstår en siffra så hög som att var tionde välgrundad anmälan leder till fällande dom inte som något stort misslyckande för rättsväsendet. Betänker man dessutom det svåra bevisläge som föreligger i dessa mål kan en sådan andel även ses som hög.

Hur som helst framstår förslag om omvänd bevisbörda eller ens sänkta beviskrav, där kraven redan är lägre än i andra brottmål, som fullkomligt huvudlösa eller till och med fascistiska. Det blir också orimligt att på förhand peka ut män som skyldiga till ens omoral, enbart av det skälet att en kvinna gjort en anmälan mot honom. Det är i sådana här fall av omfattande falskanmälning särskilt viktigt att upprätthålla den grundläggande principen i en rättsstat, att en anklagad ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats.

Dessutom handlar de påtryckare ohederligt, som i förslag om ändrad lagstiftning inte räknar med den i jämförelse med andra brott höga andelen falskanmälningar, och dessa personer undertrycker en verklighet som många inte vill erkänna finns, eftersom den inte stämmer överens med den feministiska statsideologin och föreställningen att vi får ett bättre samhälle bara kvinnor får mer makt.

Av Nilserik Olsson 20 feb 2005 12:54