Väst börjar i öst

En uppfattning som till övervägande del baseras på att geografiskt ligger inte mer än tre-fyra procent av Turkiet i Europa samt att Turkiet i stort sett uteslutande är ett muslimskt land.

En närmare granskning visar dock att Turkiet mer än väl inte bara hör hemma i den europeiska gemenskapen utan framförallt är en betydelsefull del av det som kallas för västvärlden. Ett pinsamt faktum för Sveriges del är att Turkiet spelat en avsevärt mer positiv roll i västerlandets försvar än vårt eget land.

Utvecklingen efter andra världskriget kan vara ett lämpligt avstamp, trots att det lämnar den store Atatürks reformer under mellankrigstiden därhän och förbigår det faktum att Turkiet genom ett inträde i krigets slutskede var en av andra världskrigets segrarmakter

Turkiet är förvisso inte medlem i EU. Något som är ett undantag. För annars är Turkiet medlem av de flesta betydelsefulla internationella organisationer. Turkiet var "founding member" av FN och är även medlem av Europarådet, Nato, OECD, IMF, UNESCO, UNHCRN, WHO. För att nu nämna några organisationer.

I framförallt Nato har Turkiet spelat en betydelsefull roll. Medan Tage Erlander, socialdemokratin och Sverige valde en "tredje väg" mellan västs demokratier och Östeuropas diktaturer tvekade aldrig Turkiet om vart de hörde hemma.

När USA efter andra världskriget satsade på att bygga upp och försvara Europa blev Turkiet en pålitlig partner i ett oroligt hörn av världen. Turkiet blev hörnstenen i den säkerhetspolitiska doktrin som gick under namnet Trumandoktrinen och som syftade till att försvara landet mot Sovjetkommunistisk aggression. Tack vare det framsynta samarbetet mellan USA och Turkiet lyckades man hålla tillbaks kommunismen och Turkiet slapp gå samma öde till mötes som t ex grannlandet Bulgarien, vilket hade oturen att hamna bakom järnridån.

För Turkiet var det därför en naturlig utveckling att ansluta sig till Nato, något som man gjorde redan 1952. Ett år efter organisationens grundande och fem år innan Tyskland blev medlem och hela 30 innan Spanien blev medlem. Sverige är som bekant fortfarande inte medlem av den västliga försvarsalliansen.

Turkiet har aldrig suttit på läktaren när den fria världens öde stått på spel utan tvärtom varit en av organisationens mest pålitliga och viktigaste medlemmar. Något som var en och som någon studerat Kubakrisen känner till som en "motprestation" för sovjetiskt tillbakadragande från Kuba krävde Sovjetunionen, förgäves, att USA stängde sina robotbaser i Turkiet.

Medan andra länders fredsvilja ofta hämmats av nationell prestige - Frankrike lämnade Natos militära samarbete i fredstid 1966, Grekland bojkottade organisationen i ett halvt decennium och Spanien och Italien gjorde sitt bästa för att sabotera för Storbritannien under Falklandskriget - har Turkiet alltid lojalt ställt upp till västerlandets försvar.

Turkiet tog aktiv del i befrielsen av Kuwait under det första Gulfkriget, stödde USA-alliansen i kampen mot terrorismen i Afghanistan och i samband med befrielsen av Irak tog USA-flyg vägen via turkiskt luftrum.

Otack är ofta världens lön, något som Turkiet bittert fått erfara - dock utan att klaga. Irak var fram till Gulfkriget 1990 en viktigt handelspartner för Turkiet och någon egentlig kompensation för Turkiets uppoffring har aldrig erhållits.

Och förra året återgäldade Frankrike, Tyskland och Belgien decennier av turkisk uppoffring genom att vägra att hjälpa Turkiet i en stund av nöd. Först efter att Natos generalsekreterare Lord Robertson i skarpa ordalag kritiserat dessa länders regeringar föll de till föga och ryckte ut till Turkiets försvar.

Turkiet har spelat en avgörande roll i västerlandets försvar under och efter det kalla kriget. "As a longstanding NATO member, it has been a crucial part of Europe´s defencens. It has been a beacon of good sense in a combustible bit of the world", slog den ansedda brittiska tidskriften The Economist fast härom året 2002-12-05.

Turkiet har således i större utsträckning än många andra länder gjort sin "värnplikt" för bättre värld. Turkiet förtjänar därför mer än väl att släppas in i den europeiska värmen. Frågan är om vi har råd att säga nej? Historien har ju visat att Turkiet mer än väl behövs i försvaret av västvärlden.

Av Peter Olof Wiklund 21 apr 2004 16:19