Han kom som en vind...

"Han kom som en vind, vad bryr sig en vind om förbud?"

Och stormen är över, oss far fram, lämnar mig darrande i själen. Åtråns brinnande obeveklighet kväver allt motstånd. Alla goda föresatser rinner bort som regn. Vi klamrar oss fast vid varandra som två skeppsbrutna. Men stormen är skoningslös denna kväll. "...i syrenernas tid och gullregnens månad".

"Han kysste din kind, han kysste allt blod till din hud."

Vi rör oss i samspel och flyter på vågor av ljus. Kvällen knackar på rutan men ingen av oss ser dess skönhet. Vi var sist kvar efter en pubrunda. Fulla och ur stånd att stå emot följer vi en utstakad bana. Samma som så många gånger förr. Jag tänkte att jag skulle stå emot. För min egen och hans sambos skull. Men sedan hamnar vi i hans säng. I det ljusa rummet där tiden inte längre räknar in evigheten med ödestyngda slag.

"Han kysste ditt öra, ditt hår. Vad fäster en vind sig vid om han får? På ögonen kysstes du blind".

Och alla mina halvhjärtade protester glömdes. Alla hans samvetskval dog bort. Jag kan inte gråta eller ångra det jag längtat efter i veckor. Jag kan inte förneka begäret men önskar att jag aldrig träffat honom. Jag kan inte älska honom utan att hata mig själv. Jag förlorar min stolthet, min kropp, min själ. Och stormen lämnar mig naken.

"Du ville förstås ej alls i början besvara hans trånad, men snart låg din arm om hans hals i gullregnens månad".

Och medan den skumiga vita häggen utanför fönstret fördunklas i skymningsnatten svävar jag över sängen ut i det sista sommarljuset, förnimmer svagt himlen ovanför huvudet och horisonten av en annan värld en annan tid. Jag vet inte om jag drömmer är full eller yrar. Men jag vet att du håller mig hårt, hårt så jag inte faller tillbaka. En illusion är vackrast precis innan den brister.

"Från din mun har han kysst det sista av motstånd som fanns, din mun ligger tyst"

I stormens öga kan vi slappna av. Då smeker han sakta min kropp och håller mig hårt i sin famn. Den osynliga påhittade eller verkliga kraft emellan oss har ryckt ut mitt hjärta mot min vilja och placerat det i hans hand. Vi vilar i sömnens stiltje efter de berusande efterdyningarna och vaknar inte förrän det är morgon. I rummet lyser solen in medan telefonen och klockradion ringer. Livet vaknar, återgår till det normala. Vill förneka glömma när samvetets röst gnager. Och stormen är en dröm, en illusion men en hemlighet ingen av oss kan förneka. Utanför fönstret blommar första syrénen. Men världen lunkar på i samma takt och ändå är allt förändrat.

"Det kommer en vind och går, och hela din världsbild rasar, för en fläkt från syrenernas vår och gullregnens klasar."



dikten hämtad från Hjalmar Gullbergs "Kyssande vind"

Av Ninna Bengtsson 12 maj 2004 11:37