Statlig sexistisk lögnpropaganda

För fyra år sedan kom på regeringens initiativ undersökningen Slagen Dam som ett led i arbetet för en ny kvinnofridslagstiftning. De som gjort undersökningen menade att den visade en hemsk verklighet som tidigare dolts av patriarkala strukturer och mäns ovilja att diskutera våld mot kvinnor. Bland annat hävdades att våldet var utbrett och frekvent, fanns överallt och att kvinnor inte har några frizoner i "jämställda Sverige". Det mest välkända resultatet från undersökningen är påståendet att 46 av de vuxna kvinnorna utsatt för våld från en man efter sin 15-årsdag.

Men undersökningen fick av oberoende bedömare mycket och hård kritik. Den främsta kritiken riktades mot att definitionen av "våld" var orimligt vidlyftig; även en kram mot kvinnans vilja och ett verbalt hot om våld räknades. Sådana händelser är visserligen otrevliga, men ordet "våld" betecknar i svenskan ett angrepp som är fysiskt skadligt. Många har också verkligen lurats av författarnas vida våldsdefinition och refererar till siffran 46 som om den angav hur många kvinnor som blivit slagna. Kritiker påtalade också att definitionen innebar att ett fumligt närmande i en krogkö en enda gång sedan kvinnans 15-årsdag gjorde henne till en av de "våldsutsatta"; dessutom gjorde en sådan bagatell att hon räknades som utsatt för det otrevligt klingande "sexuellt våld".

Men den vida våldsdefinitionen är inte det enda bristfälliga med studien Slagen Dam. Författarna menar att kvinnor har en benägenhet att bagatellisera och t o m minimalisera våldet, trots att materialet inte ger stöd för denna slutsats. Kvinnorna anger i enkäten svaret på varför de inte anmält upplevda våldshändelser med att dessa var för obetydliga att anmäla. Men det går inte att utifrån svaren avgöra om det verkligen var bagateller, som det inte är anledning att göra rättssak av, eller om kvinnorna bagatelliserade grovt våld. Den enda jämförelse utifrån vilken författarna kan dra slutsatsen att våldet bagatelliseras är att allt våld, enligt dem, ska anmälas till polisen, även oönskade kramar; men det är deras åsikt, inte fakta.

Vidare menar författarna att undersökningen avfärdar "myten" om att våldet mot kvinnor främst utövas av invandrare och andra med låg social status. Den allmänna uppfattningen - myten - är emellertid inte den att det lättare våldet och enstaka incidenter, som dominerar statistiken i Slagen Dam, främst utövas av dessa grupper, utan att grupperna är överrepresenterade i fråga om det grövre, systematiska våldet mot kvinnor. Att så är fallet bekräftas också av BRÅ*. Men trots att man i studien tar med bagateller, så blir resultatet ändå att de i Sverige vanliga invandrargrupperna - de från östra Medelhavsområdet - är överrepresenterade i våldsutövning. Det är dubbelt så vanligt att dessa är förövare av våld mot kvinnor, även enligt studiens definition av våld.

En annan slutsats som författarna drar utan underlag i materialet är en om orsakerna till våldet. Materialet visar nämligen ett tydligt samband mellan att kvinnor som utsätts för våld som vuxna också utsatts före sin 15-årsdag s. 71. Författarna hävdar omedelbart att detta inte är något kausalt samband, trots att materialet och frågornas formulering inte ger underlag för en sådan slutsats. Anledningen till en sådan ogrundat slutsats är troligen att uppgiften antyder att kvinnorna själva genom sitt leverne eller beteende mot andra skulle påverka om de utsätts för våld. En sådan tanke är tabu bland dem som vill förklara våldet mot kvinnor som enbart beroende på mäns överordning.

Liknande märkligheter finns överallt i verket. Till exempel beskrivs en "våldsam man" som en som någon gång utövat våld mot sin partner, med studiens definition av våld som allt ifrån kramar och verbala hot, utan hänsyn till om han inledde "våldet" eller besvarade kvinnans s. 70.

På ett enda ställe s. 71 i rapporten nämns kvinnor som våldsutövare. Detta görs i en parentes och rör bara det våld som kvinnor utsatts för före sin 15-årsdag. Att ingenting i övrigt sägs som en komplettering av bilden av könsrelationerna i Sverige, visar att författarna har varit ytterst noggranna med att sopa kvinnors våldsutövning under mattan för att inte fläcka eller komplicera den ensidiga bilden av våld i vårt samhälle som något manligt.

Den allvarligaste bristen i undersökningen är tillsammans med den vidlyftiga våldsdefinitionen att enkäten riktar sig enbart till kvinnor och inte samtidigt till män. För att kunna avgöra hur mycket av "våldet" som speglar kvinnlig utsatthet, i relation till allmänmänsklig utsatthet oavsett könstillhörighet, är det nödvändigt att ett jämförelsematerial finns, där män svarar på vilka otrevligheter de utsätts för från kvinnor både i och utanför förhållanden - det är det som av feminister kallas för att beakta genusperspektivet. Ihop kan dessa två påtagliga vetenskapliga brister göra att kvinnors våldsutsatthet kan blåsas upp till orimliga proportioner, samtidigt som man sopar under mattan att kvinnor misshandlar män i lika stor utsträckning. Kvinnors offerroll kan så överdrivas, utan att det finns något stöd för den bilden i verkligheten. Detta tycks också vara bakgrunden till studiens utformning och själva dess övergripande syfte.

Själv blev jag som 16-åring utsatt för att en ung kvinna på ett uteställe kramade om och höll fast mig mot min vilja. Även om jag efter den händelsen inte hade blivit utsatt för något värre från kvinnor - vilket jag har - hade jag i Slagen Dams enkät kunnat svara ja på fråga 26 och därmed betraktats av författarna som utsatt för sexuellt våld efter min 15-årsdag. Om jag varit kvinna hade jag bidragit till de 46 som ger en bild av att det är dåligt ställt med kvinnofriden i det jämställda Sverige. Men 54 av kvinnorna som svarat på enkäten redovisar att de inte ens utsatts för en enda så trivial händelse i sitt umgänge med män i Sverige, och ger därmed betyget väl godkänt både till svenska män och till svensk kvinnofrid.

En bekant berättade att hans flickvän i ett gräl givit honom en örfil och att han i blotta förskräckelsen instinktivt knuffat till henne på axeln. Efteråt skämdes båda över att de kunnat ta till våld mot partnern och det upprepades inte. Om denna kvinna fått svara sanningsenligt på Slagen Dams enkät, hade hon betraktats som våldsutsatt pga. knuffen, och mannen beskrivits som våldsam.

En nära vän blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av en kvinnlig bekant. Hon försökte kyssa honom flera gånger fastän han knuffade henne ifrån sig, och mannen höll på att spy av äckel över hennes kyssar. Han försökte fly in på en toalett, men hon följde efter och skrek och sparkade på dörren för att få ut honom. När mannen inte ville sitta instängd på toaletten längre, gick han ut och lyckades brotta ned den påstridiga kvinnan och tvingades hålla fast hennes händer så hårt att hon fick blåmärken. Därmed var saken utagerad. Om denna kvinna fått svara på Slagen Dams enkät hade hon framstått som särskilt våldsutsatt med blåmärkena. Men i själva verket var hon ju angriparen och förövare av ett sexuellt övergrepp mot mannen.

Poängen med dessa två exempel är inte att beskriva hur majoriteten av mäns våld mot kvinnor ser ut. Poängen är att visa att också ömsesidigt våld, där kvinnan slår första slaget, och mäns självförsvar mot angripande kvinnor kommer med när rapporten är utformad så att män alltid betraktas som förövare. På så sätt överdrivs såväl våldets omfattning, som kvinnors utsatthet. Dessutom tvingas män bära hundhuvudet också för det våld som de använder i självförsvar mot angripande kvinnor. Alla kvinnor kan alltså inte betraktas som brottsoffer, utan vissa är också angripare som bemöts med visst våld, och det är därför inte att undra på att inte samtliga fall av "våld" mot kvinnor anmäls. En del av kvinnorna har sig själva att skylla som startade våldet, medan andra av rättsväsendet ska betraktas som förövare som mött visst befogat motstånd.

Att alla de påtalade brister pekar åt samma håll - att våldets omfattning överdrivs och män pekas ut som ensamma skyldiga - visar att undersökningen Slagen Dam från början var utformad så att den skulle ge just dessa resultat och att syftet inte, vilket påstås, var att göra en neutral frekvensundersökning. En undersökning med syftet att hjälpa utsatta kvinnor hade utformats för att ge en så verklighetsnära beskrivning som möjligt. Vad man istället åstadkommit är ett verktyg att utnyttja misshandlade kvinnor och andra på enkäten svarande för att underblåsa mansförakt med en föregiven bild av mannen som våldsam.

Studien används idag av feminister för att propagera för en revolution i vad de beskriver som en kvinnohatande kultur. Vad de åstadkommer är knappast en bättre situation för landets kvinnor, utan snarare underblåser de motsättningar mellan könen som leder till mer partnervåld, fler relationer präglade av maktbalans i stället för kärlek och en sämre situation för våra barn.

De som i Sverige säger sig verka för jämställdhet - ministrar, akademiker och myndigheten JämO - lyckas tydligen inte genomskåda bristfälligheten i Slagen Dam i såväl metodologi och nyspråklighet som sexistisk utgångspunkt. Genom att dessutom hänvisa till den i sin verksamhet, visar hur starkt trycket är att hysa åsikter enligt en feministisk statsideologi, och vilken makt akademiska feminister har att tysta saklig kritik med personangrepp och beskyllningar om föråldrad kvinnosyn hos den som inte håller med.

Verket Slagen Dam har för lång tid omöjliggjort en öppen, saklig och intellektuellt hederlig diskussion om hur vi bäst verkar för att begränsa partnervåldet på ett sätt som är gynnsamt för båda könen. Särskilt för de misshandlade kvinnornas skull kommer förhoppningsvis Slagen Dam så snart som möjligt att förpassas till skräphögen för sexistiskt och undermåligt vetenskapligt charlataneri.

Länk: brottsoffermyndigheten.se
/Pressmeddelanden/pressmeddelande_slagen_dam.htm

* Länk: bra.se

Av Nilserik Olsson 26 jan 2005 22:25