Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Fredag III

...

jag tar i em bussen
dit människor
står stilla
och v ä n t a r
på raska steg.
därifrån det förbannade
tåget dit världen kan
glimra i nytt och gammalt
som en strålande skönhet
med den egendomliga
egenskapen att
få vara ful.

jo, just det.
visst var det så att
han tyckte livet var
trångt och han hade
sig själv att skylla.
han visste också
att ett löst slag
kan ge stor
skada.

nog fan var det en
feg stackare.
men han
rakade sig med
kniv och använde
aldrig deoderant,
tog mycket stryk
gjorde den jäveln
också,
backade aldrig
ur ett slagsmål
och drack direkt
ur flaskan.

kärlek var för länge
sedan endast kvar
som stumma
minnen.
ibland knullade han
hårt arbetandes på
en likartad själ
full av sprit och
tom på kraft
att fullfölja
eller att
flytta
varken stolar
eller bord.

när andras plåga sprids
står jag ensam kvar,
utan mod
att medge hur jag
antog mig veta

vad just
kärlek
är.

jag hade damm
i lungorna hela vägen
från bilandet i
råttornas våning minus ett
på korvfabriken Sohlbergs chark
till den intet skimrande
Kristallen i Uppsala
sidan om
ordet
livet.

jag tronar inte alls på
"minnen från fornstora dar",
när stormen har bedarrat
så är den lilla aning
jag haft
borta med vinden
och dammet ligger
kvar.

- jag älskar dig,
sade jag
farväl.
det var med slägga
i handen jag trodde
mig lära att älska.
tre veckor i damm
gav tre år plus och minus.
jag vann en broders vänskap
och ett hjärta som ej
längre kunde se.
- sådärja din jävel,
du har tröttnat nu?
ja det fungerar
inte alls.

Jag ser mig själv
med en cigarett på
kaffefatet nyss nyttjad.
jag blåser ut röken
över skärmen
och förstår
inte
någonting.