Därför lämnar jag Vänsterpartiet

De allra flesta känner till att jag de senaste åren koncentrerat mitt politiska arbete på feminismen. Den 30 september 2003 skickade jag ut ett meddelande där jag bl.a. skrev:

"Jag vill att min riksdagsplats ska användas av den feministiska rörelsen. Att du som feminist, genom mig, ska kunna delta i debatter, ställa frågor till regeringens ministrar, lägga förslag på lagändringar och tvinga de etablerade partierna att ta ställning i feministiska nyckelfrågor.
/.../
Könsmaktsordningen genomsyrar hela samhället. Kvinnor och kvinnors behov får ständigt stå tillbaka. Därför tror jag att vi feminister behöver en egen plattform att agera från. Som riksdagsledamot kan jag bidra med en sådan och vara din direktkanal till riksdagen.
/.../
Jag betraktar mig först och främst som feminist och vill att min riksdagsplats ska stå till den utomparlamentatriska feministiska rörelsens förfogande."

Gensvaret var överväldigande stort. Min mail har sedan dess fungerat som en "demokratibrevlåda". Jag har träffat tusentals människor på hundratalet möten. Jag har mött många människors lust och vilja till förändring. Men också deras besvikelse och frustration. Besvikelse över att vi inte kommit längre och frustration över att det händer så lite trots att vi vet så mycket. Många politiska partiers oförmåga att på allvar öppna sig för den feministiska dimensionen har resulterat i att det idag, på många olika håll, förs samtal och diskussioner om hur de feministiska frågorna ska kunna lyftas på ett mer effektivt sätt. Dagens feminister vill se ett jämställt samhälle under sin egen livstid!

Vänsterpartiet är enligt min mening det politiska parti som kommit längst i att utveckla en feministisk politik. Som medlem i Vänsterpartiet har jag inte haft problem med att delta i de feministiska samtalen och diskussionerna. Ändå väljer jag nu att lämna Vänsterpartiet. Skälet till det är min övertygelse om att ett enskilt parti aldrig kommer att klara av att ensamt kunna bryta ner den patriarkala maktordningen. Dels för att uppgiften är övermäktig och dels för att politiken, i sig själv, i sina former, också är patriarkal.

Aldrig tidigare i historien har kunskapen om den systematiska diskrimineringen av kvinnor varit så stor som idag. Aldrig tidigare har de brutala konsekvenserna av en pervers patriarkal maktordning varit så synliggjorda som nu. Den politiska retoriken har också skärpts, men praktiken, verkligheten, talar sitt eget tydliga språk, både på arbetsmarknaden och i hemmen. För få makthavare verkar på allvar intresserade av att ta konsekvenserna av all den kunskap som nu finns. Därför startar också olika nya feministiska nätverk nästan varje dag. I flera politiska partiet startar kvinnor jämställdhetsråd och särskilda nätverk. Det här är ett tydligt tecken på att kvinnor upplever en jämställdhetsbrist, i vilket sammanhang de än befinner sig. Behovet av ett rent feministiskt, politiskt alternativ formuleras därför av allt fler.

Den feministiska politiken kräver nytänkande, både till form och innehåll. De diskussioner som nu pågår inom den breda feministiska rörelsen, som syftar till att hitta nya former för politiskt påverkan, är en helt nödvändig process för att vitalisera demokratin. Min avsikt är att utifrån min plats i riksdagen, fortsätta att medverka i diskussioner och initiativ, nu utan de formella begränsningar som ett partimedlemskap innebär.

Av Gudrun Schyman 08 dec 2004 12:18