Självplågeri

dimman greppar mina sinnen.
förlamad ser jag mig själv ätas
tuggas
sväljas
för att sedan spys upp
i en vämjelig hög
min kropp rör sig långsamt
hjärnan som en blixt
ser all svek
om och om igen
varför visas alltid repriser
i min själs TV
jag vill dräpa monstret
krossa detta ständiga onda
men min armar når aldrig
dom är för korta
för svaga
för långsamma
i galenskapen
slår jag mig själv
och tar tacksamt emot
skönt
skönt
skönt
att äntligen straffa
någon

Av Erik Garsten 11 mar 2004 16:50