Kärlek på lika villkor

Alla människor borde ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett var de är födda, vilken sexualitet de har, vilka politiska åsikter de hyser, eller hur stor familjeförmögenhet de råkar födas med.

För tar vi bort alla dessa attribut så återstår ju endast en naken människa av kött och blod, muskler, hud, hjärta, tankar och känslor.

Så vad är egentligen en människa? Vem är värd att lyssnas på, att ta på allvar? Vems känslor är det ok att såra? Vem är värd mest? Kan man älska en annan människa eller är det bara maskerna, kläderna, det innehåll vi fyller människan med som kan älskas? Vem bestämmer vad som är normalt? Och är det egentligen något att sträva efter? Är det normalt att en man älskar en man? Nej det är onormalt säger vissa, för de kan inte få barn. Är det normalt att en man och en kvinna lever ihop och väljer att inte skaffa barn? Blir då motfrågan. Nej det kanske inte heller är normalt. Är det normalt att älska människor istället för att älska ett kön?
För vad är ett kön? Är det något annat än dessa kläder vi tar på vår mänsklighet och skapar oss själva av? Handlar kön om något annat än värderingar, yttre attribut, föreställningar om hur något ska vara, bilden av bröst och penisar? Men om mallen inte passar? Vad blir man då?
Varför finns det kvinnor som opererar sina bröst för att känna sig mer kvinnliga? Är de inte kvinnor innan de opererar sig, eller finns det en skala? Kvinnligt, kvinnligare, kvinnligast. Blir jag en man om jag opererar bort mina bröst? Får jag högre lön då? Slipper jag kravet på altruism, att sätta mig själv sist? Blir det lättare att få en doktorandtjänst? Och om en man älskar mig så som jag är och definierar mig själv, inte som kvinna utan som människa blir han homosexuell då?

För om vi är två människor som älskar varandra som människor då älskar vi ju inte varandra som kön alltså blir det homo - lika, kärlek på lika villkor.

Ibland tror jag inte att det är nåt att sträva efter, det där att vara normal.

Av Anna Nilsson 09 dec 2004 12:32