Föraktet för religionen

"För 20 år sedan var frågor om kristen tro, kyrka och livsuppfattning ett omöjligt ämne i medierna. Religion, och i synnerhet kristendom, betraktades som ett passerat stadium, religiösa människor betraktades som stollar, frågan om Gud var löjlig och ovidkommande."

Detta skriver Göran Skytte i en kolumn i Svenska Dagbladet, där han samtidigt konstaterar att situationen i dag är helt annorlunda. "I vår tids medier handlar väldigt mycket om Gud och kyrka.", skriver han, men påpekar att denna utveckling också lett till en antireligiös och antikristen backlash.

De svenska mediernas kommentarer om moralfrågornas betydelse i det amerikanska presidentvalet avslöjade en djup oförståelse för vad väljarna i USA upplevde som viktigt. Men tydligast avspeglar sig föraktet för religionen i kölvattnet av fallet Rocco Buttiglione. Under utfrågningen inför uppdraget som europakommissionär gjorde han en tydlig distinktion mellan sin personliga och politiska uppfattning i samlevnadsfrågor. Men det var få som lyssnade på vad han sa.

Ur protokollet:
"Many things may be considered immoral which should not be prohibited ... I may think that homosexuality is a sin, this has no effect on politics unless I say that homosexuality is a crime." Och vidare: "The state has no right to stick its nose into these things and nobody can be discriminated against on the basis of sexual orientation ... This stands in the Charter of Human Rights, this stands in the Constitution and I have pledged to defend this constitution."
Trots denna tydliga deklaration om vad som tillhör det politiska kompetensområdet var José Manuel Barroso tvungen att lägga fram ett nytt förslag till kommission - utan Buttiglione. Trycket från media och europaparlamentet blev för starkt.

En av de som under året vid ett flertal tillfällen gått ut hårt i den svenska debatten är "etikexperten" Christer Sturmark. Han var en av mediernas gullegrisar under IT-boomen i slutet av 1990-talet och lyftes in som sakkunnig av regeringskansliet. Då var det IT som skulle frälsa världen. I dag uppnår vi himmelriket på jorden först genom att göra oss av med vårt religiösa arv. "Människan har skapat religionen som en kommunikationsplattform för övermaktens dekret och maktmedel", skriver han i en artikel i Svenska Dagbladet där han också hävdar Rocco Buttiglione inte har något annat att tillföra politiken än fundamentalism.

Förutom att Christer Sturmark visar ett öppet förakt mot människor med en religiös övertygelse blottar han stora brister i kunskap vad gäller förhållandet politik och religion. Han som så många andra debattörer på området är så ivriga att bryta sig loss från traditionen att de glömmer eller gömmer undan rötterna till de uppfattningar som präglat det egna tänkandet.

För Sturmark räcker det att konstatera att den moderna sociologiska och biologiska forskningen kommit fram till att människan utvecklat moraliska koder och därför inte behöver hämta stöd för etiken inom religionen.
Religionen har dock alltid varit bärare av etik och moral och genom sina olika institutioner utvecklat en rik idétradition som haft stor betydelse för den demokratiska utvecklingen i väst.

Även om människan i sin natur bär på en "balanserad altruism" Sturmarks uttryck visar historien att det inte räcker särskilt långt. I Sovjetunionen försökte man bygga ett samhälle där staten var den enda gemenskapen och den enda kyrkan. De miljontals offer den kommunistiska regimen skördade är ett tydligt bevis på att det som är konstituerat i människan i sig inte räcker för att skapa det goda samhället. Det krävs även något mer att luta sig mot än ett konstruerat humanistiskt doktrinmässigt försvar för det specifika människovärdet. Det är här religionen spelar en avgörande roll, som grindvakt för människovärdet. Den ger oss en insikt i att det finns något högre än människan, en ödmjukhet inför livet. Att försvara människovärdet utan ett metafysiskt perspektiv i botten är dessutom omöjligt. Det visar inte minst de franska och amerikanska rättighetsdeklarationerna som är tydligt inspirerade av naturrätten och den idétradition som förvaltats inom kristendomen - vilket naturligtvis även gäller FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Detta är inte att blanda ihop religion och politik. Detta är att inspireras av de värden som förvaltats genom religionen. Man kan naturligtvis se som allmänt giltiga, oavsett om man bär en religiös övertygelse eller inte. Men man kan inte bortse från var inspirationen kommer ifrån
Fallet Rocco Buttiglione manar till eftertanke. Kan man inte som politiker öppet berätta att man är kristen, jude eller muslim utan att bli offentligt halshuggen, kan vi då hävda att vi håller oss med verklig religionsfrihet? Frågan är också vilken effekt detta får för personer med andra uppdrag i det offentligas tjänst. Ska man nekas att undervisa i skolan om man går i kyrkan på söndagarna?

Av Marcus Svensson 17 dec 2004 16:44