Vackra maj

Låter nästan som en travesti på Tina Fallgrens ord om "solen i bakfickan", för att låna in lite av hennes diktspråk från första veckan i maj. "Livet, med mig i bakgrunden" är förresten en av hennes dikter därifrån, som jag fastnade länge i. Läs gärna den!

I första veckan i maj har det, solen till trots, regnat in dikter. Mina ögon jäktar runt och samlar in alla deltagare, en efter en, och även en annan - Sara Reiman - som olyckligtvis blev bortglömd i Mattias avgörande av januari-mars. Detta är mycket beklagligt. Jag gör därför ett hundöra på Saras dikter i en flik av Word och fångar upp henne till kommande omgång.

De andra som skrivit in sig för första veckan i maj är: Karin Dahlin, Peter Sandberg, Maria Brundin, Margaretha Osju, Sandra Lundgren, Len Carlström, Åke Holm, Christobel Engström Duran, Weronica Persson och Åsa Welin. Så här ska en riktigt bra vecka se ut! Vi ska kika litet närmare på vad dessa vill säga oss:

Åsa Welin längtar, andas, brinner och värmer med sina dikter i maj. Kanske knäcker hon dikten med alltför stora sanningar, när hon hänger sig i dikten "Trasan"? Åsa filosoferar om att trasor blir som nya, om man bara kokar dom. Men att dom blir nötta i gengäld. Ja, vi behöver alla tips vi kan få. "Trasan" är Åsas bästa dikt den här gången, man småler igenkännande och parallellerna till hur man som människa kan bli behandlad, urvriden och upphängd tycker jag är riktigt, riktigt bra.

Len Carlström ägnar sig ofta åt en, för mig, ganska svårtillgänglig poesi. Språket är av det slag som jag kanske uppfattar som litet för artikelmässigt, för att flyta bra i poetiska vändor. Vi kan kanske tala om "nyskapande" detta fall? För det är inte alls dumt! Len ondgör sig över besparingarna som tömmer Sverige och ger dikten ett angeläget budskap. Kommunerna utarmar Sverige på vårdresurser i rasande takt. Naturligtvis är pengar djävulen i detta maskineri som tuggar i sig människor på löpande band och spottar ut dom i andra änden som spånflis. Kan inte annat, än hålla med i tankegångarna och ryckas med av diktens besvikelse.

Sandra Lundgren skriver vackert om separation i sin dikt. Den är melankolisk, utan att förlora sig i sig själv, och den håller en återhållsam distans till sin omgivning. Hon ligger under sitt duntäcke och registrerar vad som håller på att ske med knivvass skärpa, men hon tänker minsann inte göra någonting åt saken heller. Frågan är om den här skilsmässan var så oönskad, när allt kommer omkring? Här rusas inte efter, här bjuds inga domedagsscener eller hålls plågade litanior över den som hade en annan vilja, än hennes, i sitt bröst. Hon godtar stillsamt att hennes öde ser ut som de sandiga skären som blåser inne med is, och konstaterar till sist att det enda som fattas henne är ju bara en kyss. Men för all evighet. Jag tycker dikten är värmande i all sin frusenhet och jag kan inte heller låta bli att vända mig om i hallen och se på Sandra, i förtjusning över hennes fina bildspråk.

Margaretha Osju finner halmstrå av bevis, i sin dikt. Hon har ett äppelträd med ryggen mot en okänd vägg, och det tycker jag är enastående formulerat. Inga kroppstyngder trampar der det vilda gräset och åkerbruket har dragit upp ogrästäcket ända upp till hakan. Kan bilderna bli starkare? Också Margaretha har Lens långa enrader i flera av sina dikter, men beskär dem med det slags akustiska språk som gör att man dansar sig genom dem. Upp på tredje våningen, dansar man, där det finns både spindelväv och döda växter, krukskärvor och blodspår av livet som saknade rösträtt. Fantastiskt.

Maria Brundin letar bland annat efter någonting perfekt, så varför inte bland sina egna dikter? Där kan hon finna den hon var en gång; sorglös, modig och glad. Maria prostituerar sig för att få tillbaka den saknade känslan, som hon nu måste injicera sig till. Hon gör det genom någon annan, vilket är ännu mera självförminskande, men den som har ett beroende kan säkert leva sig in i dessa fängslande tankespår. Koffenkickar vill hon åt, skriver hon. Trots att jag är en kaffemoster, så har jag förstås aldrig upplevt en koffeinkick av det slag som kan vara värd att återuppleva. Mängder av kaffe ger bara nervösa symtom och ständigt behov av toalett. Kaffe är urindrivande. Marias dikt "någonting perfekt" driver man däremot inte lika lätt ifrån sig, och om man lägger den ifrån sig, så gör man det på ett avstånd som man har lätt att nå igen.

Peter Sandberg tog vad han fick, under den här första veckan i maj. Ett hårstrå, deklamerar han, och han tog det ur munnen. Allt han kommer ihåg är ett trapphus, skriver han, och mycket mer än så är det inte. Jag antar att detta illustrerar förvirrelsen i ett kokosnötskal. För betydligt bättre blir det när Peter vrider upp verkligheten i paradisnivå. Där jämför han ytor under kokospalmer som perfekta rovdjur och flyende drömmar som återstår efter de oförberedda och förlorade. Tycker mycket om den här typen av symbolspråk, även om det ibland kräver en del tankearbete.

Sara Reiman skriver bland annat om nåd och att mänskliga värden mäts upp av dem som älskar en. Det är välförankrade tankar som avspeglas härigenom. Noga anger hon att hon inte mäter upp någons värde på detta vis, eftersom hon ju inte älskar... I vart fall älskar hon inte diktens "du", den med ormtunga, som begär att Sara ska krypa för att få kärleken, den sortens kärlek, som är på nåder. Ingen kan som Sara heller spekulera i larvers mänskliga vara, eller icke vara. Larver finns i plommon, det vet man, om man har bitit i ett och då upptäckt en mask vrida sig därinne. Man kan få många associationer till detta, bland annat till likmask, skriver hon. Tanken är inte alls dum, eftersom hon inte längre är den där flickan som sitter bakpå mopeden. Den flickan "är död", nu har en ny flicka kläckts och som vet lite bättre. Saras dikter är underfundiga och följer röda, klara trådar som är spännande att fatta tag i och följa.

Karin Dahlin flätar flätor för oss med sina vackra dikter, sådana med vackra mönster och band i. Som bäst skriver hon på sina naturreflektioner. Den här gången letar sig bland annat ett klappande koltrasthjärta in och hålls varligt i en kupad handflata. Ödmjukheten är en oas, skriver hon, och visst är detta en dikt om sårbarhet? En öm dikt som får mitt gehör. Det får också en numera tonsatt dikt, en dikt om det outsagda. När ord stelnar mellan väggarna och blir hängande där, då kan det upplevas som något outsagt - för att vända på steken. Karin lägger här oron på någons panna och känner det som en frånvaro av beröring, något som i sin tur liknar ord som lagts till vila i en offerlund. Visst går det att offra ord, och ju färre man offrar, desto fler outtalade finns det. En mysig dikt, väl värd att läsas. Men var kan den höras, Karin?

Weronica Persson beskriver sitt liv som student och gör det förträffligt. Här har vi ytterligare en enradare till dikt, som jag kallar dem som skrivs med många ord på samma rad, och som berättar hela sammanhang utan att lämna så mycket åt läsaren att föreställa sig själv. Metaforerna är däremot livfulla, och alla dessa beskrivningar gör texten härlig att läsa. Weronica skriver att hon umgås per icq och ICA för att slippa vara ensam samtidigt som hon också slipper träffas, och den känslan instämmer nog många Internet:are i. Här beskriver hon också alkoholabstinens och helgens flyende in i ett sörjigt drickande, som får hämningarna att släppa både tyglar och tungor. Och allt blir förstås fel med ett liv som bara består av en procenttillflykt. Man kan riktigt känna långledan i hennes utsmetade gårdagsblick, och det gör i vart fall mig ganska nyfiken på att läsa mer, när jag väl står vid det där brandgula klottret vid utgången.

Cristobal Engström Duran är en ung begåvning som trätt in på poesiskolan, men som inte på minsta vis är en duvunge i sammanhanget. Nu skickar han pennan mot utmaningen i att beskriva nymfhår, och det är modigt. Det är också sagolikt, rufsigt, mystiskt och inbjudande som näckens sång och spel. Det ger mig många associationer, många minnen, och det hela smakar med anstrykning av ljuvlig mytologi - särskilt när Pegasus tar språnget och flyr över vidderna. Men finns den här älskliga människan som Christobal beskriver som ett trolliknande väsen, annat än i tavlan han målar? Vi måste hoppas på det, för som han beskriver denna lilla människa, så vill jag träffa henne. Hon verkar föra allting gott med sig, bland annat den här finstämda "debutdikten". Hoppas på många fler från Christobals penna. Är den månne av fjäder?

Åke Holm skriver om att älska och gör det väldigt bra. Om man så älskar i ilska eller i glädje, så gör det tillvaron vackrare och mera ypperlig. Håller med om det. Med kärlek och godhet uppnår- och upplever man mycket av det mest eftertraktade i livet. Ord och handling skiljer han lyckligtvis åt, och refererar till hur olika meningen "jag älskar dig" tas emot, beroende på om mottagaren är mottaglig eller inte - i sin ilska eller i sin glädje. Åke har här författat en insiktsfull och förtröstansfull dikt, som lägger sig med dammet efter de allra värsta av alla stormar. Gott.

Vem eller vilka blir då nominerade första veckan i maj, vem ska ingå i den skara som har utsikten den här gången att kunna säkra en plats som finalist till årets poesiskola?
Det blir:
- Margaretha Osju bilden
- Sandra Lundgren
Grattis till underbara dikter som fångat min uppmärksamhet lite extra, denna vecka.

Av Isabella Mendrix 10 maj 2004 11:02