Låt honom leva

Slår på TV:n när jag kommer hem. Hör rapporterna om den första snön och hur den lamslår vårt land. Lite fruset vatten som kommer varje år. Att vi inte kan hantera det känns löjligt.

Sätter mig i soffan och när jag lyfter blicken stannar världen upp. Lägger ifrån mig tidningen jag har i handen och stirrar på rutan. Reportern på TV4s nyheter berättar att 17-årige Rufat Zufaliev ska skickas hem till Azerbajdzjan tillsammans med sin familj.

Rufat ligger nedbäddad i en sjukhussäng, det enda man ser är det mörka håret som delvis döljs under täcket. Han äter inte och blir tvångsmatad för att överleva. Ett beslut om psykiatrisk tvångsvård ligger sedan september till stöd för detta.

Han är onåbar och drar sig undan fysisk beröring. Livet är satt på paus.

Min yngsta lillebror är lika gammal som Rufat. En stojig tonåring med livet framför sig. Ung och stark efter timmar av fysisk aktivitet och därefter ett noggrant grävande i kylskåpet efter energi att fylla på.

Två 17åriga killar i samma land en kall novemberdag.
Deras förutsättningar så orättvist olika.

Migrationsverket anser att Rufat ska skickas hem, om det så ska behövas ett specialutrustat plan för att genomföra detta beslut. Detta trots att läkarna säger att han inte överlever utan vård.

Det blir nu polisens uppgift att verkställa beslutet om avvisning. Det borde inte vara någons uppgift. Det är ju en omöjlig uppgift att utföra.

Oavsett vad som bör göras i det här fallet rent regelmässigt så är det en självklarhet att vi inte kan skicka en pojke i det tillstånd som Rufat är någonstans. Det behöver man inte någon medicinsk kunskap av avancerad karaktär för att förstå. Han skulle dö.

Vi har råd att ge honom en chans att hitta tillbaka till livet igen.

Ett liv värt att leva.

Av Sandra Lundgren 18 nov 2004 20:24