Yankee go home!

I slutet av 80-talet var jag i Västtyskland som barnflicka i en svensk-tysk familj. I en mindre "rikemans"-stad, själva urbilden av den västerländska drömmen för de som befann sej på "fel" sidan muren. Fina hus, två bilar i familjen, städerskor, barnflickor etc. Själva staden var även den oerhört vacker, med floden Isar som rann rätt igenom staden, alperna som skymtade någon timme bort.

Hur vacker staden är går att se här: Länk: panopix.at

Jag kom dit i september, medan det fortfarande var varmt och skönt. Och utan att kunna ett ord tyska. Alla i familjen pratade som tur var svenska. Frun var från Sverige och de hade tillbringat åtskilliga somrar i Sverige så alla tre pojkarna och även mannen, som var tysk, pratade mer eller mindre perfekt svenska. Jag skulle skjutsa den yngsta grabben och hjälpa till i hushållet. De andra pojkarna var så pass gamla att de inte var i behov av någon passning. Äldsta sonen skulle precis påbörja sin vapenfria militärtjänst och mellansonen fyllde 18 strax innan mitt år var slut.

Med andra ord, inte speciellt betungande arbetsuppgifter. Lägg där till att yngsta sonen hade hunnit bli nio år och gick i skolan på dagarna. Det gav en hel del tid över att utforska omgivningarna. På cykel, även om jag kunde om jag ville låna familjens andra bil. Men jag föredrog cykeln, eller att gå, för till och med att hitta någonstans att ställa cykeln ifrån sej kunde vara ett problem. Förutom att lära mej tyska under detta år, lärde jag mej att äta grönsaker. Jag som tidigare vägrat stoppa något i munnen som ens innehöll lök. Familjen var nämligen näst intill vegetarisk.

Det blev en och annan utekväll, tillsammans med en tjejkompis jag lärde känna på tyskakursen. En tjej som även hon var barnflicka och kom från England. Och engelska hade jag inga problem med, efter dryga fem månader i Australien samma år. Vi lärde känna en hel del folk och på ett ställe stötte vi för första gången på ett gäng amerikaner. I staden fanns nämligen en amerikansk militärförläggning. Strax utanför stadsgränsen skar huvudvägen in mellan förläggningen och bostadsområdet, där amerikanerna bodde. Nyfiken som man var slog man sej i slang med dem på discot. Det enda stället som de förövrigt var välkomna på. I resten av stadens uteställen var de portförbjudna.
"Varför det?" frågade vi förvånat våra tyska vänner.
"För det blir bara bråk, där de drar fram."
Då reflekterade jag inte så mycket över det hela, men idag förstår jag varför.

Visst var de amerikaner som vi träffade trevliga, i alla fall mot oss. Jag fick beröm för min engelska och frågan:
"Och när ska du åka till USA?" Ungefär som om resten av världen inte var något att se. De flesta amerikaner hade redan tillbringat några år i Tyskland, men inte bemödat sej att över huvudtaget lära sej vare sej språk eller seder. Med undantag för ölsejdeln... De tog för givet att alla i deras omgivning skulle kunna engelska och uppträdde som kungar där de drog fram. Ett beteende som är mindre lyckat, om man önskar goda relationer till ett ockuperat lands befolkning. Det går fortfarande att vara patriot, även om man tar hänsyn till det andra landets seder.

En av killarna skulle satsa på journalistyrket den dagen han blev civil, men jag tvivlar på att han kan ha blivit speciellt duktig i det yrket. För mej veterligen bör en god journalist vara nyfiken på sin omgivning och ta alla tillfällen i akt att lära sej nya saker. Men han var inget undantag från sina landsmän i det hänseendet. De flesta amerikanerna tillbringade sin tid på militärförläggningen eller i det egna bostadsområdet. De handlade allt på förläggningen och höll bättre reda på väder och vind i USA än på platsen de bodde. När de gjort den tiden de måste, köpte det t-shirts med texten "I survived Bad Tölz." och pratade över huvudtaget illa om tyskar.

Amerikanerna var arroganta och oftast dåligt utbildade. Och för många var antagligen denna Europaresa den första utanför hemstadens gränser. Men att helt skuldbelägga dessa unga pojkar är inte rätt. För de gjorde bara och gör så som alla osäkra unga människor i alla tider gjort; följde de äldres exempel. Och lägg därtill att en menig soldat inte ska tänka, han ska lyda.

Nu, dryga 20 år senare, är attityden densamma, med en skillnad; människorna i de länder där USA har förläggningar, finner sej inte i att bli behandlade som mindre vetande. I regel är amerikanarna allt annat än väl sedda hos den lokala befolkningen. På samma sätt som de oftast var illa omtyckta i Västtyskland. Men nu stannar inte bråken vid slagsmål i krogkön.

Jänkarna klarade sej i Tyskland för att de inte skiljde sej så totalt från varandra. Misstagen och missförstånden var enklare att förstå och göra något åt. Från båda håll.

Vilket man inte kan säga om situationen i Irak, där det inte bara är språket som gör det svårt att kommunicera. Även de religiösa och kulturella skillnaderna är stora. Något som knappast blir bättre av amerikanernas "veta bäst"-attityd. En attityd som de flesta tyskar är unga nog att minnas, vilket troligtvis var en av anledningarna till att de inte gav USA sitt stöd. För de visste hur det hela skulle sluta.

Är då alla amerikaner lika enkelriktade och inskränkta? Nej, de "civila" amerikaner jag träffat på under mina resor har varit trevliga och nyfikna på sin omgivning. Villiga att lära om andra kulturer och språk. Anpassa sej efter den rådande situationen där och då. Tyvärr är det inte människor med samma inställning som ingår i den amerikanska armén.

Av Ilona Betula 24 apr 2004 20:06