Återigen har fru justitia fångats med byxorna nere

Under de senaste åren har vi sett två andra fall där mediernas granskningar resulterat i att Joy Rahman friades för mord på en pensionär och Yasser Askar friades i det så kallade Broder Tuckmordfallet.

Mot denna bakgrund kan man konstatera att det numera är journalisterna och inte juristerna som tycks inneha verktygen som framtar sanningen i dessa svåra rättsfall och att vi tycks kunna lita mer på journalisternas granskningar än på polisens utredningar och juristernas bedömningar!

DET ÄR INTE FÖRSTA gången massmedia städat upp efter juristernas slarv. På 80-talet friades Kieth Cederholm från en livstidsdom efter en granskning av Jan Guillou. I början på 90- talet bevisade journalisterna att en dömd Umeåbo omöjligen kunde ha begått incest mot sin dotter. Han, liksom två sexbrottsdömda pensionärer vars fall också granskades av journalister i mitten av 90-talet, blev friade genom resning i Högsta Domstolen.

Vi har också fallet om gymnastikläraren i Lund som efter en medial granskning fick resning och blev frikänd vilket gav honom Sveriges hittills största skadestånd i ett sexualbrottmål, nämligen 6 miljoner kronor!

Dessa fall har en gemensam nämnare, nämligen riksåklagarens förträffliga ovilja att inleda nya förundersökningar i mål där nya avgörande omständigheter kommit fram efter att domarna vunnit laga kraft.

I DET AKTUELLA FALLET tvärvägrade RÅ, trots tre upprepade påstötningar, att med den nya bevisning som grund, ta upp fallet på nytt. Men så fort SVT:s Uppdrag Granskning kom in i bilden ställdes RÅ mot väggen och gick med på en resning.

Ett av de bästa exempel på riksåklagarens nonchalans på senare år är Värmdöfallet för några år sedan. En ung kvinna duperades av sin skolkurator att tro att hon utsatts för sexövergrepp av sin styvfar, växte upp och kom till insikt med att brottet aldrig ägt rum.

FÖRVIRRAD OCH LEDSEN för vad hon ställt till som tonåring, tog hon kontakt med RÅ:s kanslichef. Trots att hon noga förklarade att domen var felaktig och att styvpappan, som redan avtjänat straffet, var oskyldigt dömd, vägrade kanslichefen eller hans dåvarande chefer att vidta några som helst åtgärder.

DET VAR FÖRST när kvinnan i sin oerhörda förtvivlan skickade ett handskrivet brev till Högsta Domstolen som hon fick gehör. Styvpappan fick resning och blev friad.

I fallen Yasser Askar och Joy Rahman vägrade RÅ från början att uppta nya förundersökningar trots avgörande nybevis som framtogs av massmedierna.

I Rahmanfallet gick RÅ så långt som att in i det sista se till att domen kvarstod. Argumenteringen var lika ohållbar som i RÅ:s riksbekanta svaga resningsansökan i Palmemordfallet. Att den var ohållbar framgick av domen. Själv satt jag där i rättssalen under Rahmans nya rättegång och såg hur RÅ, trots uppenbara och odiskutabla bevis om Rahmans oskuld, ändå försökte hindra den eventuella friande domen.

VAD ÄR DÅ RÅ:S roll egentligen när resnings sökes? Om nyframlagda omständigheter uppfyller Rättegångsbalkens 58:e kapitels krav om resning är det RÅ:s skyldighet att ge stöd till en resningsansökan. Men i praktiken har detta, åtminstone i ovannämnda fall, inte fungerat eftersom RÅ i samtliga fall gjort vad som endast, nu i efterhand, kan konstateras som minst sagt felaktiga bedömningar.

Resultatet är att vi arma medborgare måste dra slutsatsen att vi inte kan lita på Riksåklagaren och att vi i stället måste vända oss till dem som gjort de rätta bedömningar som ständigt tycks övertyga Högsta Domstolen att bevilja resningarna, nämligen journalisterna!

Hur kan då ett modernt rättssamhälle fungera om den enskildes rättssäkerhet i dessa typer av mål vilar i händerna på lekmannajournalister i stället för juristerna som tillsätts av regeringen?

MOT BAKGRUNDEN av utvecklingen på senare år måste det vara i rättssamhällets intresse att justitieminister Thomas Bodström kanske utser en kommission att granska dessa misslyckanden och ge vägledning för en förbättring i hanteringen av liknande fall i framtiden.

Oavsett huruvida Bodström agerar eller inte, är det onekligen dags för rättsväsendet att skärpa sin hantering av dessa svåra fall så att vi slipper se flera liknande historier i framtiden, ty en sak är alldeles glasklar, nämligen att trots skräpningen av lagarna om våldsbrott mot kvinnor, har Sverige inte råd att försätta en enda oskyldig man i fängelse.

Om så sker av misstag måste RÅ rimligvis förväntas göra korrekta bedömningar om nyframlagda material. Men jag fruktar att så länge Riksåklagaren tvärvägrar att samarbeta med försvarsadvokater när nya omständigheter dyker upp kommer vi dessvärre att se flera oskyldigt dömda i Sverige och vår enda tröst är att eventuella mediala granskningar kan komma att fortsätta lösa felaktiga domar i framtiden.

Frågan är vad eftervärlden kommer att säga om detta?

Av William Butt 26 dec 2004 19:04