Våga vägra barn

Det sista jag kommer ihåg av min mors moster, sommaren 2004, är hennes skrovliga röst. "Glöm nu inte att gå ner lite i vikt. Så du får en bra man", säger hon och nickar rådande. Hennes egen gubbe står bredvid. Han ler och glor ner i min systers urringning. "Det är dags att skaffa barn snart", fortsätter tanten efter att ha informerat sig om att jag snart fyller 27 år. Därmed associerar hon min ålder till biologi och barnafödande. Jag bara nickar, lösgör mig ur hennes grepp och lämnar rummet. Som vanligt är det ingen som frågar mig om jag överhuvudtaget VILL ha barn. För det vill väl alla. Eller? Från att vi är små indoktrineras vi ju i heterosexuella familjeskojigheter. Av någon anledning leks det nämligen "mamma, pappa, barn" på daghem och lekplatser. Kanske är det numera förändrat. Som liten roar jag mig dock med doktorslekar med jämnåriga, resulterandes i falskt bebisfödande. När jag blir lite äldre siar vi tjejer om vår framtida familjebildning genom att plocka småstenar som vi kastar upp i luften. Det antalet stenar som fångas av våra små händer är det antal barn vi framöver ska få.

Femton år senare solar jag i Rålambshovsparken med min kille. "Sofia, skulle inte du vilja ha en sådan?", frågar han. Jag riktar genast en förväntansfull blick åt det håll hans pekfingret pekar. Han menar inte en kall glass. Inte heller en kylande cola light. Utan han ler stort och tittar på en rosa minimänniska stapplandes fram och tillbaka på det varma gräset. Jag ler förskräckt. "Mmm", svarar jag och byter samtalsämne. Jag vill inte ha några ungar; inte då, inte nu, inte nånsin. "Den biologiska klockan" infinner sig inte. Uppenbarligen vill vi olika saker med våra liv. Så småningom gör vi slut. Och numera är han ihop med en dagisfröken.

"Föröka er!", uppmanar Göran Persson och tillsätter år 2000 en krisgrupp som ska undersöka varför svenska kvinnor inte vill föda bebisar. Under vinjetten "Barnkrisen i Sverige" diskuteras på www.aftonbladet.se 010903 statistikresultat och forskningsrön. Man menar att var tredje kvinna i Sverige inte vill ha barn och delar in denna underliga varelse i fyra grupper:

· De som skjuter upp det så det blir för sent.
· De som gör det i protest mot trycket att skaffa barn.
· De som helt enkelt tycker att barn är ganska äckliga.
· De som inte vill sätta barn till den här otäcka världen.

I artikeln står det också: "Forskning visar att de länder där kvinnor kommit in på arbetsmarknaden har högre fruktsamhet. Likaså ger ett jämställt förhållande fler barn" Uppmärksamma kopplingen här. Alltså. Kvinnor på arbetsmarknaden fler barn. Jämställda förhållanden fler barn. Om Sverige verkligen är "ett av världens mest jämställda länder", hur kommer det sig då att Göran Persson använder det sneda leendet i samband med att basunera ut sitt missnöje över svenska kvinnors tvekan inför barnalstrande? Något som till och med nödgar honom att tillordna en krisgrupp och själv ställa upp på bilder där han håller i skära bebisar inför massmediala forum. Vart tar den "biologiska klockan" vägen?

Själv intresserar jag mig så pass mycket att jag år 2004 genomför en egen studie. Jag hittar tre kvinnor i olika åldrar – 22 år, 35 år och 50 år gamla. Dels vill ingen av dessa ha barn, dels kan de tänka sig tala om detta inför en kamera som rullar. Under samtalets gång händer det dock något. En av informanterna säger plötsligt: "Och jag har väl tänkt lite grann så för att vara jätteegoistisk höll jag på att säga. Jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn om jag fick ta den gamla klassiska traditionella mansrollen – att mannen får ta hela ansvaret för barnet och uppfostra det, städa lägenheten, laga mat. Jag kommer hem från jobbet, läser tidningen, klappar barnet på huvudet, hjälper till med läxorna möjligtvis. DÅ skulle jag kunna tänka mig. Annars är det för mycket slit. Jag är lat helt enkelt"
Eva, 35 år

Har "den biologiska klockan" försvunnit i det postmoderna välfärdssamhället där baby-tic-tac byts ut mot styrelsemöten och prestationsjakt efter det perfekta jobbet? Eller har den hela tiden bara varit en myt som vidarepassats från generation till generation, dold som en kvinnas "naturliga" lott i livet för att hålla henne på plats? Kanske är det trots allt inte meningen att vi människor ska föröka oss. Överhuvudtaget.

Av Sofia Hadjipetri 29 dec 2004 00:56