Avgå Bodström!

För cirka tio år sedan dömdes en 16-åring till ett långvarigt fängelsestraff för mord. Sverige hade som första nation i världen förbundit sig att inte döma underåriga till fängelse. Det gjorde vi i alla fall. Av den rättspsykiatriska undersökningen framgick att risken för nya våldsbrott var överhängande. Pojken placerades på Mariefredsanstalten och fick snabbt alltför stor frihet. Vid en beledsagad permission knivmisshandlade han en kriminalvårdare svårt. Tre instanser utredde det hela - två menade att riskbedömningen i det rättspsykiatriska utlåtandet var ointressant, en klandrade kriminalvårdens nonchalans.

Ungefär samtidigt inträffade Tidaholmsupproret. Kriminalvården fick ompröva sin hållning - den delade man med Socialstyrelsen som i ett dokument från 1984 slog fast att "det finns inga farliga människor, bara farliga möten". Omprövningen ledde till att man 1997 inrättade Riksmottagningen vid Kumla-anstalten, där alla långtidsdömda riskbedöms inför verkställigheten. Motståndet bland de traditionella cheferna var massivt - ett av de viktigaste riskbedömningsinstrumenten - psykopatiskattningsskalan -kallades föraktfullt "De 20 frågorna". Från Justitiedepartementet och nedåt till mellanchefsnivå präglades kulturen av det kunskapsförakt och den behandlingsnihilism som utvecklades inom 68- vänstern. "Arbetslinjen" i kriminalvården upphörde i och med att GD Torsten Ericsson avskedades under förnedrande former 1969. Behandlingstanken försvann 1973 med den nya kriminalvårdslagen. Under de följande åren försvann den lilla forskningsverksamhet som fanns, liksom den omfattande psykiatriska service som kriminalvården stått för. Kriminalvårdspersonalen har ett extremt svårt arbete. Få har mer yrkesutbildning än sex månader. Till min förvåning tackade kriminalvårdsstyrelsen nej till erbjudanden att utan kostnad skicka personer på en ett-årig skräddarsydd akademisk utbildning som vi gav i Malmö för några år sedan. Jag har aldrig fått en begriplig förklaring. Facket borde applådera bättre utbildning som motiverar högre lön såväl som säkerhetshöjande åtgärder. I stället saboteras detta. Det kallas facklig-politisk samverkan men är ideologisk toppstyrning i den mentala enpartistat som Sverige har utvecklats till.

Vägen tillbaka till en kunskapsbaserad i stället för ideologistyrd kriminalvård, som respekterar också samhällsskyddsaspekten, har socialdemokratin anträtt senfärdigt och under galgen. Den ideologiska maffian av socialkonstruktivister på Justitiedepartementet bromsar allt den kan. Vetenskapen når inte fram därför att hela området politiserats genom utnämningspolitik och styrning av forskningsanslag, främst genom att individinriktad empirisk forskning behandlas styvmoderligt.

Brottsförebyggande rådet skall enligt sitt uppdrag försörja regeringen med vetenskaplig kunskap. Bland 50-talet anställda akademiker saknas beteendevetare, medicinare och behandlingsforskare helt. I regeringens aktuella program för rättsväsendet 80 A4-sidor saknas referenser till hälso- och sjukvården, barn- och vuxenpsykiatri såväl som missbruksvård, trots att 60 procent av de personer som begår brott har psykiatriska problem och hälften har haft barnpsykiatriska symtom.

Om Bodström ens har försökt har han i vart fall inte lyckats tämja denna maffia under de fyra år han suttit. Om Socialdemokraterna har någon självbevarelsedrift inför nästa val bör de snarast vidta kraftfulla åtgärder, i linje med den politik som senast representerades av justitieminister Kling. En bromskloss har just försvunnit - socialministern - vars misslyckande med psykiatrin är självlysande. En ny justitieminister som kan skilja på verklighet och retorik, som respekterar kunskap och som har kraft att röja upp behövs. Karl Schlyter var på sin tid en sådan. Vill och kan socialdemokratin skaka fram en sådan person i dag? Jag tvivlar.

Av Sten Levander 26 sep 2004 10:39