Ögonstenar 1

Alla 14 är som ögonstenar som det inte går att värdera. Ändå är det detta "helgerån" som jag ämnar ge mig in på. De har alla gjort sitt bästa, slängt bitar av sina själar i knäet på mig och de flesta hoppas nog på att bli ömsint strykta medhårs, som tack för förtroendet. Eftersom jag har slitits i inte mindre än fem olika riktningar, så måste jag den här gången utse fem nominerade. Mitt resonerande kring varje deltagares prestationer i oktober lyder som följer:

Maria Brundin
har den här gången fått in en riktig lyckträff, om jag får uttrycka mig på det sättet om ett skapande. För det är vad det är frågan om, vad gäller Maria - hon skapar. Dikter är naturligtvis inget man "får" hur som helst. Med dikten "I kärlekens tecken" tycker jag att Maria med besked bevisar vilken enorm utveckling hon har genomgått under det innestående året som jag har haft förmånen att observera henne, det är fascinerande att läsa och jag blir stolt, för hör:/ Hans händer skapar milslångt/avstånd/håller kroppen som en mur/av försvar/och hon resignerar;/vågar inte/stryka färgen från hans ögon// Hennes händer skapar broar/längtan/håller kroppen för nära/eldsflamman/och han registrerar/händernas mjukhet/han vill stryka sorgen/från hennes tårar/men ingen tar steget> Mycket kraftfulla rader, genomstungna av några bedövande metaforer som man önskar innerligt att man kommit upp med själv. Det finns mer som regel än undantag ett "men" med när jag tycker till här i poesiskolan, och i Marias fall handlar "men" om sista raden. Vad gör den där? Diktens underrubrik är visserligen "att vara feg", men jag tror inte dikten är betjänt av att det jämförelsevis litet klumpigt formulerade slutet understryker detta faktum. Det framgår ändå. En sådan här fantastisk text förtjänar ett värdigare slut, än en klyschor om vem som tar eller inte tar första steget för att nå ett gemensamt mål.

Marian Bergroth
ventilerar ett problem som vi säkert allihop kan känna igen oss i. Det här med att gruvligt ångra vad som är oåterkalleligt. Marian har skickat ett paket på posten som hon innerligen önskar återkalla. Mottagaren har just visat sig vara en sådan som inte ska ha några paket, utan hellre stryk. ´Snälla brevbäraren, utdelar du även smällar?´ Det är frågan. Här kan jag tycka att det fräscha postuppslaget öppnar hur många möjligheter som helst, men att Marian har lyckas undvika nästan samtliga. Det är begåvat i sig. Sista stycket begriper jag inte alls, det är en ordlek med mask och händer, som inte förefaller ha någonting konkret med sammanhanget att göra. Jag tror den här dikten skulle ha allt att vinna på mera bearbetning och kanske en tydligare utvecklad tanke bakom den. Just nu blåser orden mest bara omkring. Marian, du tar upp trådar men släpper dem innan du sytt fast den, detta till förmån för en helt annan tråd; resultatet blir ett plagg som inte är helt mellan hålen. Marian, du gör det svårt för mig att göra en bedömning på den här dikten. Jag vrider mina händer. Det känns som om du med flit har lagt dig långt under din kapacitet och detta gör mig bedrövad. Du har nämligen en god talang att vattna och vårda väl.



Oskar Hanska,
Han är glädjande nog en av flera nya deltagare i poesiskolan i oktober. Oscar har gett upphov till dikten " Trasiga spårvagnar…". I likhet med två andra dikter i oktober råkar också här finnas inslag av både tåg och Astrid Lindgrens eget Nirvana i form av Nangiala. När vi hör det namnet, då associerar vi genast och precist. Om det är ett slugt grepp, eller brist på egen fantasi låter jag vara en ren smaksak. Oscar inleder emellertid med ett starkt stycke som lyder:/ Och de stillastående tomma trasiga tågvagnarna/är ett hån mot min fastklämda kreativitet/som skenar iväg först när jag förtär slag/ jag med öppen hand riktat mot min egen kind för tre evigheter sedan./> Min spontana reaktion är att Oscar Hanska måtte vara en korsning mellan Xerxes och Emma Karlsson; inte bara för "Nangialas" skull, utan för språkhanteringen över huvud taget. Betyget är gott, för även om jag anser att både Emma och Xerxes "misslyckades" litet den här gången, så är de båda - eller numera "de tre" - med förlov sagt goda förebilder, vad gäller både oförglömliga, kärnfulla metaforer och ett måleriskt medryckande språk. Personligen misstycker jag till Oscars plågsamt ostrukturerade sätt att lägga upp sin dikt på, men ibland med betoning på ibland konsumeras skönhetsfelen av helhetsintrycket. Detta är ett sådant "ibland", där jag motvilligt går med på det här till förmån för innehållet. Jag vill citera en bit till: /Stör din sten/ den stumma resonans som råder i glashuset du kallar ditt liv /så är det nog dags att uppgradera till Göteborgsk gatsten och med all färdighet du införskaffade /under gympalektionernas kast med liten boll, /göra processen kort med allt vad Svenssonlivets frid är.//Stäm möte med dig själv för en sista uppgörelse,/ kapa ett fordon på den elfte september och/kör dit sent,/bara för att inse att du inte kommit någon vart i /de stillastående tomma trasiga tågvagnarna/> Jag vill särskilt lyfta fram de två första raderna av det här stycket i rampljuset. "Stör din sten den stumma resonansen som råder i glashuset du kallar ditt liv…" Jag ryser av välbehag, ställer mig sedan upp och applåderar Oscar. Magnifikt.


Conny Palmkvist,
jag kan egentligen bara replikera :"Darling - det växer blommor här", för Connys dikter är som små omsorgsfullt resta byggnader, vars väggar och tak överblommas av en enastående berättarförmåga. Någonting lossnar i bröstet när jag läser. Kanske är det besläktat med den sortens ensamhet som bara en soldat kan känna? Att vara intensivt närvarande det allra käraste i ögonkontakt med en bild, ett foto. Men medveten om avståndet som inryms däremellan. Vänder man på fotot upphör allting och den ensamheten som då uppstår slår tillbaka i ansiktet. På puben om hörnet pokuleras det. Det kan vara farligt och man bör inte gå runt, men vad annars ska man ha hörnen till? / det är Tennesse, Darling - sväng dina ben /ett varv, ropa mitt namn/ om du minns det/> Läs den här dikten, innan ni glömmer det! Vi har av Conny även dikten "Natt #1-4". Ett slags dagbok indelad i klockan si-och-så. "Det finns tårar i hela stan" skriver Conny, en kontemplativ sammanfattning med utgångspunkt från en stillasittande plats på ett tåg. I nästa svit är han hemma och det är en älskling som inte ringer som bestämt. Det föranleder Connys tankarna att upptas av grannens slöa katt, den som blixten slog ned i, och sedan är det strax morgon. Berättelsen fortsätter på det här viset, Conny föser den skickligt framåt en tidpunkt i taget, och man får en både suggestiv och fängslande resa som man inte kan låta bli att trycka mot bröstet i ren förälskelse. Fantastiskt.

Xerxes Wennerstierna
har lugnat ned sig betydligt den här månaden och har i oktober bara inkommit med en enda dikt. Runt tio eller betydligt fler per omgång är inte ovanligt. Jag blir nästan orolig för honom. "När kvällen nalkas" heter dikten och den är obeskrivligt formlös, men desto mera intensiv och ödesdiger. Det är inte ofta man känner doften av en dikt, men här gör man faktiskt det - det doftar vidbränt, fruktan och svettiga arbetsinsatser. Det är inte lätt att vara samhällsmedborgare. Man kan dö av det. Eller behöva ställa sig i kö för att ansöka om att få göra det. Här finns allt som dödar anden; Ams-kurser, stressnivåer och förorter med en alarmerande närvaro av hotfullt överhängande faror. En grand finale kommer genom det optimala brottet. Här har någon tagits brutalt av daga! Då inträder insatsstyrkor, upprensning i blodbadet, bostadsförmedlingen kopplas in och sedan är det i stort sett god natt. Så kan man sammanfatta Xerxes dikt. Man får ångest och andnöd, så den är skickligt formulerad - den far ut från pappret eller skärmen som en akut utryckt ambulans med vispande sirener. Är det så här kvällen nalkas i Xerxes bostadsområde, då är jag inte avundsjuk på den. Jag betraktar hellre älgarna som då och då tar vägen förbi och tittar in genom fönstret i min egen värld. Men det här kan lika gärna vara flashar från tv-nyheterna, dom som obönhörligen kastar sig ur rutan med vässade klor, huggtänder och giftgrönt hår, när man kommer hem från en slitsam arbetsdag och bara vill varva ned och ta reda på i vilket skick det här samhället som man ingår i befinner sig. Man vill inte bli huggen i strupen av allt detta man inte kan rå på eller stävja. Xerxes skildrar det bra.


Ladislav Capek
är ännu ett nytt ansikte i poesiskolan. Eller en ny skriftlig röst, kanske man bör säga. Han skriver om "Stockholm": i främmande land/mellan underliga människor/med främmande språk/med bortkomna tankar/kom jag på/att kärleken och tro/fyller oss med lycka/ saknar man kärleken/eller saknar man tro/eller saknar man båda/är man ensam och hjärtat är /ledsen/förkrossad/därför /med bortkastad blyghet/frågar jag flickor/för att tro har jag inte/ hittad ännu/är du också trött/på/handtralla?/> Vad skulle man svara på en sådan fråga? Kanske beror svaret på i vilken ände man befinner sig och i vilken omfattning? Det är möjligt att det kan bli som att dra i tuggummi efter tag. Det är betydligt lättare att instämma i att kärlek och tro fyller en med lycka. Saknar man allt detta är det klart att hjärtat blir ledset. Förmodligen är vi en aning oense om hur man med bara en fråga till motsatta könet kan förändra detta trista förhållande, men uppfattningarna är delade i både smått och stort. Skriv på, Ladislav!

Av Isabella Mendrix 08 nov 2004 22:13