Den stackars förtryckta svensken

...utan jag är på turné med en svensk kör i Amerika. Närmare bestämt de "svensk-amerikanska" orterna Minneapolis och Minnesota.

Den ena efter den andra kyrkan besökte vi - alla till bredden fulla av mestadels vithåriga, amerikanska svenskättlingar som kommit för att lyssna på oss. Vi är deras exotiska "släktingar" från Sverige. Vi sjöng svenska folkvisor, vi sjöng Duke Ellington och Count Basie - fioler, piano och jazz i en salig blandning - "and they just loved it"! Mest av allt gillade dom när vi sjöng Gärdebylåten. De började ofta gråta och stod upp i bänkraderna och skrek "Amen" och "Halleluja" av upphetsning.

När konserterna var slut var det dags för utlottning - av oss! Det var meningen att vi skulle inackorderas hos de amerikanska värdparen. Det uppstod alltid kaos när utlottningen började. Vi var tre unga par i kören. Alla var vi blonda och såg väl typiskt svenska ut i deras ögon. De trängdes och nästan slog sig fram för att få med sig just oss hem.

Oftast var det samma frågor vart vi än kom. Jag ljuger inte när jag säger att dessa amerikanska värdfamiljer trodde på fullaste allvar att de gick isbjörnar på gatorna i Stockholm. De verkade tro att Sverige var en delrepublik till Sovjetunionen och när våra små konversationer kom in på politik hettade det ofta till. Jag som inte ens då skrädde orden fick bita mig i läppen för att inte säga något som skulle få dom att kasta ut oss ur sina hem. De visste alla mycket väl vem Olof Palme var och ville gärna prata om hur oerhört förtryckta vi var i Sverige. Efter några öl brukade några av dom bli så storsinta att dom erbjöd sig att adoptera oss. "Varför hoppar ni inte av när ni är här i USA?" frågade dom. "Ni ska inte behöva stå ut med att leva i en kommuniststat" fortsatte dom gentilt och bjöd på lite mer jordnötter. Vi log tacksamt, men avböjde försiktigt.

Turnén gick vidare uppåt östkusten. Vägarna slingrade sig fram och inte någonstans fanns det någon väggren där vi kunde stanna och ta en kisspaus. Jag väntade mig att det skulle komma ut män med gevär om jag försökte. Överallt var det staket med skyltar som sa "Private Property". Allemansrätt var inget som dom tagit med sig i arvet från Sverige direkt! All mark var upptagen mark. Istället hittade vi många snabbmatsställen att stanna på - vilket imponerade på hela kören. Vi levde på hamburgare, pommes frites och milkshake. I Stockholm fanns ännu bara ett Mc Donalds som låg på Kungsgatan om jag minns rätt. Så detta var ju höjden av överflöd i våra ögon.

Sista familjen vi bodde hos minns jag bäst av alla. De hade en enorm villa högst uppe på ett berg. De var en yngre familj med två barn. Deras villa var en av de mest lyxiga villor jag då någonsin hade sett. Vi satt som stela tennsoldater vid deras middagsbord och kände oss ganska bonniga när vi försökte konversera på knapphändig engelska. De var vänliga och frågade oss om hur det var att leva i Sverige. Vi hade börjat bli ganska vana vid dessa frågor vid det här laget och hade en del inrepeterade svar till hands. Vi log och tittade emellanåt på varandra för lite stöd. Efter en stunds tystnad, sa den sjuåriga pojken i familjen som suttit tyst ända tills nu. "Jag önskar att Palme kunde dö. Han är en kommunist. Någon borde döda honom. Jag önskar att någon kunde peta ut ögonen på honom!" Sa han och tog en tugga till av kycklingbenet. Jag trodde först att jag hört fel. Det blev en stunds pinsam tystnad, innan man skickade runt cole-slaw salladen igen.

Det kändes faktiskt ganska underligt att bli betraktad som någon det är synd om. Jag menar, jag var/är stolt över att vara svensk. Jag känner mig inte förtryckt. Jag känner/kände mig inte som en kommunist. Men ur amerikansk synvinkel kanske jag alltid förblir den stackars förtryckta svensken - tyngd av skattebördor, utan något eget svängrum och för alltid en kommunist. När vi i Europa sitter och diskuterar presidentvalen i USA, kan vi aldrig bortse från att dom sätter sin tro på frihet allra högst. Med hot från denna sida av Atlanten, är vi inget annat än en liten lydstat i Europa. Exotiska, visst - men ack så förtryckta.

Av Anna Drangel 10 nov 2004 11:45