I katastrofers spår

På förintelsens minnesdag har jag tagit för vana att skriva något till minne av min bror Roberts dödsdag. Han blev ett av den svenska psykiatrins offer och avled den 27 januari 1997. En av de saker som förintelsens minnesdag uppmanar till är att öka förståelsen för de inre mekanismerna i ett samhälle som gör att förtryck och maktmissbruk kommer till dagen. Min brors öde är ett bra exempel för att öka denna förståelse.

Roberts liv blev en privat katastrof. Han dog av den. Enligt det svenska samhället var det hans eget fel!
Pappa tog så illa vid sig av min brors katastrof att han dog 4 månader innan min bror. Han var far till en son i nöd och kände sig maktlös. Efter många års rop på hjälp orkade han inte mer.

Två dödsfall i en familj på kort tid blir en familjekatastrof. Vi bad om hjälp men fick ingen. Rättsmaskineriet som började mala, malde sönder familjen istället för att ta reda på vad som gått snett. Enligt tradition lades skulden på min bror!

Så lindrigt kom det svenska samhället undan den gången 1997.

Jag som bad om hjälp utav den svenska rättvisan fick ingen hjälp. Då vände jag mig till regeringen. Dåvarande socialminister Margot Wallström svarade på mitt rop på hjälp med följande:

"Det är alltid värdefullt för mig och mina medarbetare att få ta del av människors erfarenheter och upplevelser. Jag förstår av de medsända korten att Robert levde i misär. Varken regeringen i sin helhet eller jag som enskilt statsråd har dock några lagliga möjligheter att ingripa i eller uttala någon uppfattning om hur ett enskilt ärende har handlagts. Det är i stället myndigheter och domstolar som självständigt handlägger sådana ärenden. Jag kan därför inte uttala mig om Din brors enskilda fall." Promemoria S97/5071

I nästa brev till mig skriver hon:

"Jag kan dock, som Du känner till, inte närmare kommentera det Du beskriver. Varken enskilda statsråd eller regeringen i dess helhet har nämligen några lagliga möjligheter ingripa i enskilda ärenden. Detta är en så viktig princip att den finns inskriven i grundlagen." Brev S97/8898/J

Jag hänvisades tillbaka till myndigheter och domstolar. Problemet var det att just dessa myndigheter och domstolar inte hade något intresse för min bror eller mig. Vi respekterades inte. De fattade sina beslut utifrån mycket manipulativa strategier där vinnaren redan var utsedd innan proceduren startade. Vinnaren var varken Robert eller jag. Allt landade i ett status qou där ingen brydde sig. Ett status qou som är grundlagsskyddat.

Bristen på hjälp satte djupa sår i mig. Sår ända in i själen. Jag känner mig inte längre delaktig i det svenska samhället, känner mig utelämnad, ensam och övergiven. Känner ingen trygghet. Jag lever kvar här, men tror inte på Sverige längre. Jag anser att det är något som är fel på det svenska samhället. De som styr och ställer lyssnar inte på dem som anses mindre. Robert och jag tillhör kategorin de mindre. Det spelade ingen roll vad vi sade, hur vi sade det eller till vem vi sade det. Det togs inte på allvar. Robert dog utav detta, jag lever kvar med sargad själ.

Så händer fler katastrofer. Efter flodvågen i Asien hör jag människor som uttrycker sin förtvivlan över att de styrande och ställande i Sverige inte trodde på deras rop på hjälp. Utrikesminister Laila Freivalds hänvisade till en början de hjälpropande tillbaka till den thailändska sjukvården. Enligt svensk grundlag får hon inte bry sig om enskilda fall. Hon gjorde nog rätt enligt grundlagen. Sen att stora delar av den thailändska sjukvården och samhället var bortspolat av en jättevåg spelade mindre roll. Hjälproparna stod där i kaoset och blev inte trodda.

Kan det möjligtvis vara fel på svensk grundlag?

Sen kommer orkanen över Sverige och träd faller omkull. En massa skogsbönder ser sin försörjning raserad på en enda natt. Villkoren för dessa skogsbönder är hårda och tuffa. De drabbas av en personlig katastrof. Bara efter några dagar finner de ingen annan hjälpande hand än att ta livet av sig. Så mycket trygghet ger Sverige till enskild individ.

Det måste vara något som är fel i det här landet!

När katastrofer inträffar, personliga liksom stora naturkatastrofer, så finns inte det någon trygghet i samhället att luta sig emot. Helt plötsligt är individen helt utelämnad och ensam. Moder Svea sviker grundligt. Helt enligt svensk lag.

Det är nog dags att ändra på det.

Av Marie Hellström 26 jan 2005 22:41