Nuder är problemet - inte 40-talisterna

Företrädare för en del ideologier tenderar att betrakta människor som kollektiv snarare än individer. Och ju mindre människor ses som individer, desto mindre blir också det individuella livet värt. Pär Nuders uttryck om 40-talisterna som "köttberg" går långt i den riktningen. Hundratusentals individer framställs som problem, som en hög död materia.

Att vi lever allt längre borde ses som en stor framgång för mänskligheten. Något är fundamentalt fel i ett samhälle där det framställs som ett stort problem.

I den västeuropeiska samhällsmodellen, som har drivits allra längst i Sverige, är tanken att staten ska ta hand om oss från vaggan till graven. En sorts curlingstat sopar vår väg. Via höga skatter, höga bidrag och stora offentliga monopol avses välfärd och trygghet främjas.

Denna stora stat växte fram snabbt, skattetrycket höjdes från 20 procent av ekonomin 1950 till 50 procent 1980. Idag är cirka 60 procent av de vuxna i Sverige helt eller delvis beroende av det offentliga för sin försörjning.

Pär Nuder står för denna modell. Den politiker som spenderar mest framstår lätt som alla goda gåvors givare. Men det offentliga har inga egna pengar utan finansieras via skatten från dem som arbetar. Idag går bara strax över tre miljoner av vår befolkning på nio miljoner till arbetet en vanlig arbetsdag.

Få försörjer många. 1970 skulle en genomsnittlig person i privat sektor försörja sig själv och 0,8 personer till i offentliga system. 2000 hade det ökat till 1,5 personer. På grund av ökade sjukskrivningar och förtidspensioner närmar det sig snabbt 2 personer i offentliga system.

När pensionsåldern 67 år sattes var medellivslängden 59. Nu går vi i pension vid 58 och lever tills vi är 80. Systemet är under press och Pär Nuder har rätt i att den ökar. Med nuvarande system närmar sig en stor generation pensionen. Kommunförbundet räknar också med att behoven av äldreomsorg kan fördubblas de närmaste decennierna.

Vidare blir tjänster hela tiden dyrare jämfört med varor. Samtidigt har inte skattetrycket ökat sedan 1980. I dagens globaliserade värld kommer många skatter även att behöva sänkas för att vi ska ha företag och jobb i Sverige. Trycket på de offentliga utgifterna exploderar men intäkterna stagnerar.

Idag har vi således vad Socialstyrelsens generaldirektör kallar "ett stort gap mellan vad det offentliga kan ta på sig och vad folk önskar sig". Och gapet växer snabbt. Men det är Pär Nuders stora stat som är problemet, inte 40-talisterna.

Den stora staten byggdes ut för att ta hand om allas liv. Nu är inte det möjligt. Verkligheten visar att vi måste producera, inte bara konsumera och vi behöver enskilt ansvar, inte offentliga system. Att deras modell är misslyckad är inte medborgarnas fel.

När den centralplanerade ekonomin i öst inte kunde leverera bröd fick medborgarna hitta andra sätt för att slippa köerna. Nu börjar medborgarna hitta nya vägar till välfärd. Över två miljoner svenskar har köpt privata pensionsförsäkringar och 230 000 har sjukvårdsförsäkringar. Släpp fram mer av det!

Låt de offentliga välfärdstjänsterna vara ett grundutbud. Inrikta dessa främst på dem som inte själva kan betala. Då måste de offentliga resurserna räcka längre. Någon hundralapp i månaden för privat sjukvård i tid vid behov klarar rätt många. Låt oss som kan betala själva göra det. Släpp fram privat finansierad äldreomsorg och högre utbildning.

Dra ned socialförsäkringarna till 40 snarare än 80 procents ersättningsnivå. Därutöver får man förhandla med arbetsgivaren om tillägg och köpa en privat försäkring. Avskaffa pensionsåldern så att ju längre man arbetar, desto mer får man sedan från det offentliga. Hur man sedan försäkrar sig privat är valfritt.

På det viset blir staten mindre. Det offentliga inriktas solidariskt på dem som inte själva kan betala. Med lägre skatt får fler råd att köpa privat välfärd. Valfriheten ökar och konkurrensen mellan privata leverantörer ger bättre välfärdstjänster.

Och framför allt: den som inte försörjs av det offentliga är aldrig ett problem för någon annan eller för något system. Privata lösningar äger man själv. Den som i likhet med 40-talisterna arbetar ett helt liv har rätt till de resurser man har skapat och sparat.

Det talas nu om tvångsarbete för att rädda systemet. Gränserna ska stängas. Skattetrycket kan behöva höjas till 60 och 70 procent av ekonomin. Att sådant diskuteras visar att den stora staten är problemet, inte lösningen. Nu är hög tid att skifta successivt mot ett humanistiskt system med liten stat och privat välfärd. Där är människor av alla generationer resurser, inte problem.


Aktuell med "Sagan om välfärdens återkomst". Tillträder i januari ny tjänst i en grupp av kvalificerade idéproducenter som ska vara kärnan i verksamheten på Timbro, näringslivets tankesmedja. Driver bloggen www.munkhammar.org.

Av Johnny Munkhammar 19 dec 2004 09:33