Italia

Engelsmännen får uräkta med sina rövarhistorier om järnvägsarbetare som spred fotbollen till Brasilien och Brassar får ursäkta att vi avfärdar deras historierevisionism att de skulle vara först.

Italiens fotbollshistoria är lika kantat av jubel som av hot och hat mot förbundskaptenen. Under EM 96 sade Arrigo Sacchi att "man kommer att kyssa eller kasta tomater på min flint" och det var väl lite i underkant. Den gamla venditoren kom knappt in i omklädningsrummet för alla hästhuven och fick bestående ögonskador av alla
lasersikten när Italien åkte ut ur EM redan i gruppfasen.
I kvalet inför VM-94 hade Sacchi tagit världsrekord i att testa mest spelare i landslaget. Hela 57 stycken. Gazettan drog upp dessa på framsidan men lade till bilder på Påven, Karl-Alfred, Stålmannen och texten: "Har du glömt någon Sacchi?"

Så där har det rullat på. 1982 kom det stora ögonblicket när man tog hem VM-guldet då man spelade helt bländande i Finalen. Anförda av "Kadaffi" i backlinjen och
med den sent uttagne Paolo Rossi så klargjorde man en stor Fotbollsdag. Det dröjde inte länge förrän det hela återgick till den praktitalienska travestin och pastaångesten. Mexico vill man nog glömma
och i VM på hemmaplan hade man oturen mot ett skitspelande Argentina i semifinalen. Publiken var inte nöjd med det resultatet men två ljus hade tänts: Salvatore Schillachi hade tagit rollen som den sedvanliga jokern och
blivit uttagen sent till truppen. Han började på bänken men fick snart speltid och med en hel hoper mål som följd. Målade gjorde även Roberto Baggio som dribblade igenom en Amerikansk backlinje som var like skyddande
som Maginotlinjen. I VM 94 började man precis som vanligt: Dåligt och Roberto och Dino Baggio fick baila ut Italien i tid och otid tills man hittade formen i åttondelen och följande finaler. Min videoinspelning av den final som följde har jag sålt till Pharmacia som använder den som komponent i ett nytt, revolutionerande sömnmedel. Sen kom EM-96 och därefter mera ont blod i VM-98 där Luigi Di Biaggo brände sin straff efter en bollepileptisk
förlängning...

Sen kom Totti. Italiens fotbollsepok fick en ny era när "prinsen av rom" blev uttagen till Azurri Smeknamn på landslaget. Dino Zoff hade tagit över det mångfaldigt urkurskade fotbollsfartyget och skiftade mästerligt mellan
3-5-2 och 4-4-1-1. Man behövde inte slå Sverige och gick endast på halvfart när Del Piero visade varför Hedmans prat om flytt till storklubbar handlar mer om Narcissism än om professionalism. I semifinalen väntade värdlandet Holland och ganska direkt fick Zambrotta ett sammanbrott och blev utvisad. Detta tycktes inte bekomma Italien som då
visade att man var världsmästare på att suga upp tryck. Zoff taktiserade som ett ess och den gamla, defensiva catenaccion Italienska för dörrslag plockades fram ur rockärmen. När sedan Holland fick och brände två straffar
så kändes det som man redan hade två måls försprång när straffskyttet började efter en mållös förlängning. I finalen väntade världsmästarna Frankrike som hade tur helt enkelt. Resten kan ni.

Den trupp Italien skickar nu till EM är ett av de bästa lag man skickat till en turnering och ett av de bästa lag jag sett någonsin. Ett lag där Gennaro Gattuso, Andrea Pirlo, Cassano och Panucci inte är med från start är ett budskap som betyder ungefär: Ni kan börja springa. Man är stark i samtliga tre lagdelar och man har två stycken
fantastiska målvakter.

Så spelar de:

I försvaret återfinner vi världens bästa mittbackspar Cannavaro och Nesta. Faktum är att när dessa två herrar
inte spelat ihop eller båda saknats har Italien fått hanka sig fram i stort sett mot vilket lag som helst. Visserligen har inte vänskapsmatcherna gett ett formbesked men dessa betyder noll. I synnerhet vad gäller Italien. Ytterbackarna
heter Zambrotta, Panucci, Zambrotta och Favalli. Zambrotta är den som är absolut säker på att få starta i sin vänsterbacksplats. Samtliga spelare är mer eller mindre bekanta och rutinerade på mittfältet. Ytterbackarna kommer
inte att kliva fram särskilt mycket men är därför inte dåliga på just det. Tvärtom.

Man spelar inte ett klassiskt 4-4-2 som dagstidningarna antyder. Man spelar med två defensiva innermittfältare där en driver med boll. Dessa kan det mesta inom press och understöd samt även punktmarkera spelare. Defensivduon heter Perotta och Zanetti. Dessa två kommer att ligga
djupt på planen och en av dessa kommer alltid att stanna kvar när övriga kliver framåt. På kanten hittar vi inga yttrar. Sådana är utrotningshotade i Italienska ligan för att de inte får spela. Dagens yttermittältare måste kunna så mycket mer än att dribbla och slå inlägg. Båda yttermittfältarna, vilka kommer att vara Fiore, Camoranesi, Del Piero
eller Cassano, spelar normalt centralt på "mittfältet i halva fria roller". Dessa kommer att fylla upp den zon som uppstår mellan mittfält och anfall. Frågan är om detta skär sig med Totti som är bra på att göra just så. Den rollen kallas "mezzopunta" som betyder... äh, jag orkar inte.

Frågan är om inte Totti bör spelas på mittfältet istället som släpande forward Christian Vieri. Vieri är stor och lång som "pissande tornet i luta". Han är 30 år och har nått den form och den ålder när hans spelartyp brukar vara
som allra bäst. Han är emellertid absolut bäst i världen på att spela ensam på topp vilket han bevisat i två mästerskap redan. Gör han inte det igen kommer man att övergå till två forwards. Ekipaget heter Marco Di
Vaio och Corradi. Leder Italien kommer vi få se ett 4-5-1 system eller liknande.

Så slår vi de:

I helvete heller. Går inte. De är faktiskt för bra...

Närå. en liten chans finns: Ett Italien redan färdigt för avancemang är utan press och kan leka
fotboll. Det såg vi i förra EM. Myntet har dock en baksida. Ett Italien under press och krav på att vinna kommer att uppvisa en psykopatologisk stress och en
kompetensneurotisk prestationsångest. Gudarna vet varför Italienare skakar som massagestavar när det verkligen gäller i gruppspel. Är det mysgubbarna i Palermo som gett laget ett förslag man inte kan tacka nej till? Har
Berlusconi hotat med att bli president i deras liv och lägga ned dem?

Kanske finns svaret någon annanstans, men klart är att det detta fenomen inte ensamt kan ge Sverige poäng. Vägen till det heter Zlatan. Zlatan har i Champions Leauge visat att det inte finns en back i världen som går säker. I en match mot Inter drog han världens bäste markeringsspelare, Marco Materrazzi, ett par gånger och när han ville. Lyckas Zlatan lyckas vi göra mål, men hur vi skall klara av att försvara oss mot detta skickliga fotbollslag begriper jag inte riktigt.

Svaret är väl de gamla vanliga, Svenska honnörsorden och flosklerna: Lagarbete, positiv, bra stämning, lugn metodik, bilda team, zona organiserat osv. Vi lider inte av samma pressfenomen som Italien. Svenskar har vanan att åka hem
från turneringar och åka raka spåret från Arlanda till Losers bar, Cliff Barnes. Även de yngre fansen och spelarna kommer ihåg Svensk Hockey under sjuttio och åttiotalet.
Vårt tålamod i den sporten gjorde att vi visserligen aldrig blev några grundfundament, essens elle högre läroverk inom Hockeyn, men vi vann till sist en turnering... if you get the picture.

Av SHQ 12 jun 2004 16:25