Höstkänningar del2

Sandra Lundgren, befinner sig "på ett andetags avstånd" i augusti. / väggarna lutar sig inåt/ slår luften ur mina lungor/. Den här korta, men astmatiskt utkämpande dikten tilltalar mig väldigt mycket. Man får ta del av ett slags dissekerande genomskärning av lungornas vävnader, snabbt och precist - och trots detta flyktiga behåller Sara en förmedlad känsla av obarmhärtig tyngd över bröstkorgen.
/blodröda dimmor/stiger ur dunklet/ När man har sprungit sig så utmattad att det slår lock för öronen och det alstras järnaktiga blodsmak i munnen; då brukar man höra ett sjudande brus från blodets frammarsch genom artärer och vener. I den här dikten lyckas Sara med få enkla grepp skildra så att man erfar just den här hörselupplevelsen. Dikten ligger verkligen på ett andetags avstånd, mycket nära. Bra!

Margareth Osju, brukar jag få lust att citera och den här gången är inget undantag. Hon bidrar med 2 dikter och jag finner läsnjutning iallihop. Som vanligt beskriver Margareth hela världsdelar av sina sinnesupplevelser, täta sådana. Men oense om den rätta radklyvningen för att bära fram budskapen allra effektivast, det lär vi nog förbli._blink_ I dikten "Ett dödsfött födslovånda" trampar hon in på psykiatriska domäner och det fångar naturligtvis intresset hos en gammal mentalskötare, som jag. Här skildrar Margareth "panikångestens ansikte" något som jag upplever som ett slags tolkning av målningen "Skriket". Hon bygger upp en gastkramande stämningen i scener och alltihop är en varmt rekommenderad läsning.

Rasmus Sundqvist slår in på den engelskspråkiga diktningen; kring missbruksproblematiken i sin dikt Never enough. Språkvalet ger mig tyvärr ingen klar uppfattning om Rasmus svenska diktarförmåga, och det är - till större delen - den svenskspråkiga diktningen som jag försöker bedöma här i poesiskolan. Kan jag vara rättvis? Personligen vill jag oftast finna melodier och rytm i engelskspråkiga texter och det lyckas jag glädjande nog med här. Jag kan mycket väl tänka mig den här texten som en sensibel, klockren rockballad, men om jag tar mig friheten att översätta den till svenska, med jämförliga rim, så tycker jag inte längre att den håller alls. Svenskan och engelskan lever och rör sig som i olika sinnessfärer. Tex: / Its in my thoughts, its in my schemes/everyday and in my dreams/I dont want it but its always there/its in my blood its everywhere.../ “Hur kan något så engelskt vackert och smärtsamt bli så förödande och trist på svenska?" Fighten som Rasmus beskriver är skärande, den är extrem i sitt slag och ymnigt blödande. Jag tycker om det här, bravo!

Karina Martinsson häller sina 3 dikter över mig och låter mig kippa efter luft. Bästa dikten är "Reptilhjärta" och varför tänker jag förklara genom att citera hela: / Under hudens mjuka hölje;/reptilhjärtat, växelvarmt/Erkänner mitt släktskap//Solsken eller brännugn/synes kvitta lika/Blint strävande, krävande/yttre heta källor//Den kluvna tungan/ spottar jag ur min mun. Jag vill bara säga en enda sak i anslutning till detta: genialiskt, Karina.

Maria Brundin, har skrivit dikten Änglafall, om att falla eller stå kvar, och man får en hisnande känsla av att resa med längs orden, ned till slutet. Ett änglafall måste vara mjukt som nysnö, det ger förklaring till det - annars - lite underliga slutet …./men landar inte lika mjukt/ som man i annat fall saknar en jämförelsebild till. Lika mjukt som vad annars? Det måste vara lika mjukt som detta änglafall som åsyftas! Jag ser alltså svaret i rubriken och jag tar mig friheten att tolka dikten, förankrad vid den. På så vis finner jag texten också som en helhet inspirerande. Maria är bra på att rycka ut fragment ur vardagen och måla dem med gnistor, men hon har kanske lite för ofta en förmåga att förlora den genomgående balansen dikten igenom för att orka bära upp alla dessa gnistor i en väl sammansatt helhet - utan att vackla. Det gör hon inte här, hon står kvar; stadigt på båda fötterna, och jag vill delge henne all min beundran för detta balansstycke.

Gun Lundberg har skrivit en dikt till minne av Mathias och en på rim som jag för ovanlighetens skull tycker är oerhört lyckad. Det är tveklöst frågan om en sångtext och den rytmiska precisionen gör den enkel, för den musikaliske, att tonsätta. Dikten har allt som krävs, ett jämt och rytmiskt tempo, medryckande ämnesegenskaper och balanserad språkbegåvning. Refrängen låser sig fast och det är viktigt. Vem vill inte springa naken i naturlig rustning och blotta sin utrustning? _blink_ Det är bara att gratulera till den här friska, spetsfundiga och välformulerade trallen, Gun! Dikten till minne av Mathias sitter som ett välriktat knytnävsslag med fem fingrar/rader i solarplexus. / Ett tak av änglar/ hör världen till/ och min penna/ ser ett solglitter/över vildandens bo/ Det är en självständig och stark text, mer behövs faktiskt inte för att känna andakten genomsyra diktens väsen.

Stefan Persson har bidragit med en dikt, ett kväde över en vän. Jag har på förhållandevis kort tid hunnit bli bortskämd med hans väl genomtänkta diktkonst och han gör mig inte besviken, nu heller. Det mest överlevnadsdugliga i den här dikten är näst sista stycket, som är helt underbart fångat: Förundrad /… lät han gjuta/sitt liv/i sten/ Stefan har fått en gåva från Gud och kommer sinom sin tid att gå långt.

Nominerade i augusti är faktiskt triss i damer:

- Emma Karlsson
- Gun Lundberg
- Jessica Rudin

Av Isabella Mendrix 04 sep 2004 02:40