Ögonstenar 2

Jerk Gustafsson
är också han en ny röst i etern för mig. Han levererar "Fredag II" och det får mig genast att leta efter en Fredag I, men någon sådan kan jag inte hitta, så jag läser det som finns. Det är engagerade rader av en arg man, som fått nog av det mesta: / ser nog en död man /i kväll/som är uppbackad/ av ingen./> Här vittrar man rebelliska stinkbomber och går vidare i den ursinniga texten:/ döden stod inte /bredvid honom i baren /nej,/den låg hemma i sängen /med ödet /under täcket /det är som bekant en kåt jävel /och inte förstår den innebörden /av ett "jag vill inte" heller./> Det är så dikten slutar. I min åsikt innehåller den här dikten alldeles för stor övervikt svordomar för att man ska orka ta den till sig riktigt. Det är synd. För mycket av en viss vara och med betoningar brukar lätt få motsatt effekt. Indignationen går inte att ta miste på och här glimmar det till flera lyckade liknelser som man mer än gärna lägger på uppskattningslagret. Jag är helt säker på att Jerk, med mindre av passionerad förkärlek till svordomar, kommer att prestera mycket läsvärda texter - om han nu har förutsatt sig att fortsätta skriva dikter. Det hoppas jag.. Här har vi helt säkert en diktens motsvarighet till James Dean. Honom sätter man sig inte på, så det är lika bra att jag lätta på vikten och ser vart han tar vägen!

Emma Karlsson.
I dikten "Jag drömmer feberdrömmar" skriver Emma påtagligt närvarande om sina febriga drömupplevelser. Under feberns inverkan brukar drömmarna mala och tugga sig fram genom medvetandet, som drakoniska tröskverk. Gärna i eviga repriser som spelas både fram och baklänges. Det tar aldrig slut. Här får uttrycket om "klockan som går och går men aldrig kommer till dörren" en ny betydelse. Emma beskriver bitvis de här marorna på ett mycket effektivt sätt: / vägskyltarna är på ett språk jag inte/ förstår/en plats jag inte riktigt vill hitta/ till/alla fönster stängda, varenda port låst/> Hu! Det är i sanning en mardrömslik situation. Det brukar vara snillrika metaforer och välskapad symbolism i Emmas diktning, men den här gången tycker jag inte att hon lyckas få fram sina starkaste sidor. Dikten som helhet betraktad är både stilistiskt ojämn och förödande pratig; tyvärr är det svårt att försöka övertyga mig om att dikten kan vara medvetet skriven på det sättet för att förstärka det febriga budskapet. För det lyckas inte. Det här är ett grepp som, hur som helst, mera förtar feberupllevelsen och dikten förlorar i trovärdighet. Det är någonstans bland alla dessa tillkämpade? skildringar som man tappar bort grundorsaken febern till varför saker och ting företer sig på det här speciella sättet. I samma stund man gör det blir dikten - rörig. En papperstiger, Emma?

Linda Hansson
skriver att "Söt rök är tung", dikten heter så. Dikten avhandlar det som inte alls är vad det ser ut att vara. Det är ett oöverskådligt och ganska så svårt ämnesval och kanske är det just det som förorsakar allt detta ändlösa småresonerande för att få någon riktig rätsida på vad som är vad? Dikten upplever jag som ett slags privatangelägenhet, och tyvärr är det inte någonting som tilltalar mig särskilt mycket. I min mening finns det inte så mycket som förtar ett läsintresse, som en alltför privatrelaterad text dagbokssyndromet om en för den allmänne läsaren främmande människas tanke eller känslosfär. Särskilt när skribenten är mer uppmärksam på att förklara sina egna känslor än beskriva dem. Det här ångestfyllda ältandet är tyvärr alldeles för lätt att uppfatta som "självömkande litanior" för att de ska bli riktigt intressanta och "medlevbara". Det går inte ifrågasätta smärtan som genomsyrar texten "som tung söt rök", men för mig som läsare förblir det här massiva ordtrillandet bara läsbart, inte kännbart. Texten ger inget intryck på mig. Mera koncentration och extroverta inslag skulle möjligtvis göra susen. För förmågan att uttrycka dig, det har du redan Linda!

Margareth Osju,
Trots att hon skriver om solförmörkelses era i dikten "Den första resan", så sprider hon sitt näringsriktiga solljus omkring sig med sina verk. Dikten öppnar med rysligt starka strofer som jag citerar: / Där i det sällsamma mörkret,/långt borta från förlorade minnen/gled vi in i artärer av avlägsna galaxer/och skapade kollisioner med ljusets innersta kärna.//Mitt i den starkaste stjärnan/och med hjälp av den enorma tryckvågen som bildades/sprängde tiden sig till liv/ …och vi med den./> Jag kan inte låta bli att betrakta den här dikten som en hyllning till livet, kanske en Lennart Nilssonsk motsvarighet till "Sagan om Livet", hur ett liv blir till från och med första smekningen. Fotografiskt och detaljerat skrivet. Dikten sjuder av liv och vördnad med ett djup och fängslande ordrikedom som är riktigt bedövande. Det här är oändligt vackert.

Tobias Fasth
är ytterligare en nyhet i poesiskolan. Han har "Solljus i huvudet". Dikten lyder i all korthet: / I min låda i huvudet/har jag sparat 6 timmars solljus/från mina fornstora dagar/som jag plockar fram/när din ridå faller för mina ögon/> Kort och koncis, det behövs inte mer om man bara sticker den litterära kniven i rätt organ och vrider om på ett effektivt sätt. Hur Tobias lyckats med detta, i mina ögon, beror på om Tobias ämnar ge sitt bifall till den spontana tolkning som jag har gjort av den här dikten. Fram för mina ögon träder här en artist som dragit sig tillbaka med sina minnen från sin storhetstid. Han står där och ser på planscher av sig själv, med vampyrisk mantel utfälld som fladdermusvingar mellan sina höjda armar och - njuter av framgången och publikens uppslukade jubel. Från en idag yllegrå, sliten fåtölj med en ljummen whiskey i handen. Det är ungefär allt. Varför det rör sig om just 6 timmars ljus förhåller sig emellertid oklart för mig, men det kan givetvis bero på att jag är ute och seglar och att dikten symboliserar något helt annat än vad mina personliga associationer tvingar in den i. Jag tycker Tobias visar fram lovande framfötter här och skulle uppskatta att få läsa mer av honom. Den här dikten är alldeles för kort för att som en enda dikt ge en klarare bild av hur talangen tar sig uttryck, men det bådar gott!

Sarah Reiman
"Att förlora dig" har hon skrivit. Och "Nu kommer natten igen". Stroferna rinner ned som varm honung i mjölk nedför strupen till min sinnesvärld. Det hela är charmfullt i sin enkelhet. I den först nämnda dikten gör Sarah en förbluffande glidning från det enkla, nästan torftiga berättandet in i ett slut, som kastar hela dikten över ände och tar kontrollen över helheten: Slutet: / Jag bryter av mina fingrar /ett efter ett/Ljudlös /är känslan av hjälplöshet/> Det dröjande, avvaktande anslaget inte bara möjliggör hela dikten, utan utgör den. Perfekt tajming. Förflyttar jag mig vidare till andra dikten fastnar jag särskilt vid raderna någonstans i mitten: / Vem hör en sedan länge tystnad röst?/Vem ser ett slocknat ljus?/Vem känner/ en tänkt /beröring?/> Frågorna kan tyckas i det närmaste naivt enkla, men inrymmer ett djup som väcker tusen andra frågor - och lust att svara - till liv. Jag anser att det är en konst att kunna locka människor till att få lust att känna efter i sina tankar. Sarah förflyttar inre livsgåtor utanför sig själv och ställer dem på sin spets - vi får alla röra vid dem, smaka vid dem och tänka på dem. Gott arbete, Sarah!

Jessica Rudin
är tillbaka med sina lungors fulla kraft igen. Vilken lättnad. Hon kallar sin oktoberdikt märkligt nog för "Bön" och den glöder i sin helhet: /dra det syréndoftande varma repet /genom mig/hårt/så jag känner att jag lever//släpp ut lejonen/dom som dricker gnistor ur vulkanerna/låt klorna dansa på min rygg/medan jag kysser dig/bränn ner vallmofälten/och ta i mig hårt/medan svarta kronblad yr //fjärilarna smakar salt/men skynda dig ändå/fyll mig med tusen flisor av guld/låt rosorna be om nåd/på såriga knän//för i natt brister isen/> Här känner jag alltför väl igen mig själv och då vet jag precis vart jag befinner mig i diktlandskapet. Det är en fördel om än en besvärande sådan. Kanske är det orättvist då. Här kan jag med varje fiber av kroppen uppleva liksom ett väsen med koleriska eldslågor till hår, intensivt brinnande blick och svartaste kol under dansande fötter, det slår gnistor om tarantellan och uppmaningstemat borrar sina svavelstickor under mina naglar och tuttar på. Halleluja! "Varm, varm värme, Jessica - blås ut, släck du vingarna av Ikaros, finn frid!" Vad kan jag annat säga, än att det här är en mycket medryckande och energisk dikt …med en smakfull klick sagovärld i mitten ! Men det här är väl egentligen ingen bön, detta är väl mera något så obönhörligt som en uppmaning?



Ambjörn Madegård
har bevärdigat mig med sju dikter i oktober. Jag läser dem alla fyra gånger och väljer ut "Picka smulorna".
Ambjörn håller mig lika intresserad, alla de sju långa dikterna igenom, med en språklig akrobatik som är hisnade. Man tycker att man är inbjuden till- och involverad i ett väldigt äventyr. Som jag gett uttryck för tidigare, så skriver Ambjörn intelligenta texter. Han ger ett belevat intryck som är äkta, därför att kvaliteten är genomgående den samma och brister inte i koncentration eller uppmärksamhet. Det är helt enkelt genialiska texter, jag får ge mig inför faktum. Läs den här mannen, omfattande och ofta - det är mitt råd till alla. Jag vill ändå citera ett stycke i den dikt jag valt ut vilket var en hart när omöjlig uppgift den här gången: / På bakgator och innergårdar/i den bortglömda kåkstadens nedsläckta kvarter/dväljs stadens skuggor och vålnader om natten/här på livets baksida med de förlorade åren /den tid som flytt genom hålstungna utflyktskorgar/längs allas vår livspromenads/belamrade dikesrenar/> jag slår hänförd ihop händerna.

Nominerade i oktober månad är:

- Conny Palmkvist
- Maria Brundin
- Oscar Handska
- Sara Reiman
- Ambjörn Madegård

Av Isabella Mendrix 08 nov 2004 22:18