VÅLDTAGEN!

Jag kände mig så ensam, bara 14 år gammal. Ingen att prata med, ingen som kunde förstå. Hur kunde livet vara så svårt? Sommaren när jag var 14. Som i en annan tid med andra problem och tankar.

Min bästa vän från ettan till nian hade precis avslöjat, då vi hört låten "Slice me nice", med Fancy, på radion att:
- Ja, Fancy e en homofil!
Han sade det med förakt i rösten…
Hur sårad blev jag inte då? Min bästa vän, som jag hoppats kunde ana, förstå och acceptera… Men en kommentar, ett ord, likt en dolk rätt in i hjärtat. Ett ord, fick nio års daglig vänskap att, ja, bara så där försvinna. Märkligt. Jag tror det var det - det som fick mig att fly iväg från Kristinehamn. En håla med bymentalitet där 25,000 personer levde och skvallrade i mitten på 80-talet. Finns säkert kvar än, men allt är väl typ nedlagt. Men det här var en annan tid. Innan Jonas Gardell och Barbados-Magnus. Hur annorlunda hade inte mitt liv kunnat se ut… Vad hade hänt om min bästa vän sagt "Kolla, vad flummigt. Fancy e bög! Flummig grej…"?

Jag hade pratat på Heta Linjen föregångare till qx.se eller sylvester.se med en man som var typ 40 "bast". Jag kände mig så ensam. Som om jag kom från Mars. Inga positiva förebilder i media. Ingen man visste var bög. Ingen man kunde ha och se upp till eller bli inspirerad av. Jag bara kände att jag var tvungen att träffa någon, någon som jag kunde prata med.

Mannen i telefonen, sa att han hette Fred. Han hade lovat efter några veckors pratande och som min enda kontakt med gayvuxenvärlden att vi kunde träffas som kompisar. Han sa att han respekterade att jag kände mig för ung för sex. Till mina föräldrar sa jag att jag skulle träffa en datakompis i Stockholm. En resa på 25 mil. Efter att mina föräldrar ring till Fred, som då utgav sig för att vara min data-kompis pappa var allt okej.

Jag var ung, nyfiken och hatade att bo i en box där alla skulle vara likriktade. På bussen hamnade jag brevid en vacker dam med silvervita lockar. Hon såg ut som en gammal vacker Amerikansk filmstjärna.
- Du borde bli modell, sa hon som en av mina första positiva komplimanger från vuxen världen någonsin. Det värmde, att någon faktiskt sa någonting positivt. Hade det hänt någon gång i skolan? Under alla år? Mindes inte… Hur mobbad måste jag inte ha varit? Som i en dimma känns min skolgång diffust vag. Hur hemskt måste det inte ha varit?

På den klassfest vi hade tio år efter att nian slutat, dvs tio år efter den dag jag drog. Den dag jag drog för gott hände någonting märkligt. Först kom Susanne och Anna, sedan Camilla A, sedan Camilla Ö… Sen Johan, Stefan T sexiga Stefan…Suck…suck och så gott som samtliga i klassen. En och en eller i par allt eftersom kvällen led och den stora klassfestmiddagen vart uppäten för länge sedan. Och alla sa samma sak.
- Förlåt, vi var så fruktansvärt helvetiskt hemska mot dig i plugget.
Efter att en hade kommit fram, två, tre, tänkte jag, "JAHA?".
- Vi trodde inte du skulle ha styrkan att komma, fick jag höra.
Efter att kvällen börjat lida mot sitt slut och så gott som samtliga närvarande på återträffen sagt samma sak på olika sätt började jag fundera.
Hade det verkligen varit såååå hemskt? Hade det varit så tuuuuungt att alla i klassen skulle komma fram och säga förlåt? Något som de uppenbarligen burit på i tio år.
Tydligen! Allt känns som i ett känslomässigt töcken. Det enda jag minns är hur jag i smyg snodde Inger Edelfeldts bok "Duktig Pojke", från skolbiblioteket. Förlåt! Förlåt, det var inte meningen att sno, men jag ville inte bli utskrattad av en hel stad. Fast det blev jag visst ändå...

Orden i boken, var DET ENDA som fick mig att leva, överleva, våga hoppas på en annan morgondag. Om en kille som sliter med sin homosexualitet för att till sist finna mod. Modet att finna kraften inom sig. TACK INGER EDELFELDT! Tror inte jag förstått förut: Du räddade mitt liv. Dina ord fick mig att styra bort från självmordstankarna och den Kristinehamnska pöbeln. Tusen, tusen tack!!! Boken, gömd långt bort från mor och far. En bok där orden gav liv. Denna bok kan inte nog rekomenderas!!!

- Och mamma… vill du förstå? Läs den du också.

Jag flydde bort, bort till ett annat liv, bort från småstan med alla dess småsinnade människor. Nu var det mitt första äventyr, ensam till storstaden. Att jag gjorde en sån drastisk sak var för jag kände mig desperat. En panik av att känna mig ensammast i hela världen. Ingen lika. Ingen samma.

Bussen började närma sig Stockholm. Jag klev av först, då jag suttit vid dörren. Lång bort stod en slemmig man som såg ut som en blottare med svart ful läderrock. Vilka läskiga människor det finns i Stockholm, tänkte jag. Jag sa adjö till den gamla damen och såg mig om. Ingen som kunde passa in på beskrivningen av snubben med bakåtslickade håret i tv-serien tillbaka till Eden. Ja, det var ju så han hade beskrivit sig. Plötsligt knackade någon mig på axeln. Det var "blottaren". En slemmig gubbe med fårat ansikte, som kedjerökte och luktade svettig alkohol. Jag fick en chock. Han kunde inte vara 38, snarare 50 plus. Hur kunde min bild av honom vara så fel? Hade han ljugit?

Han hette Fred och bodde på Döbelnsgatan. Han tog mig på en runda runt stan - eller ja, rulltrappan på PUB och Åhlens upp och ner. Sedan hem till honom. Han ville kyssas. Jag blev äcklad direkt och ville inte. Den natten är allting svart. Jag minns inte vad som skedde. Någon slags sex. Bara att det var så hemsk att jag inte minns. Kanske var det för att händelsen bleknade i minnet av det nästkommande dygnets fasor.

Nästa dags förmiddag besökte vi hans vän som bodde vid Odenplan. Han var enbent och hade protes. Detta var tydligen känsligt och fick inte talas om, fick jag veta. Vi kan kalla mannen Rune. Denna man var om möjligt ännu fulare och slemmigare än Fred. Då vi samtalade i lugn och ro i Runes lägenhet, märkte han att det skurit sig mellan Fred och mig. Han tog plötligt tag i min hand och klämde fram "förtroliga" tryckningar med handen. Lita på mig, här kan du slagga utan att behöva ha sex, var hans budskap. Jag visste inte vad jag skulle tro och trots att jag redan blivit sviken en gång i en av mina första bekantskaper med vuxenvärlden kändes det som om jag inte hade något val…

Vi såg "Snuten i Hollywood" på bio den kvällen. Rune satt och suktade efter mig hela kvällen, kändes det som. Han tog med mig på restaurang Wasahof, på Dalagatan, entrecote med cumberlandsås. Rune hade bara lite hår på sidorna och var sannerligen ingen vacker syn. En man började plötsligt skälla på Rune då han tyckte att situationen sett underlig ut. En 50-årig slemgubbe som satt med en 14-årig gosse med stora blå ögon. Bråket blossade aldrig upp. Mannen försvann, mannen som kunde ha varit min räddning. Hemma i Runes lägenhet var klockan sen. Han råkade välta askfaten med cirka 200 fimpar ner på golvet då han tog av den beige färgade protesen.
Askfatet var större än en vinylskiva i format och röran var äcklig. Han verkade dock inte bry sig. Vi skulle sova nu, sa han. Det stank nikotindamm över hela rummet. Jag lade mig i sängen bredvid honom. Den enda plats som gavs. Plötsligt kände jag hans starka armar trycka ner mitt bröst i sängen. Mina kalsonger slets bort. Den enbenta, överviktiga fläckvis hårlöse 50-årige mannen tryckte ner mig i madrassen. Höll fast mig i ett järngrepp. Jag kände mitt 14-åriga anushål spräckas, när hans organ torperade min oskuld. Jag grät, blodet rann ner längs mina skinkor.

Jag hade ingen chans att fly. Han var övermäktig. Jag spjärnade emot, fast det verkade nästan bara tända honom mer. Brutalt tryckte han ner mitt ansikte. Jag grät, kunde knappt andas och hade panik. Jag kände hans organ guppa in och ut ur röven.
- Åh, åh…
Plötsligt, efter en stunds "betäckning" sprutade han, fyllde mig med säd, hat och avsky. Jag sprang in på toaletten för att bajsa ut det äckliga. Kände mig så… så förstörd. Jag hulkade av tårar och kände sperman rinna ner längs mina blodiga skinkor.

Efter att suttit en lång stund på toan gick jag ut, tillbaka till den krassa verkligheten. Jag kunde inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag kunde inte förstå!!!
- Vet du vad du har gjort, frågade jag med sprucken röst och tagen oskuld.
Han såg kallt på mig fortfarande märkbart berusad efter kvällens drinkar.
- Du kan ändå inte bevisa någonting, sa han rått.
- Nähä, sa jag tyst. Jag var ensam i Stockholm med en idiot. Kände ingen. Visste inte hur vuxenvärlden fungerade, hade ingen att snacka med. Det var ju det jag hade sökt. Gå till polisen 14 år gammal? Våga en sån sak? Eller haja att det var det enda man borde ha gjort. Det hajar man inte som 14 år gammal. I varje fall inte jag, just då och där.

Rune hade lovat mig pengar till bussen nästa dag. Jag var tvungen att stanna, kändes som jag inte hade ett val då och där. Kan tyckas konstigt kanske, fast som 14-åring var mina ögon väldigt blå. Han bad dock om förlåt innan jag vågade lägga mig igen. Det tog timmar innan jag kunde sova, vågade sova. Jag vaknade kort därefter av att han penetrerade mig igen.

Händelsen satte ett djupt sår inom mig. Ett sår jag aldrig trodde jag skulle kunna läka och hela. Händelsen har gjort mig stark att möta livet och även om jag aldrig helt kan lämna den bakom sig så har jag valt att inte känna hat mot dessa män. Jag har valt att gå vidare i livet och låta universum ta hand om karmat.


Och ett råd till alla som idag befinner sig i en liknande situation: Läs "Duktig Pojke",av Inger Edelfeldt. Jim växer upp med en överbeskyddande mamma och en jäktad och krävande pappa.
Länk: barnboken.nu

Kontakta BRIS, Barnens Rätt I Samhället via webben: Länk: bris.se eller ring deras jourtelefon 0200-230 230.

Och mamma och pappa... förlåt att jag inte direkt berättat om denna upplevelse förut. Den tog ett tag att smälta.

Av Kevin Zaar 15 jul 2004 13:03