Från hönsgården intet nytt...

Det är bråda tider vid påsk. Alla ska givetvis ha ägg så arbetet mångdubblas för oss värphöns. Jag föddes i en äggkläckningsmaskin och och lever med 17 andra grannar på en kvadratmeter stampat jordgolv. Det är så trångt att det är svårt att röra sig och står man stilla för länge får man kroppen sönderhackad eller fjädrarna utdragna av de andra. Men jag vill inte klaga. Trots allt så har jag blivit en av de "frigående hönsen".

Högt i taket sitter de elektriska lamporna. Mat och vatten kommer i behållare så vi utfodras regelbundet på bestämda klockslag. Maten smakar oftast konstigt, men det är för att vi får antibiotika och andra kemiska medel i foidret. Det har en massa konstiga biverkningar, men det är ju bra att slippa bli sjuk.

Hönor kommer och går, de som varit här i över ett år är veteraner. Då och då hör jag de äldre berätta sagor om gamla tider då värphönans liv var annorlunda och bestod av pickande och sprättande, vått gräs och bar himmel. Människor med mjuka händer och omsorgsfull skötsel. Tider då en levande varelse behandlades som en levande varelse, även en liten höna. Fast jag tror förstås inte på det förflutna eller de gamla som minns dåligt och hör illa, allt måste vara ren och skär lögn. För hur kan annars empatin och omsorgen om oss hönor förändrats så drastiskt?

Ja, nu trivs jag ganska bra med mitt liv, jag ska inte klaga. Jag har hört rykten som säger att det fortfarande finns gårdar med burhöns. Små trånga fängelser med en metallränna som äggen samlas upp i. Då måste det vara bättre att leva så här, det finns i alla fall något som heter livskvalitet. Även om jag i hemlighet längtar efter en egen liten kycklingkull nån gång. Tyvärr är det nog inet möjligt.

Här hemma slås de elektriska ljusen av och på vid särskilda tillfällen, men ljuset från en glödlampa eller lysrör blir aldrig annat än konstgjort. Har ni märkt det? Det är ett speciellt färgat sken som mest får mig att må illa när det är tänt för länge. Jag längtar någon gång att se solen. Men solen är en avlägsen skugga genom fönstren och gräs en dröm.

De gamla pratar om vind och frihet och sprättning och sommarblommor så att alla börjar gråta. Då kommer bonden och rycker upp en näve av de gamla hönorna och så försvinner de till ett okänt öde. Förhoppningsvis hittar de sin gröna äng en dag, för även för höns måste det väl finnas en himmel och ett slut på lidandet?

Av Ninna Bengtsson 13 apr 2004 11:35