Hatad på Sourze

Du börjar fundera på en idé; en tanke du gått och grubblat på. Sedan sätter du dig där vid datorn och börjar skriva. Du läser igenom texten några gånger och trycker på avgrundsknappen. Vips, så är texten ivägskickad! I detta fall till Sourze. Snart kommer avrättningskommentarerna att hagla över ditt huvud. Snart kommer du att få höra vilken idiot du är; vilken meningslös nolla. Allt för att du vågade säga din mening i denna taggiga fråga. Det kan handla om vad som helst egentligen. Men har rubriken något att göra med det kvinnliga könet, så kan du räkna med att haträvarna tittar ut bakom stockar och trän, redo att gå till attack.

Aftonbladets och övriga nätjournalister har man också möjlighet att nå via nätet. Det är ganska otroligt egentligen. Jag undrar hur många kommentarer säg AB:s politiska kommentator Helle Klein får per dag? Hon har visserligen berättat att mestadels av hennes hundratals mail består av porrspam - något man tar in som något helt naturligt.

När jag läste om Knutbypastorns döda fruar i AB för några månader sedan, kunde jag inte låta bli att maila till den reporter som skrev om fallet. "Mördarpastorn" skrev jag bara - ingenting annat. Avsändaren, en för honom anonym emailare. Jag var så otroligt frustrerad över att ingen såg det självklara som jag tyckte det i att han låg bakom morden. Nu är det ju inte fastställt att det var han, men ibland när motiven lyser en i vitögat måste man ju få uttrycka sin mening.

En annan infekterad debatt är den angående Mijailovic. Huruvida han är psykiskt sjuk eller inte. Egentligen kan man ju säga att alla människor som begår mord är lite psykiskt störda, mer eller mindre. För det ska ju ganska mycket till innan man går och mördar någon, menar jag. Men sånt får man inte säga. För i den här debatten har det blivit PK att säga att han var psykiskt störd och behöver psykiatrisk vård. Jag skulle önska att alla "vanliga" fångar också skulle få psykiatrisk vård. Egentligen behöver nog 99 av oss alla det ibland i livet, satta under extrema påfrestningar.

Nu har TV-ankaret Ulla-Carin Linquist dött. Sorgligt! Hon fick beskedet att hon fått ALS på sin 50-årsdag. Sedan dog hon samma dag som dokumentären om henne skulle visas på TV. I Madrid flyger tunnelbanetågen i luften och stackars oskyldiga resenärer dör. Det är uschliga tider. Om man inte passar sig vaknar man upp vid femtiden varje morgon med bilden av plan som flyger in i World Trade. Sedan ligger man där och stirrar i taket och undrar vad det är för mening med något överhuvudtaget.

Det enda som lever vidare är konstens sprängkraft. Det som verkligen berör. Den text jag skriver här på Sourze är som färskmat. Om några dagar är den gammal och glömd och överlappad med andras lösryckta tankar kring livet och politiken. En del får vara kvar på anslagstavlan en liten stund extra. Andra blixtrar till för att försvinna lika snabbt.

En av mina stora idoler Olle Adolphson har dött… Ingen kunde såsom han skriva texter som så fulländat smälte samman med musiken. Att växla mellan svart och vitt. Mellan det vackra och det som gör så ont. En riktig romantiker. Eller vad sägs om:
Nu lyser ängarna av solens alla blommor. Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt. Nu stryker vinden genom trädens höga kronor men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt. Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst. Därute doftar det av sommarns alla dofter. Där är det sommar, men härinne är det höst.

Hans ord - så vackra och uttrycksfulla. Dom är fulla av glöd. Och dom är inte färskmat. Dom kommer överleva både dig och mig, vare sig du skriver hatiska kommentarer på Sourze eller om du gillar att gå barfota över glödande kol.

Av Anna Drangel 12 mar 2004 09:51