Kejsarens nya kläder...

Det var en gång en kung som tyckte att det stod gräsligt illa till med kulturen i kungariket Sverige. Han beslöt att bilda en akademi, där de mest lysande och begåvade författarna skulle sitta och förnya och hjälpa kulturlivet i landet. Det gick några hundra år och sedan kom Alfred Nobel och donerade en hel massa pengar som skulle förvaras i en särskild fond. Varje år skulle framstående personer som gjort upptäckter som förändrat människans livsvillkor, eller helt enkelt skrivit bra böcker, hyllas och få en stor summa pengar. Generöst med tanke på att Nobels största bidrag till mänskligheten var dynamiten.

Nu hade akademin som instiftats av kungen närapå somnat in i hundraårig sömn. Men plötsligt fick man eld i baken och möjlighet att bestämma vilka författare som skulle hedras. Raskt avverkade man en samling kända svenska kulturpersonligheter och lyckades till och med klämma in en kvinna bland gubbarna. Än så länge fyllde akademin sitt ursprungliga syfte och allt var frid och fröjd i kungadömet Sverige.

Någon gång började saker och ting förändras. Gubbar dog, nya gubbar valdes in. De flesta hade inte författat särskilt lysande verk tidigare och gjorde det definitivt inte efter att de blivit medlem bland "De aderton". Då och då valdes en del kvinnor in, och det grymtades och gruffades bland stolarna varje gång. Tiden gick och det märktes tydligare och tydligare att allt inte stod riktigt rätt till. Akademin började bli en elitklubb för inbördes beundran och kriterierna för att välja författare blev underligare och underligare. En pedantisk ordbajsare ersattes med en skelögd pitbullterrier.

Det hade blivit ganska stor uppståndelse vid det här laget. Varje år skulle pristagaren presenteras under pompa och ståt. Men medlemmarna hade helt glömt bort sitt ursprungliga ledord "Snille och smak" och trodde att det syftade på antal groggar som skulle intas innan pristagaren valdes. De satt där litet halvfulla och lulliga och Horatio, sekreteraren kom på att de kunde singla slant i årets val.

-Vvvi kan väl ta... hick... de två minst omtyckta och mest okända... å schhå singla vi slant!

Han fnissade förtjust och övriga akademien stämde in. De tyckte det var en utmärkt idé. Själva hade de inte skrivit en enda bra bok som någon kom ihåg och därför ville de inte att någon annan skulle verka bättre. En av de mer försagda medlemmarna tänkte försynt, att vi kanske skulle våga ta en av favoriterna i år, men han vågade inget säga av risk att bli beskylld för att vara oduglig i sitt ämbete.
Någon sprang och hämtade en krona. Nu var det en ny kung på tronen, men han var minst lika oduglig och löjlig som den förra. Och så singlade de slant under fnitter.

Dagen efter var Horatio surare än vanligt och bakfull så att kopparslagarna slog på bongotrummor. Han älskade att posera bland kamerablixtarna men just idag kändes det inte alls lika muntert. Men skadeglädjen av att åter ha valt en fullständigt obegriplig författare som aldrig kunde bli bättre än de själva sporrade honom och han stramade upp sig. Han började läsa motiveringen de snott ihop efter ytterligare ett par groggar, men kände sig märkligt nog allt mer illa till mods. Plötsligt såg han en journalist som pekade och skrattade.

-Men han har ju inga kläder på sig!

Horatio vågade knappt titta ner men hade en obehaglig känsla av att det var sant. Att hela akademins nakna sanning var att där fanns ingenting att se eller beundra. Och ingenting bakom pannbenet. Trots att skrattsalvorna tilltog i styrka stod han kvar, djupt rodnande och genomled presskonferensen. Övertygad om en storhet som alls inte fanns.

Av Ninna Bengtsson 17 okt 2004 15:57