Tre år sedan hedersmordet på Fadime

Fadime förbjöds även att träffa sina syskon. Hon studerade vid universitet och kämpade samtidigt för att ändra situationen för andra flickor i samma situation. Hon deltog i debatter, seminarier, tv och radio för att skapa opinion för kvinnor med utländsk bakgrund.

Mordet på Fadime var ett hedersmord och detta blev en kärnpunkt i kampen mot hedersmord pga en del orsaker. Eftersom fadime var en avgörande kämpe på detta område skapade detta mord mycket viktiga kontroversiella diskussioner mot all hedersrelaterad kvinnomisshandel.
Myndigheter och beslutfattare blev tvungna att visa stöd genom bidrag eller ett antal trygga platser till flickorna.

Men det finns fortfarande många flickor som sitter i samma båt som Fadime och som behöver hjälp. Åtgärder som har erbjudits hittills av myndigheterna är inte tillräckliga.
Fortfarande ordnas många debatter, seminarier, och konferenser runt ämnet som tyder på att problemet fortfarande existerar och vad vi har sett hittills är toppen på ett isberg.

Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter KFKI är en förening som försöker hårt att få samhället att upplysa om bristerna i myndigheternas åtgärder. KFKI kämpar för att uppmärksamma samhället på att den "tro" som delar in folk i "inhemsk" och "utländsk" är väldigt farlig. Att dela samhället till "min kultur" och "din kultur" är omänskligt. Att dela på samhället på så sätt leder till konsekvenser liksom att vara nonchalant mot vad folk gör under täckmantel av kultur eller religion. Sådan "tro" sk "kulturrelativism" när den praktiseras av beslutsfattande folk och myndigheter får lagen att bli dubbelmoralistisk när det gäller folk och i synnerhet kvinnor med utländsk bakgrund. Resultatet blir ett land med två regelverk. När en flicka anmäler de närmaste för misshandel tas hon inte på allvar. Denna kulturrelativism tar nya offer varje dag.

Den 24 maj 2004 begick Fatemeh Kian självmord i Karslunds flyktingsförläggningen. Hon flydde från Iran till Sverige i slutet av 2001 och sökte asyl här. Hon flydde p.g.a. hennes "sexuella läggning". Enligt henne kände hon, sedan sexårsåldern, sig som om hennes sexualitet hade hamnat i fel kropp . Utlänningsnämnden beslöt att hon skulle avvisas. Deras beslut baserades inte på alla bevis och fakta som Kian hade lagt fram utan på sociala och politiska prioteringar i förhållandet mellan Sverige och Iran.
Kian hamnade i en dålig psykisk situation fylld av självmordstankar. Hon borde ha vårdats åtminstone tills hon återfick ett normalt tillstånd. Istället fick hon vistas i ett kallt avskilt rum i flyktingslägret trots vetskap om försämringen av hennes psykiska hälsa. Hennes självmordsförsök fick dem inte att ändra på sitt beslut utan de insisterade på att hon skulle utvisas. Tyvärr lyckades Kian med självmordet och dog i 25 maj 2004.

När jag efter några dagar gick till bårhuset för att se Kian var det en väldigt tung dag. Kian själv såg ut som om hon sov och efter 50 års sökande hade fått lugn och ro. När jag drog bort lakanen från hennes blodiga fötter fick jag ont i hjärtat. Under hennes sista dagar kunde hon inte sova. Hon gick dag och natt. Hennes fötter orkade inte. När jag tvingade henne att visa sina fötter för flygtinglägrets ansvarige fick hon inte någon hjälp. Alla på utlänningsnämnden, läkarna som skickade hem henne efter hennes självmord och de ansvariga på lägret samspelade på ett envist sätt mot målet att hon skulle utvisas.

Asyllagen borde ha stött henne. Den lagen ger asyl bland annat till personer som flyr från ett land på grund av fara för tortyr, fängelse, bestraffning av familjen på grund av sexuell läggning.

Nu är det enkelt att bekräfta varför vi tror på "de globala rättigheterna" för kvinnor. Vi protesterar idag mot särbehandling av folk pga deras bakgrund, kultur, kön, land osv. Vi avslöjar "kulturrlativismen" och kämpar hårt mot en "tro" som säger att folk är olika. När denna tro praktiseras av beslutfattare och myndigheter kommer det att drabba många.

Den 21 januari, idag, den dag Fadime mördades, är samma dag som "Kian" begick självmord. Det är samma dag som tusentals kvinnor med många svårigheter flyr från könsapartheid. Det är samma pinsamma dag som många kvinnor misshandlas i samband med familjens heder. Det är dessa dagar som makthavande personer med tron på olika värde för folk utvisar folk till diktaturerna och otrygga länder.

Kom med oss ut på gatorna den 21 januari varje år till Fadimes minne och protestera mot könsapartheid och de kvinnofientliga religiösa och patriarkala kulturna och traditionerna.

Av Mahin Alipour 21 jan 2005 13:12